I oktober 1987 fick Kjell Chakrell plötsligt ont i höger knäveck. När det bara blev värre åkte han in till akuten i Nyköping. Det visade sig att Kjell, som då var 34 år, hade fått en blodpropp och läkarna bestämde att han skulle ligga kvar över natten för observation.
När han lite senare kom tillbaka till lasarettet för att göra en undersökning med kontraströntgen, för att läkarna skulle kunna se hur proppen satt, hände något oväntat. När sjuksköterskan gav honom en spruta i foten blev allt plötsligt svart.
– Det var någonting i sprutan som jag inte tålde. Jag svimmade av och försvann bort direkt. Först såg jag ingenting och undrade var jag var, sedan började det ljusna.
Kjell beskriver det som ett dagsljus som blev ljusare och ljusare. Ungefär som att stå och titta mot solen. Kjell upplevde också en sugande känsla.
– Plötsligt kändes det som jag for iväg. Jag kom till en portal byggd i vitt tegel som var ingången till en lång tunnel där människor och djur gick in. Jag såg allt från elefanter till noshörningar och ankor.
– Alla var lugna. Det är lite komiskt, men jag går bredvid två giraffer. Men djuren kommer inte ut på samma ställe som vi människor, tunneln delar sig och min känsla är att de går till sin egna “andra sida”.
När Kjell kommer ut ur tunneln tittar han sig omkring en stund.
– Det är fullt med folk som sitter och pratar med varandra på bänkar. Jag är fascinerad av harmonin och det obeskrivliga lugnet. Framför mig ligger en stor äng och där växer det alldeles vanliga träd, precis som hemma.
Kjell nickar mot köksfönstret där några lövträd skymtar utanför. Han måttar ett par decimeter mellan handflatorna. Så tjock var dimman, som täckte marken utanför tunneln.
– Helt plötsligt kom det fram en liten kille som tog mig i handen. Han var kanske 5 år och hade vita byxor och skjorta. Pojken tittade på mig. Vi behövde inte säga någonting utan förstod varandra ändå. Han ville att jag skulle följa med honom.
Vem pojken var vet inte Kjell, men gissar att det var en släkting som dött långt tidigare. Kjell ritar på ett papper på köksbordet och visar hur han och pojken går till höger nedför en sluttning som slutar vid en stenmur formad som ett V med en stor ek innanför.
– Utanför står en gubbe med ljust långt hår och skägg. Han är rätt gammal och klädd i kaftan.
Människor väntar på att få komma in, men där finns ingen som Kjell känner igen.
– Sedan kommer jag fram. Mannen, som jag kallar dörrvakten, lyfter på huvudet och höjer handen i ett stopptecken. Den sugande känslan återkommer och jag försvinner tillbaka. Precis då hör jag mina barn ropa efter mig, trots att de då inte visste vad som hade hänt med mig.
– Jag var tydligen inte färdig med jordelivet och inte tillräckligt död för att vara välkommen bakom stenmuren.
Efter 20 minuter vaknade Kjell av att en sjuksyster klappade honom i ansiktet och nöp honom i händerna under upplivningsförsöket.
– Men jag var så besviken och arg över att de har tagit mig tillbaka att jag gav sköterskan en örfil. Jag vill ju vara kvar i harmonin och lugnet där borta.
Efteråt bad han sjuksköterskan om ursäkt och säger att den harmoniska känslan han upplevde på andra sidan inte går att beskriva.
– Jag unnar alla att få komma till andra sidan någon gång, men i sinom tid hamnar vi ju alla där, konstaterar han.
Kjell, som i dag är 66 år, häller upp kaffe i köket i den röda stugan som ligger på en höjd utanför Nyköping, omgiven av åkrar, fält och skogar. På fönsterbrädan står krukor med luktärt och sommaraster som snart ska flyttas ut i trädgården. I Kjells knä ligger hunden Polly som brukar springa lös i hagen tillsammans med minigrisen Hugo.
