Kärleken till varandra räddade oss

Jovan Rajs slår fast att hans hustru Dina skulle platsa i Guinness rekordbok.

– Både Dina, hennes föräldrar och farföräldrar överlevde Förintelsen. Det är obegripligt hur de alla fem kunde klara sig, utbrister han häpet.

När man tittar på statistiken förstår man Jovans förundran. I Dinas jugoslaviska hemstad Ruma fanns det vid tiden för nazisternas intåg 249 judiska invånare. Dinas familj tillhörde de 19 personer som överlevde. Dina var yngst av dem alla. Jovan tillbringade sina första uppväxtår i den närbelägna staden Petrovgrad. Där fanns det 1 278 judar. Endast 38 av dem undkom folkmorden.

Liksom Dina var Jovan yngst av de överlevande i sin hemstad, men till skillnad från henne hade han ingen familj att återförenas med efter kriget. Både föräldrarna, tre år äldre brodern Djurica, som var hans enda syskon, och majoriteten av den övriga släkten mördades av nazisterna.

Jovan minns fortfarande med glasklar skärpa hur han den 11 oktober 1941 vinkade av sin pappa, farfar och morfar samt farbröder och morbröder. Tillsammans med ett stort antal andra judiska män lämnade de staden på ett lastbilsflak, ovetande om vad som väntade dem.

– Eftersom Förintelsen av Europas judar ännu befann sig i sin linda förstod de inte att de var på väg mot sin död. Tidigare hade de varit i ett läger där de arbetat med att röja det sönderbombade Belgrads ruiner.

När de fick veta att de skulle slippa de otäcka ruinerna och istället få arbeta ute på landet blev de nöjda. De utrustades med hackor och spadar, men det enda de fick gräva var sina egna gravar. Samma dag som de åkte iväg sköts de av tyska soldater i en skog utanför Belgrad, förklarar Jovan.

– Med tiden började vi undra varför pappa och de andra aldrig hörde av sig. Eftersom det inte fanns några telefoner och postgången var bristfällig under kriget förstod vi inte att orsaken var att de låg döda i massgravar.

Knappt två månader efter att pappan åkt iväg kom ett påbud om att alla judiska kvinnor och barn skulle samlas i stadens mässhallar. De som inte inställde sig skulle skjutas. Jovans mamma tog med sig hans bror Djurica dit och lämnade kvar Jovan hos sin syster som var gift med en serb.

– Förklaringen till att mamma lämnade kvar mig var nog att hon tyckte att jag som åttaåring var lite för jobbig att ha med sig. Min elvaårige storebror var förnuftig och duktig. Tanken var att jag efter vintern skulle byta av honom i mässhallarna, men så blev det aldrig.

Efter en tid fick mamman problem med lungorna och hamnade på sjukhus. I samband med det träffade Jovan henne två gånger.

– Hon berättade att det var svåra förhållanden i mässhallarna, kallt och dåligt med mat. ”Men vi har fått löfte om att vi ska tas till ett bättre läger där det är varmare och finns mer mat. Där ska också barnen få gå i skola. Och vi kommer att återförenas med pappa och alla andra manliga släktingar”, sa hon hoppfullt.

När bussar kom för att hämta judiska kvinnor och barn i uppsamlingslägret klev de förväntansfulla på i tron att de var på väg mot ett nytt läger och en drägligare tillvaro. En tysk officer delade ut godis till de påstigande barnen och vinkade av sällskapet med ett muntert ”Auf wiedersehen!”. Men bussarna var i själva verket en fasansfull och dittills okänd innovation – mobila gaskamrar.

– Folk blev lurade ända in i döden, konstaterar Jovan uppbragt.

Dina var nära att gå samma öde tillmötes.

– En tysk överste kom hem till oss och uppmanade min mamma att fly. Om han inte hade varnat oss hade vi hamnat i samma uppsamlingsläger som Jovans mamma och bror och blivit ihjälgasade.

Dinas pappa hade i egenskap av reservofficer blivit tillfångatagen och placerad i ett krigsfångeläger i Tyskland. Mamman flydde till Ungern med Dina. Ungerska myndigheter var dock i färd med att samla ihop papperlösa judar och skicka dem till avrättning. I Ungern levde Dina och hennes mamma med falska id-handlingar på olika adresser.

