• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • "Erna skänkte mig både livet och kärleken!"

    Melodifestivalaktuella Marika Carlsson har en kvinna vid namn Erna att tacka för att hon som spädbarn överlevde hungersnöden i Etiopien och kom till Sverige. Erna är också anledningen till att Marika många år senare fann sitt livs stora kärlek.

    "Erna skänkte mig både livet och kärleken!"

    Många skulle nog kalla det för en askungesaga. Tio månader gammal hittades Marika Carlsson övergiven i ett dike vid ett flyktingläger i Etiopien. 45 år senare står hon i centrum för den svenska tv-publikens uppmärksamhet som en av programledarna för SVT:s flaggskepp Melodifestivalen med omkring tre miljoner tittare. Om det inte varit för två svenska handlingskraftiga kvinnor hade vårt land förmodligen gått miste om en av sina populäraste och mest banbrytande komiker.

    I början av 1970-talet rådde det hungersnöd i Etiopien. Då Marika hittades i diket av beredskapsarbetaren Stina var hon gravt undernärd och visade bara svaga livstecken. Stina körde henne till ett barnhem där kollegan Erna tog det utmärglade flickebarnet under sina vingar.

    Låg hud mot hud

    – Eftersom jag var för skör för att vara med de andra barnen på barnhemmet bodde jag och Erna för oss själva. Erna räddade livet på mig genom kängurumetoden. Jag låg hud mot hud mot hennes bröst. Kroppsvärmen, kärleken och näringen som jag fick gjorde att jag piggnade till och överlevde.

    I över ett år blev Marika kvar hos sin beskyddarinna. Som 2-åring adopterades hon av några bekanta till Erna som inte kunde få biologiska barn. Marikas nya föräldrar bodde i småländska Mönsterås, var pingstvänner och hade sedan tidigare en adopterad son från Etiopien. Även om Marika i och med adoptionen fick en mamma har det starka bandet till Erna alltid hållits intakt.

    – Vi har aldrig släppt varandra. De första åren brevväxlade mina föräldrar med Erna, som då bodde kvar i Etiopien. När jag blev större skrev jag själv till henne. Det har alltid varit upp till mig hur mycket kontakt jag har velat ha med Erna. Både hon och mina föräldrar har haft en väldigt respektfull inställning och alltid låtit mig styra i vilken utsträckning jag velat ha beröring med mitt ursprung.

    Erna är idag 90 år och bor i Uppsala.

    – Hon var med på min bokreleasefest i höstas. Hur coolt är inte det? utbrister Marika med glittrande ögon.

    Tuffa skolår

    Som liten älskade Marika att sticka ut från mängden. Hon njöt av den positiva uppmärksamhet som hennes mörka hudfärg väckte. Då hon som 7-åring började i skolan i nya hemstaden Lund fick hon för första gången erfara att det fanns en baksida med att ha en annan hudfärg än de flesta andra omkring sig.

    Det är inte för inte som hon gett sin nyutkomna självbiografi titeln "Såna som du ska inte va här".

    Rasistiska kommentarer var vardagsmat under skoltiden, vilket fick Marika att önska sig långt bort.

    – Jag bad mamma och pappa att skicka tillbaka mig till Etiopien. Samtidigt som mina första skolår var oerhört tuffa vill jag också tro att det var dem som gjorde mig stark och verbal. Jag var tvungen att bli ännu kaxigare än vad jag redan var för att överleva i skolmiljön. Mina föräldrar uppmuntrade mig att ge svar på tal, framförallt min pappa. "Om någon kommer fram och säger samma sak igen kan du svara så här nästa gång", sa han och gav mig förslag på dräpande kommentarer som skulle få tyst på mobbarna. Jag var tillräckligt modig för att följa hans råd.

    Ville bli barnmorska

    Kanske grundlades Marikas framtid som komiker redan där. Från början hade hon dock siktet inställt på att bli barnmorska. Ett tiotal år som undersköterska på olika vårdinrättningar fick henne att ändra sig. En kurskamrat på universitetet startade en amatörteatergrupp som Marika gick med i. Snart hade hon fått blodad tand.

    – Jag satsade allt för att bli skådespelare och sökte till landets alla fyra teaterhögskolor. Totalt prövade jag in till olika scenskolor nio eller tio gånger, kommer Marika fram till efter att räknat på fingrarna.

    När hon inte lyckades passera scenskolejuryernas trånga nålsögon övergick Marika till plan B: Att fortsätta spela amatörteater och successivt försöka arbeta sig upp till professionell nivå. En regissör såg något annat än en renodlad karaktärsskådespelerska i Marika och uppmanade henne att börja med ståuppkomik. Motvilligt tog hon tåget till Stockholm för att gå en kurs i stand-up comedy. Till sin egen förvåning fann hon att hon hade hittat hem yrkesmässigt.

    Fantastisk frihet

    – När man spelar teater ska man förhålla sig till ett manus som någon annan skrivit och en regissör som talar om hur allt ska utföras. I stand-upen fick jag ensam ha alla rollerna som manusförfattare, regissör och skådis. Den friheten var helt fantastisk. Kicken av att få andra människor att skratta åt grejer som jag själv har kommit på är fortfarande väldigt mäktig.

    Förundrad insåg Marika att det som tidigare varit till hennes nackdel nu var en tillgång.

