91-åriga Gullan Bornemark berättar om sin långa karriär

Vid årets Grammisutdelning i Annexet vid Globen trängdes den svenska musikeliten vid borden, men många på plats var inte ens födda när Gullan Bornemark gav ut sin första visbok Gubben i lådan i början av 1950-talet. Då hon ropades ut som 2019 års vinnare i klassen barnalbum smattrade applåderna och Gullan stegade fram på scenen i sällskap av yngste sonen Dan som producerat skivan.

– Jag gick i taket av glädje. Att bli nominerad var stort och när jag vann blev jag alldeles paff, säger Gullan.

Vilka mammor, pappor, mor- och farföräldrar har inte har spelat eller sjungit Gullans visor för sina barn eller barnbarn? Gullan har också hyllats i pressen för sin musikaliska gärning. I Expressen skrev Daniel Sjölin: ”Våga utmana, våga uppfordra, våga tro att kropp och minne är förenade. Våga följa Bornemarks exempel. Vi behöver henne mer än någonsin”.

Gullan Bornemark är van vid att erhålla priser. Den 2,2 kilo tunga Grammisen står på finbordet i radhuset i Gamla Limhamn i Skåne. I bokhyllan står en svart statyett som är Musikförläggarnas hederspris. På väggen hänger guldskivan hon fick när Sudda sudda blev rena schlagern och sålde i 25 000 exemplar på 1960-talet. Kung Carl Gustafs medalj av 8:e storleken har hon däremot gömt på ett säkert ställe. Den passar bäst till middagar med långklänning.

2015 valdes Gullan in i Swedish Hall of Fame samtidigt med bland andra Carola och Jussi Björling (som dock lämnade jordelivet 1960)

– Visst är det roligt med priser. Men mina största belöningar är alla kramar jag har fått. När jag sjunger med barn och de säger att vi ska ta visan en gång till, då blir jag glad. Det är bästa berömmet!
För musiken är verkligen Gullan Bornemarks liv.

– Jag sätter mig vid flygeln och spelar varje morgon. Det sätter fart på kroppen och på knoppen också – jag blir glad. Och jag håller mig pigg.

Visor kommer till henne fortfarande.

– Jag har penna och papper på nattygsbordet. Mitt i natten kan jag vakna och ha en melodi i huvudet. Då skriver jag ner den och på morgonen hittar jag på en text som passar. Men orden kommer inte lika lätt som tonerna.

Hon hittar ofta inspiration i vardagen som då visan Gå i solen kom till.

– Min äldste son Sven var i 5-årsåldern och jag hade hämtat honom på förskolan. Han drog benen efter sig och jag skyndade på honom, men han lyssnade inte. Han sa att det var så härligt att gå i solen.
Då de äntligen kom hem satte hon sig vid flygeln. Vips, så föddes en av Gullans mest älskade visor. 

 

På nya skivan finns några av hennes minnesvisor. Som Mevete Majusaune. Den handlar om solsystemet och här får alla chans att glänsa genom att räkna upp jordens sju planetsyskon.

Trixet är att stavelserna är planeter: Me står för Merkurius, ve för Venus, te för Tellus (jorden), ma för Mars, ju för Jupiter, sa för Saturnus, u för Uranus, ne för Neptunus.

– Min pappa lärde mig ramsan när jag var liten och sedan komponerade jag musiken.

Irrawaddy heter en annan av Gullans minnesvisor, om Bortre Indiens floder. Och visan Pythagoras sats är rena mattelektionen – barnen lär sig trolleriet med rätvinkliga trianglar, kateter och hypotenusan.

Mnemoteknik heter det på fint språk; konsten att förbättra minnesförmågan med hjälp av olika knep.

– Barn älskar att lära sig saker. Med en rytmisk ramsa och en trevlig melodi fastnar orden hur lätt som helst. Just rytmen i ramsan är jätteviktig.

Gullan föddes i Härnösand. Pappa Helge var rektor för Tekniska läroverket med stort intresse för astronomi, matematik och fysik och så var han musikant i hjärtat. Mamma Eva var hemmafru.

Gullan var ett musikaliskt begåvat barn, det upptäckte föräldrarna snabbt. De köpte ett piano i Stockholm som transporterades med båt hem till Ångermanland.

– Pianostämmare var på den tiden sällsynta i Norrland, men pappa hittade en som kom med färja från Åbo i Finland.

Pianot har följt Gullan genom livet. Det står i vardagsrummet och hon spelar på det varje dag. Där finns också en Steinwayflygel.

– Det var den lyx Valter och jag kostade på oss då vi gifte oss 1950. Vi fick trasmattor av goda vänner, köpte en dubbelsäng och ett köksbord. Och så flygeln! Det var vad vi hade i vår första bostad. Det tog 15 år med avbetalningar innan den blev vår.

Valter och Gullan fick 72 år tillsammans De firade krondiamantbröllop efter 65 år som gifta. Valter som var kapellmästare och tonsättare gick bort 2017 och begravdes på Gullans 90-årsdag. De träffades på musikinternatet Ingesund i Värmland. Valter var 18, Gullan var 17 år.

– Han var snygg, rolig och väluppfostrad, spelade cello bra och pratade med en västgötadialekt som jag tyckte var lustig.

Gullan tog musiklärarexamen i Stockholm då hon var 22 och fick direkt tjänst som musiklärare på flickskolan i Malmö. Hon stannade bara ett år.

– Många ruskade förstås på huvudet när en ung kvinna sade upp sig från en fast och trygg anställning, men jag hade fått en idé.

Gullan ville jobba med barn och musik. Musiklek ville hon kalla sin nya verksamhet.

Hon satte in en annons i Sydsvenskan. Det var 1952. Efter en förväntansfull natt väcktes hon av att telefonen ringde. Hon fick snabbt 18 anmälningar. Första lokalen hon hyrde var klubbrummet till restaurang Gyllene tuppen där exklusiva vinflaskor prydde vägghyllorna.

Musikleken Blåklockan kallade Gullan sitt projekt, sin dröm.

– Gubben i lådan var den första barnvisan som jag skrev. Barnen ville leka, sjunga och improvisera till sådana visor. Så jag gjorde fler. Och sedan ännu fler.

Malmö-tv startade 1962 och började snart göra barnprogram. Gullan, hennes Blåklocksbarn och egna småttingar Eva, Sven, Jörgen och Dan blev rikskändisar.

Programmen hette bland annat Tutirutan, Den glada butiken och Bäverklubben. Och så lärde Gullan barnen trafikvett. När Sverige skulle gå över till högertrafik 1967 startade NTF en kampanj som riktade sig till barn. Den nya skylten vid övergångsställen var gulblå med en gubbe i mitten. Gullan skrev visan Herr Gårman. Det var Valter som kom på namnet och säger man här-går-man fort så låter det just så. Visan framfördes första gången i barnprogrammet Anita och Televinken, dåtidens Bolibompa.

I 55 år sjöng och lekte Gullan med barn i Blåklockan.

– Sedan sa mina knän stopp. Men spela och göra låtar slutar jag aldrig med.

Gullan berättar att nya skivan har hon och barnbarnen Hjördis och Signe jobbat med i flera år. Den spelades in i sonen Dans studio i Höganäs.

– Den är mitt testamente på något vis. Jag tycker testamente är ett positivt ord. Det är något av värde, något jag tycker om som jag lämnar efter mig. Men vem vet, sista ordet är nog inte sagt ännu och inte sista tonen heller.