Dinas mörklockiga hår hotade ständigt att röja deras judiska tillhörighet, liksom hennes förnamn. Mamman förklarade allvarligt för sin dotter att hon numera hette Maria och hängde ett kors runt hennes hals för att ge intryck av att de var kristna. Trots det var de ungerska fascisterna, så kallade pilkorsare, dem ständigt i hälarna. Dina frågades flera gånger ut av både pilkorsarna och tyska soldater som med lock och pock försökte få den lilla flickan att avslöja sitt ursprung.

– Det är helt fantastiskt att hon höll tyst fast hon blev så pressad. Dina har alltid varit envis. Den egenskapen räddade hennes liv under Förintelsen, konstaterar Jovan.

Av sin systers man, som var läkare, fick Dinas mamma en liten ask med giftiga cyankaliumtabletter som hon skulle kunna avsluta sitt och Dinas liv med om ingen annan utväg stod till buds. En kväll när Dina var sex år ropade grannfrun: ”Nu har pilkorsarna kommit till vårt hus för att hämta en judisk familj.”

– Mamma var bergsäker på att det var oss de var ute efter. Hon tog fram varsin tablett och hällde upp vatten åt oss. ”Vi ska dricka upp det här snabbt och samtidigt”, sa hon med tårarna rinnande nerför kinderna. När jag opponerade mig sa hon åt mig att inte fråga någonting utan bara göra som hon sa. Då hördes plötsligt grannfruns röst från trapphuset igen: ”De har hämtat en judisk familj.” Jag och mamma kunde andas ut, för den gången. Om rösten kommit två minuter senare hade vi dött.

I januari 1945 kunde Dina och hennes mamma återvända till Jugoslavien och återförenas med pappan som rymt från fånglägret i Tyskland. Nästan fyra år hade gått sedan de såg varandra sist.

– Under kriget hade mamma varje kväll vid middagen tagit fram ett litet foto av pappa. Före kriget var han mullig. När vi återsågs var han jättemager, men jag kände igen hans leende och skrattgropar. För första gången såg jag mamma gråta glädjetårar. Hon rusade in i pappas famn och de omfamnades en lång stund. Jag ville visa pappa hur stor och duktig jag var så jag började sjunga en sång för honom. Han log roat och tog upp mig i famnen, minns Dina och försöker hejda tårarna som dyker upp vid minnet.

Även om familjen nu var återförenad var ingenting som det hade varit innan kriget. Från att tidigare ha levt ett välbeställt liv fick de börja om från noll. Avsaknaden av de många släktingar som familjen mist efterlämnade en känsla av ensamhet och isolering.

Morföräldrarna hade mördats. Dinas mamma klamrade sig länge fast vid hoppet om att åtminstone hennes syster Mila skulle ha överlevt men var till sist tvungen att ge vika för insikten om att inte heller hon klarat sig. Ställda inför faktumet att de skulle föras till Auschwitz i olika transporter hade Mila och hennes man svalt de dödliga cyankaliumtabletterna. Den enda ljuspunkten var Dinas lillasyster som föddes året efter krigsslutet och fick namnet Mila efter sin moster.

Jovan nickar igenkännande när Dina berättar om tomheten och uppgivenheten som präglade åren efter Förintelsen. Sedan föräldrarna försvunnit höll Jovans mosters familj honom gömd i nästan ett år.

Tysk ockupationsmyndighet hade för vana att skjuta ihjäl serber som gömde judar. När mosterns familj inte längre vågade hysa Jovan överläts han till några serbiska bönder. Nio år gammal gick han ensam över gränsen till Ungern där han hade släktingar. Senare blev han slavarbetare på ett tegelbruk i Österrike.

Det sista halvåret av andra världskriget tillbringade Jovan i koncentrationslägren Bergen-Belsen och Theresienstadt, där svält var nära att kosta honom livet. Efter befrielsen i maj 1945 fick han tolv år gammal ett hem hos sin moster och hennes familj. På utsidan var Jovan en välartad och harmonisk pojke, men inombords plågades han av de traumatiska krigsupplevelserna.

