Våren är förälskelsens tid. Det är nu man förväntas bli kär och galen. Och nog kan man väl känna en viss nytändning när dagarna blir längre och solen stiger högre. Men det betyder ju inte att man utstöter vilda lockrop och börjar jaga hustrun runt i lägenheten. Som om man vore en skäggdopping!
Nej, jämfört med många djur och fåglar ligger vi människor i lä. Skäggdoppingen är ett bra exempel på hur eldiga parningsspelen kan vara i naturen. Jag slår upp Erik Rosenbergs Fåglar i Sverige. Ingen kan beskriva fåglars beteenden så ingående som han. Ungefär så här beskriver han om skäggdoppingarnas parningsspel:
Hanen ligger med framsträckt hals och utstöter ett strävt, nasalt rä-rä rä-rä…, han jagar honan, hanen och honan dyker sedan samtidigt och hämtar upp småbitar av säv från botten. De simmar mot varandra med skakande huvuden och när de möts reser de sig upp bröst mot bröst och står så en lång stund medan de skakar huvudena växelvis.
Inte illa! Eftersom skäggdoppingen är en vanlig fågel har man möjlighet att se detta skådespel i många av våra vassjöar. Det tar sin början så snart isarna gått upp.
Förförisk duva
En annan Don Juan är ringduvehanen. Eftersom ringduvor är vanliga lite överallt kan man ofta njuta av deras konster i den egna trädgården eller från balkongen. Det är hanen som visar sig på styva linan. Från en gren kastar han sig ut i luften, svingar sig högt upp och där slår han ihop vingarna med en smäll över ryggen. Sedan låter han sig sjunka en bit med eleganta, stela vingar. Och sen gör han om alltsammans igen. Det är inte svårt att förstå att fru duva blir väldigt imponerad.
Rödbenans spelflykt har någon liten likhet med ringduvans. Hanen flyger med vibrerande vingar som avlöses av svävande flykt. Hela tiden låter han höra ett ljudligt, lite klagande, möjligen vädjande läte. Eftersom han är ihärdig och högljudd måste jag erkänna att jag någon gång tänkt: ”Jamen gör en liten paus nu då!” Han överröstar nämligen de flesta andra ljud. Man får väl förmoda att honan inte tänker så.
Ibland kan det vara svårt att avgöra om ett beteende är slagsmål mellan två hanar eller parningsspel mellan hane och hona. Sothönan är en stridbar typ. När hanen försvarar sitt revir mot andra hanar kan det gå riktigt våldsamt till. Med uppspärrad fjäderdräkt rusar han mot rivalen, springande på vattnet. Så behandlar han inte sin utvalda. Tvärtom kan hon hjälpa till att köra iväg rivaliserande hanar.
Tufft spindelliv
Också bland insekterna kan man se prov på starka känslor. Hos de vilda vårpälsbina till exempel hettar det till ordentligt. Hanarna kommer i allmänhet ut från övervintringen några dagar före honorna. De väntar otåligt och när den första honan visar sig kan hon få en hel svärm av hanar efter sig. Hon får ingen ro alls. Men det lugnar ner sig efter någon vecka. När hanarna skött sin livsuppgift tar deras liv slut och då kan honorna i lugn och ro bygga boceller, samla pollen och lägga ägg som ska bli nya pälsbin året därpå.
Hanar av vildbin kan alltså leva ett ganska sorglöst liv. Annat är det för vissa spindelhanar.
I den förträffliga lilla boken Småkryp av Åke Sandhall kan man läsa om gurkspindelns kärleksliv. Honan är betydligt större än hanen. Han sätter sig i yttre kanten av hennes nät. Därifrån spinner han en tråd bort mot henne och sitter sen och rycker i den. Så närmar han sig och parningen kommer igång. Tycker honan då att det drar ut för långt på tiden äter hon upp honom.
Jag nästan ryser när jag tänker på det. Man får nog vara glad att man föddes till människa, inte till spindel.