    – Det fanns ingen annan svart kvinnlig komiker i Sverige när jag började. Att kunna plocka ut självupplevde historier och dråpligheter med koppling till min hudfärg och skriva skämt om det var guld värt för mig.

    32 år gammal gjorde Marika sin första återresa till Etiopien. Förhoppningarna om att lyckas spåra upp några av sina biologiska släktingar gick om intet, men resan blev ändå betydelsefull. Mötet med födelselandet medförde att Marikas kärlek till familjen hemma i Sverige förstärktes.

    – Innan dess hade jag hela tiden blickat bakåt och undrat hur livet hade blivit om jag stannat kvar i Etiopien. Det gjorde att jag inte fullt ut såg den kärlek som jag hade omkring mig. Under min uppväxt spelade jag ut adoptivkortet varje gång det uppstod bråk hemma. "Ni är inte mina riktiga föräldrar så ni bestämmer inte över mig", kunde mamma och pappa få höra. Mina ord fick dem aldrig att tappa fattningen. De har alltid svalt den typen av sårande kommentarer. Det var inte förrän jag besökte Etiopien som jag insåg vilken oerhörd kärlekshandling det var från deras sida.

    Under åren med mobbning var pingstförsamlingen Marikas fristad. Där var hon älskad och inkluderad i gemenskapen. Marika var en hängiven ung pingstvän som ansträngde sig till sitt allra yttersta för att leva upp till de kristna värderingarna.

    Men när hennes pappa träffade en ny kvinna och föräldrarna blev det första paret i församlingen att separera föll allt hon trott på. Det förväntade stödet från de andra församlingsmedlemmarna uteblev. Istället möttes hon av undvikande blickar och tissel och tassel bakom ryggen.

    – Jag upptäckte att det jag trott kyrkan stod för bara var tomma ord. Det gjorde mig enormt besviken. Trösten, gemenskapen och tryggheten som jag förväntat mig från församlingen fann jag istället i den där yttre världen som jag tidigare tyckt var så hemsk. Jag hade flera klasskompisar vars föräldrar också hade gått skilda vägar. De förstod precis hur jag kände, till skillnad mot de andra i församlingen. På den tiden var skilsmässor något väldigt tabubelagt och skamfyllt inom pingstförsamlingen, understryker Marika.

    Ville få distans

    Något som betraktades som ännu mer skamfyllt och rent av sjukligt var homosexualitet. När en medlem tillkännagav att hon var homosexuell anordnades det bönemöten för henne.

    – Vi tyckte alla att det var jättesorgligt att hon kom ut som lesbisk, minns Marika.

    För att få distans till Pingstkyrkan åkte Marika som 20-åring till London som au pair. Där hände det mest otänkbara: Hon blev vän med en lesbisk tjej. De fick känslor för varandra och kysstes en kväll. Ångestfull över vad som skett försökte Marika förtränga händelsen.

    – Det var mitt livs stora hemlighet. Jag berättade inte det för en enda av mina kompisar. Ingen annan visste någonting. Jag förnekade det så mycket att jag på riktigt glömde bort att jag varit kär i en kvinna. Inte ens när jag satt hos psykologen och beklagade mig över att jag aldrig lyckades träffa någon förstod jag att jag var lesbisk.

    Först många år senare slängdes den tillbommade dörren upp på vid gavel, då en av Marikas tjejkompisar avslöjade att hon beslutat sig för att testa att ha sex med en kvinna.

    – När hon sa det påmindes jag om det jag upplevt i London. En helt ny process startades upp inom mig. Jag bestämde mig för att om jag blev förälskad i en kvinna en gång till skulle jag följa mina känslor.

    Bekände sin kärlek

    Ytterligare en rad år gick utan att Marika träffade den rätta. En dag kom ett meddelande från en tjej vid namn Mia som också hade adopterats från Etiopien till Sverige genom Ernas förtjänst. Hon ville komma i kontakt med Erna och undrade om Marika hade hennes telefonnummer. Marika och Mia träffades över en fika och började umgås intensivt. Med tiden insåg Marika att hennes känslor för Mia inte stannade vid vänskap.

    Hon förstod också att hon var tvungen att förtränga vad hon kände. Mia var ju gift och hade ett litet barn. När Mia så småningom separerade tog Marika mod till sig och bekände sin kärlek. Hon väntade tålmodigt och till slut var Mia redo att greppa den utsträckta handen. Sedan fem år tillbaka lever de tillsammans. En viktig medlem i deras lilla familj är Mias dotter.

    – För egen del har jag aldrig längtat efter att bli mamma, men däremot har jag alltid tyckt jättemycket om barn. Det är en ynnest att få hänga med detta 7-åriga yrväder till människa som förgyller mitt liv, konstaterar Marika leende.

    Har stenkoll på festivalen

    Det är också tack vare sin Melodifestivalälskande bonusdotter som Marika numera har stenkoll på tävlingen. Något som kommer väl till pass i år då hon fått det ärofyllda uppdraget att leda hela schabraket.

    – Jag fick en lös intresseförfrågan av SVT redan innan sommaren, men sedan gick det så lång tid att jag inte trodde att det skulle bli någonting. När de väl hörde av sig och erbjöd mig jobbet blev jag jätteglad. Extra glad är jag över att få ingå i en programledarkvartett. Vi är fyra olika personligheter som bidrar med skilda saker. Tillsammans tror jag att vi kommer åstadkomma någonting väldigt bra.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!