– Jag ville berätta om det jag varit med om, men så fort jag vidrörde ämnet tystades jag ner. Kriget var över och man ville börja om på nytt och tränga undan det som varit. Att inte ha någon att prata med gjorde mig mer och mer innesluten i mig själv. Lång tid efter att kriget tog slut trodde jag fortfarande att min familj skulle komma tillbaka. I tonåren blev jag jättedeprimerad.

När Jovan tio år efter krigsslutet bjöds in till en nystartad förening för judiska ungdomar tog livet en ny vändning. Äntligen kunde han ventilera sina tankar och känslor för jämnåriga med likartade trauman i bagaget.

– Innan dess hade jag varit hämmad och handlingsförlamad, men nu levde jag upp på nytt och började till och med intressera mig för flickor.

På ett sommarläger vid Adriatiska kusten mötte han sitt livs stora kärlek, Dina.

– På den tiden hatade jag allt som hade med Tyskland att göra. Jag ville inte ens dricka tysk öl. Dinas föräldrar hade tysk utbildning och ville föra språket vidare till sina döttrar, men när jag kom in i familjen röt jag ifrån. Att sitta och konversera på tyska vid middagsbordet var otänkbart för mig. Det var synd, där missade jag ett språk.

Jovan var angelägen om att skapa sig en ny familj. Döttrarna Encis och Majas ankomst gav stor glädje och framtidstro, men fortfarande hemsöktes Jovan av minnena från Förintelsen. Att familjen levde i Belgrad, som under kriget härbärgerade tre koncentrationsläger, gjorde inte saken bättre. Jovan och Dina hade planer på att flytta till Israel, men efter att terrorister sprängt en buss med israeliska skolbarn gick flytten 1968 istället till Sverige.

– Det var jätteklokt beslut att byta land. I Sverige ställdes vi inför helt andra problem: Att lära oss språket och svenska seder samt att komma in på arbetsmarknaden. Det gjorde att vi inte hade så mycket tid att tänka på det som varit. Minnena fanns kvar, men vi ville inte belasta våra döttrar med dem.

Efter ett besök i en synagoga frågade döttrarna, då 13 och 9 år gamla hur det gick till när Jovan förlorade sin familj.

– Jag började berätta, men efter bara några meningar fick jag kramp i strupen och kunde inte fortsätta.
Först när Dina och Jovan hade gått i pension gläntade de på allvar på dörren till sitt förflutna. De skrev varsin bok om sin barndom under Förintelsen och började föreläsa i skolor, kyrkor och föreningar. Under en frågestund 2013 räckte en femtonårig flicka upp handen och undrade: ”Hur blev ni hela?”

– Det var en fråga som vi aldrig någonsin hade fått. Vi kunde inte svara flickan i stunden, men hennes fråga fick oss att börja fundera. Vi bestämde oss för att försöka besvara den i bokform.

Slutresultatet Att återvända till livet ligger framför oss på bordet. Dina och Jovan är levande bevis för att det går att bli hel igen efter att ha drabbats av det mest fruktansvärda.

– Anledningen till att vi känner oss hela är att vi har stor förståelse för varandra. Och kärlek! Det har varit en fördel för oss att vi delar samma bagage. Om någon av oss har grubblerier eller är ledsen kan vi alltid vända oss till den andra. Dessutom har vi har fått möjlighet att skriva om våra upplevelser och därmed bearbeta dem.

 

Sex miljoner judar utrotades
Förintelsen är det svenska namnet på nazisternas folkmord på omkring sex miljoner judar under andra världskriget.

Den nazityska planen att fysiskt utrota de europeiska judarna växte fram i takt med krigsutvecklingen på östfronten. När tyskarna erövrade områden med många judiska invånare uppstod frågan om hur de på mest effektiva sätt skulle kunna eliminera denna oönskade befolkning. Intentionen var att utrota judar, men nazisterna insåg också att de hade behov av dem som arbetskraft. Många judar utnyttjades därför som slavarbetare innan de mördades.

Över hälften av de judar som dog gasades ihjäl. Minst en femtedel sköts till döds. Övriga offer dog av svält, köld, utmattning, sjukdomar och våldsaktioner i ghetton och koncentrationsläger samt under dödsmarscher.

Källa: Forum för levande historia.