• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Tioårige Norton blev dirigent för en dag!

    Efter en kämpig tid med operationer och sjukhusvistelse var 10-åriga Norton Ehntorp värd en belöning. Tack vare organisationen Min Stora Dag och Kungliga Filharmonikerna gick hans dröm i uppfyllelse – att få dirigera en riktig symfoniorkester. Det blev ett minne för livet.

    Tioårige Norton blev dirigent för en dag!

    Redan då vi parkerar på gatan utanför huset förstår vi att vi har kommit till en riktig musikfamilj. Genom fönstret ser vi stränginstrument hänga i en lång rad längs ena vardagsrumsväggen. Mot en annan vägg står ett piano. Nej, det går knappast att ta miste på vad som är familjen Ehntorps stora passion.

     Pappa Martin och mamma Linda lärde känna varandra på Musikhögskolan. Idag arbetar Linda som musiklärare och Martin som musiker i Svenska kyrkan. I husets källare har de inrett en inspelningsstudio där de ägnar sig åt egna musikaliska projekt.

    Musikintresset har gått i arv till sönerna Norton, 10, och Dexter, 8. För storebror Norton, som är född med en cp-skada och också lider av epilepsi och en synnedsättning, har musiken varit extra viktig.

    – Vi märkte redan när Norton var en liten bebis att han tyckte om musik, minns Martin. När jag var föräldraledig med honom tillbringade vi mycket tid i studion. Jag la märke till hur han stannade upp och lyssnade när jag satte på musik. Så är det fortfarande. Norton kan sitta jättelänge och lyssna på olika inspelningar. Han är speciellt förtjust i låtar där han kan urskilja att det är jag eller hans mamma som sjunger.

    Musiken har varit avgörande för Nortons utveckling.

    – När Norton var 4–5 år tyckte han att det var jobbigt att säga saker eftersom han nästan alltid visste att det skulle bli fel. Det var frustrerande för honom att inte kunna göra sig förstådd. Men när vi sjöng tillsammans övade han upp vokalerna och kunde forma ord. Det var under de stunderna som han lät mest på hela dagen. Musiken har varit till stor hjälp för honom rent språkligt.

    Att uttrycka sig verbalt är fortfarande en utmaning för Norton men han sjunger gärna med till långsamma favoritlåtar som Leonard Cohens klassiker Hallelujah eller Lisa Nilssons känslosamma ballad Säg det igen.
    På familjens piano har han lärt sig att spela Blinka lilla stjärna nästan helt själv. När pappa, mamma och lillbrorsan Dexter jammar loss på olika instrument brukar Norton ibland sitta och dirigera musiken. På dirigentområdet finns en förebild på nära håll.

    – Min mamma, Nortons farmor, är kyrkomusiker och leder en stor kör med orkester. Jag och Norton har ofta åkt upp till kyrkan för att följa deras repetitioner eller titta på konserter.

    – När farmor dirigerar sin kör brukar du och jag sitta i en bänk och skuggdirigera. Det tycker du är jätteroligt, säger Martin vänd till Norton och får ett glädjestrålande leende till svar.

    Vaknade tidigt

    Förra vintern var Norton tvungen att genomgå en komplicerad operation i båda benen och ligga på sjukhus i en och en halv vecka. Hans kämpaglöd och goda humör imponerade på personalen.

    En av sköterskorna tyckte att han varit så duktig att han förtjänade att få uppleva någonting speciellt. Hon gjorde en ansökan till välgörenhetsorganisationen Min Stora Dag, vars mission är att ge sjuka barn andrum från alla svårigheter genom att uppfylla deras största önskedrömmar.

    En projektkoordinator från Min Stora Dag försökte i samråd med Martin och Linda komma fram till vad Norton skulle uppskatta mest. De enades om att han nog skulle tycka det vore roligast att antingen få åka gokart eller dirigera en orkester.

