• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Jag räddades av min mans kärleks-sms!

    Susanne var fullt och fast övertygad: familjen skulle få det mycket bättre, bara hon försvann. Därefter gjorde hon sig reda att köra ut på E4:an för att avsluta sitt liv. Men först ville hon skicka ett sms till sin man Daniel – ett sms som hon aldrig trodde hon skulle hinna få svar på …

    Jag räddades av min mans kärleks-sms!

    Susanne Libeck, 43, hade mått dåligt i flera år. Hon tyckte inte att hon tillförde något hemmavid, ofta blev det bråk och hårda ord. Hon såg ingen annan utväg än att avsluta sitt eget liv.

    – Jag hade bestämt mig, säger hon stilla. Jag skrev ett sms till min man Daniel där jag förklarade hur mycket jag älskade honom och barnen, men att det skulle bli bäst så här. Jag startade bilen och gjorde mig redo att köra ut på fel sida av E4:an för att fronta en bil och på så vis göra slut på eländet.

    Men makens kärlek stoppade henne i sista stund. Susanne trodde inte att han skulle hinna svara henne innan hon satte sin destruktiva plan i verket, men han insåg snabbt att det handlade om liv och död.

    "Kom hem", skrev han. "Vi behöver dig här hemma".

    – Det fick mig att vända om. Jag körde hemåt med tårarna rinnande, och när jag kom hem ville jag aldrig sluta gråta. Inför Daniel vände jag ut och in på hela mig själv, och vi satt och pratade hela natten.


    Mörkret kom smygande

    Hon hade en hel del i bagaget innan allt kulminerade denna till synes helt vanliga kväll hemma i Markaryd. Hon hade kämpat med dåligt mående i många år, och redan under gymnasietiden hade mörkret börjat smyga sig på.

    – Jag var inte lika glad som andra och har i efterhand förstått att jag drabbats av en depression. Men livet vände när jag var 17 år. Jag träffade Daniel, som då var ett par år äldre, och vi hittade på roliga saker tillsammans. Vi var ett gäng som ofta träffades på hotellet i Markaryd och hade jättekul.

    Ljuset hade kommit in i hennes liv, men inte för att stanna. När hon var 20 år föddes Patricia och Susanne mådde fortfarande som en prinsessa. Men när Michaela kom till världen smög sig den dystra sinnesstämningen på igen.

    Hon tyckte att hon fick dra hela lasset, då maken som är egen företagare i byggbranschen, jobbade väldigt hårt. Själv hade hon utbildat sig till hälsoterapeut och startat eget, och skulle även räcka till för hem och barn.

    Mörkret hade återerövrat henne och när tredje barnet, Hannes, föddes 2001 golvades hon totalt. Hon miste sin lille son och det var ett fruktansvärt hårt slag.

    – Allt var bra när han kom till världen, men när han var två månader drabbades han av kräkningar, hjärtstopp och andningsuppehåll. Han vårdades i Lund och fick ligga i respirator, men hans liv gick inte att rädda.

    Obduktionen visade att sonen fötts med cystisk vävnad runt hålrummet bak i nacken. Det täppte till ryggmärgsgången mellan ryggrad och huvud och han hade ingen chans att klara sig. Hon grät och sörjde och kunde inte förstå varför livet ville henne så illa.

    – Jag minns när jag satt med sjukhusprästen och sa: "Jag kan inte se mig själv ta mig igenom detta". Och jag undrar fortfarande hur jag överlevde begravningen …


    Smärtsam förlust

    Hon har bara diffusa minnen från denna tid och sorgen var svartare än natten. Men på något vis gick livet vidare, och efter ett par år utökades familjen med Rasmus och Thilma. Men allt som hade hänt hade tagit på Susanne och hennes man och de var ofta osams.

    Så var det också den dagen som kunde ha blivit hennes sista. Bråket eskalerade och ledde till att hon rusade ut, satte sig i bilen och körde iväg med avsikten att aldrig mer återvända.

    – Daniels kärleksfulla sms räddade mig, och jag är evigt tacksam för att han tog mig på allvar. Tänk om han skrivit "sluta larva dig, kom hem istället", då hade jag inte varit i livet i dag. Jag tyckte inte jag förtjänade att få leva …

    Men hennes självmordstankar hade det goda med sig att de började prata med varandra. De hade mer eller mindre tappat bort sin parrelation, de hade många barn och var unga när barnen kom.

    Susanne sökte också professionell hjälp och fick via vårdcentralen kontakt med en bra kurator. Tack vare kuratorn fick hon och hennes familj hjälp, och hon fick klart för sig hur viktigt det var att sitta ner och ha trevligt under måltiderna.

    – Vi började med kvällsmaten, då vi alla åt tillsammans och pratade lugnt med varandra. Sedan införde vi lugna luncher och därefter blev det mer och mer. Och jag mådde bättre och bättre. Om mamma mår bra, mår familjen bra – åtminstone är det så i vår familj.


    Hjälper andra

    Men inom henne fanns spår av allt hon gått igenom, och hon bestämde sig för att bara jobba 50 procent som hälsoterapeut. Därutöver fick hon en halvtidstjänst på ett godisföretag, då hon besökte butiker och fyllde på smågodis.

    Det fungerade ett tag, men när hon drabbades av en panikångestattack sökte hon hjälp. Hon fick diagnosen stress och uppmanades att skära ner i kalendern.

    – Jag försökte, men i november 2005 gick det inte längre. En morgon kom jag inte ur sängen, och där låg jag sedan kvar i tre månader. Min kropp var totalt slut.

    Hon gick sjukskriven och började sedan jobba, men återvände aldrig till godisföretaget. Istället valde hon att satsa på massage, och skulle förmodligen ha masserat än i dag om inte en besvärande värk satt stopp för detta. Hon sökte hjälp, men läkaren insåg snart att det handlade om mer än "vanlig" värk. Det var något annat också.

    Året var 2010 och hon hade gått in i väggen igen. Ännu en gång blev hon sjukskriven en period och insåg därefter att hon aldrig mer skulle kunna massera. Men hon är en kreativ person som ständigt hittar nya lösningar, och bestämde sig för att börja coacha människor inom företagets ramar.

    – Det fungerar jättebra. Jag får hjälpa människor att reda ut problem, se en helhet och hitta mål och mening.

    Susanne, om någon, vet vad det innebär att vara på botten, och i jobbet hämtar hon kraft och inspiration från tidigare erfarenheter. Och hon kan snabbt sätta sig in i klienternas situation, hon vet hur det är.
    Hon har själv kommit fram till att hon är högkänslig och klarar inte ett vanligt åtta till fem-jobb. Hon måste lägga in vilopauser under dagen, och det jobb hon har i dag passar henne perfekt.

    – Jag har inte gått igenom detta förgäves, säger hon med ett stort leende. Tack vare allt som livet lärt mig, kan jag förstå hur människor känner och sätta mig in i deras situation. Och det är guld värt!

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!