Kjell återhämtade sig helt efter blodproppen och förklarades full frisk. Men han är inte längre densamma.
– Efteråt visade sig min andliga sida igen, en sida jag dolt sedan barndomen. Fast proppen var ju ett lite illa valt sätt att få mig till det, säger han och ler.
Efter nära döden-upplevelsen upptäckte Kjell att det fanns andar i hans hus och för något år sedan såg Kjell en gubbe i trappan.
– Han stod där och surade och var allmänt grinig. Men jag lyckades jaga iväg honom och numera är det bara snälla andar som rör sig här, säger Kjell som numera är sjukpensionär efter en arbetsolycka 1999.
Som vaktmästare på Nyköpings kommun försökte han själv baxa en tung bokhylla i en container. Den föll över hans bröst och Kjell knäckte tre nackkotor och fyra ländkotor.
Idag har Kjell lärt sig leva med den konstanta värken och kan njuta av ett skönt och stilla liv i huset tillsammans med hustrun Helena som också är sjukpensionär.
Hur ser du på döden i dag?
– Jag är inte det minsta nervös inför den. Sedan jag var med om min nära döden-upplevelse har jag alltid sagt att jag längtar hem. Det här är inte hemma längre. Hemma är på andra sidan.
Upplevelserna kan ha en naturlig förklaring
Vid dödens port upplever många starka ljussken och möten med döda anhöriga. Men forskarna har en mer naturlig förklaring. De menar att nära döden-upplevelser är hallucinationer.
Människor som haft nära döden-upplevelser är övertygade om att de har kommit till himlen, träffat avlidna släktingar och himmelska väsen. Vetenskapen däremot hävdar att upplevelserna är hallucinationer som orsakas av exempelvis hjärtstillestånd, syrebrist i hjärnan, droganvändning eller extrem sömnbrist.
Att acceptera att livet skulle ta slut är svårt. I årtusenden har människan skapat ett oräkneligt antal myter om vad som händer i livet efter detta. Peter Strang, professor vid institutionen för onkologi-patologi vid Karolinska Institutet, beskriver döden som en existentiell kris. Hos många tar den sig uttryck i ångest och oro.
Ofta vänder det sedan och den döende blir lugn. Det är inte ovanligt att patienten då har upplevt att en släkting eller vän har kommit för att hjälpa till.
Peter Strang tror att det handlar om att vårt behov av gemenskap är så stort att vi söker efter någon att dela dödsupplevelsen med. Då är steget inte långt att tänka på anhöriga som gått bort.
– Vi kommer inte ifrån vår existentiella ensamhet som bygger på att våra innersta tankar och känslor inte går att dela. Vi kan inte heller dela alla upplevelser, som till exempel döden, säger han till webbsajten Svenska Yle (Den finländska statstelevisionens svenska hemsida).
Nära döden-upplevelser brukar höra ihop med livshotande, traumatiska situationer, som en svår hjärtattack. Av de som blivit friska igen vittnar 11–23 procent om gränsupplevelser. Forskaren Charlotte Martal och en kollega från Lièges Universitet i Belgien analyserade 154 rapporter om upplevelser vid dödens gränsland.
Av dem kände 80 procent en stor frid, 69 procent såg ett klart ljus och 64 procent mötte människor eller andar. Bara fem procent såg livet som en snabbspolad film. En tredjedel av minnena uppstod från stunden man varit var avskild och sedan återvänt till kroppen.
Sex av de intervjuade såg först en tunnel, sedan ljus och kände därefter en oerhörd frid, säger forskarna i tidningen Frontiers in Human Neuroscience.
Hjärnforskaren Jimo Borjigin från universitetet i Michigan gjorde tester med nedsövda råttor 2013. När deras hjärtan slutade slå och blodet inte längre flödade till hjärnan uppstod en en kaskad av elektriska impulser vilket indikerar att någonting händer i hjärnan när hjärtat slutar slå.
– Och vi vet att hjärnan är bra på att lura oss, säger psykologen Caroline Watt i en intervju för BBC.