    – Norton var så lyckligt lottad att han fick två stora dagar. Det började med att han fick bjuda med sig en kompis och köra gokart. När vi efteråt åt lunch fick Norton ett guldkuvert där det stod att han var inbjuden till en heldag på Stockholms konserthus där han skulle få dirigera symfoniorkestern Kungliga Filharmonikerna.

    Inför dagen på Konserthuset var Norton så uppspelt att han vaknade redan kvart i fem på morgonen.

    – "Idag är det min stora dag, mamma. Idag ska jag dirigera en riktig orkester", sa han, berättar Linda.


    Fick bäras in

    Den guldkantade dagen började med en privat visning i den vackert utsmyckade Grünewaldsalen i Stockholms konserthus. Därefter fick Norton prova på att spela fiol. Efter lunch fick familjen som enda åhörare vara med på en av Kungliga Filharmonikernas repetitioner.

    – Norton gick igång som bara den och satt och dirigerade uppifrån balkongen. Vid tre tillfällen frågade vi om han ville att vi skulle gå men alla gångerna fick vi ett bestämt nej till svar. Till slut måste vi tvinga med oss Norton därifrån eftersom vi var rädda för att han annars skulle bli så uttröttad att han inte orkade dirigera, säger Martin.

    Familjen hade i förväg fått veta att Nortons rullstol inte fick plats på scenen. Pappa Martin fick därför bära in den lilla gästdirigenten till dirigentpodiet. Väl där hälsades de välkomna av dirigenten Karina Canellakis som också lånade Norton sin dirigentpinne.

    – Konserthusets chef Stefan Forsberg undrade om Norton ville att någon i orkestern skulle hjälpa till på traven och se till så att musiken kom igång, men det tyckte Norton var onödigt. "Jag vill slå in orkestern själv!" sa han.

    Norton och pappa Martin hade tränat i förväg på stycket så för Norton var tonerna ur militärmarschen Entry of the gladiators som ljöd genom den akustikrika salen välkända. Med på plats fanns ett filmteam som dokumenterade den stora stunden då han dirigerade de 105 musikerna i Kungliga Filharmonikerna.

    Ett saligt leende

    Den som undrar hur Norton upplevde ögonblicket behöver bara se kortfilmen för att förstå hur värdefull upplevelsen var för honom. Det breda leendet och lyckan som strålar ut ur hans ögon säger mer än vad några ord kan förmedla.

    Klippet från de oförglömliga minuterna i Konserthuset har värmt många människors hjärtan, det vittnar de många kommentarerna på Min Stora Dags instagramkonto om. "Så rörande fint", lyder en av dem. Någon annan skriver: "När man haft en lång dag och ser något sånt här så blir man så himla glad!" I kommentarsfältet finns även en hälsning från konserthuset: "Tack för att du kom Norton!"

    Martin har inte nog med lovord för Konserthuschefen Stefan Forsberg och alla andra som lade ner mycket tid och stor möda för att Nortons stora dag skulle bli fulländad.

    – Jag tror att inte bara Norton utan även orkestern tyckte att det var en väldigt väldigt rolig upplevelse. Deras ansikten sken upp när Norton började dirigera. Vad de betraktade som en liten insats betydde ofantligt mycket för Norton. Han fick uppleva någonting jättestort som många andra barn aldrig får vara med om. Samtidigt känner vi att om det var någon som förtjänade detta så var det Norton. Hans vardag är ofta kämpig.

    På grund av sin diagnos har Norton svårt att komma ihåg vissa saker han varit med om. Att upplevelsen i Konserthuset fortfarande finns bevarat i hans minne märks dock tydligt när vi sitter och pratar om dagen. Varje gång dirigentuppdraget kommer på tal sprider sig ett saligt uttryck över hans ansikte.

    Efter Nortons stora dag i oktober har Konserthuset hållit kontakten med familjen Ehntorp. Emellanåt dimper det ner ett kuvert med fribiljetter till någon konsert i brevlådan. Bara ett par dagar före vårt besök var Norton på Konserthuset och såg Kungliga Filharmonikerna spela.

    Konserten var bra, tycker Norton. Fast allra helst hade han förstås velat hålla i dirigentpinnen själv.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!