Anne-Marie Richardsson bor nära skogen, bara någon kilometer från Vasaloppsspåret. Där som åkarna stakar sig fram den sista sträckan fram till målet i Mora. Det är häromkring som hon brukar träna. Minst två–tre mil varje gång.
– Jag älskar att var ute i naturen. Jag åker hellre ut i skogen än in till centrala stan.
Alltihop startade kanske uppe i barndomsbygden utanför Överkalix. Redan när Anne-Marie var ung flicka drog hon ut i spåren och kom inte tillbaka förrän hon höll på att förfrysa fötterna. Den norrländska dialekten sitter i, trots att det blivit en del flyttar sedan dess.
– Det fanns ju inga jobb däruppe, så nästan alla drog söderut. Jag hamnade i Landvetter där jag blev brevbärare och sedan bildade jag familj.
Sportintresserade blev de allihop. Cykel, vandring och orientering på somrarna, skidåkning på vintrarna. Det var dock Anne-Marie som fick sin make intresserad av att åka Vasaloppet.
– Han var egentligen inte ett dugg intresserad av skidåkning, men det hörde ju liksom till att en
sportsman också åkte Vasaloppet.
Utklädda till män
Anne-Marie och hennes väninnor fick dock nöja sig med att stå och titta på de första åren. Heja på och supporta sina gubbar. Bara män tilläts förr att åka Vasaloppet, eftersom man ansåg att kvinnor inte hade fysik nog att klara av ett så långt lopp. Anne-Marie var förargad på de gammalmodiga reglerna och tyckte att kvinnor kunde klara det där lika väl som karlarna. Våren 1977 blev hon kontaktad av två göteborgskor om att klä ut sig till man och åka ändå.
– Men jag sa nej. Jag hade alldeles för kvinnliga former och hade nog blivit avslöjad direkt …
Göteborgskorna bröt i alla fall gubbvallen 1978 och året efter tilläts kvinnor att åka Öppet spår. Då hängde Anna-Marie på.
– Det var helt underbart! Jag åkte ihop med en kompis och hade väl tänkt att det bara skulle bli ett lopp. Men jag trivdes så bra att jag fortsatte. Två år senare blev det ju också möjligt för oss kvinnor att åka det stora Vasaloppet, och det har jag sedan alltid gjort. Det är mycket roligare än Öppet spår, mer av en feststämning.
Ann-Marie tänker aldrig på hur långt hon åker när hon tränar, men funderar på saken och säger att man nog bör ha minst 20 mil bakom sig innan man ställer sig i startfållan i Sälen. Den stora Vasaloppsdagen vallar hon skidorna redan vid tretiden på morgonen och får sedan skjuts till starten av sin Ronny, 76.
– Så tidigt är det bara lite folk ute på vägarna. Det är inte förrän man närmar sig starten i Sälen som det kan bli en del köer.
Många kör omkull
Som gammal veteran får Anne-Marie numera ta plast i femte startfältet. Elitåkarna står först och de andra drygt 15 000 åkarna trängs i 15 andra led.
– Det är lika pirrigt varje gång, så när starten går är det ganska skönt att komma iväg.
Första backen är brant och smal. Här är trängseln stor och det kan gröta ihop sig ganska rejält. Kanske att Anne-Marie tar det lite lugnare nu än förr. Snart fyller hon ju 72. Hon pinnar på i sin egen takt. Det brukar ta elva timmar för henne att komma till mål. Bästa tiden gick på 7,5.
– Naturligtvis stannar jag vid varje matkontroll och får blåbärssoppa med tilltugg. Däremellan servar Ronny mer dricka vid någon vägkant.
Även om naturen sträckvis är väldigt vacker har de flesta åkarna inte tid att njuta av omgivningarna. Man har fullt upp med att hålla reda på sig själv och varandra.
– Det är inte helt ovanligt att folk ramlar omkull. Ibland mitt framför en, och befinner man sig då i en
nedförsbacke gäller det att se upp.
Hög stämning
Värsta Vasaloppet för Anne-Marie var annars 1990, när loppet ställdes in för att det inte fanns någon snö.
– Usch, det var jobbigt. Jag hade ju sett fram emot att åka.
För ingenting går nämligen upp emot att närma sig målet i Mora.
– När man på avstånd hör högtalarna och publiksorlet då är det hög stämning inombords.
I år kommer Anne-Marie ha sällskap av sina två barn. De vill vara med när mamma åker sitt 40:e Vasalopp. Det återstår att se om de hänger med i Anne-Maries takt.
– Då blir det extra kul att gå i mål, det är en helt underbar känsla!
Men dans i Moraparken efter loppet blir det nog inte som när hon var ung.
– Nej, då är man nog ganska trött. Nu för tiden tar jag närmaste vägen hem och fixar lite god mat, avslutar Anne-Marie Richardsson.
