Äntligen lever Gunhild sitt livs stora dröm!

Att det blev en flytt just nu till USA beror på att alla pusselbitar samtidigt föll på plats.

– Det var ödet. Jag har ju spelat mycket i USA, men att flytta hit nu passade perfekt. Min man Johan är dataingenjör och fick tillfälle att jobba i Silicon Valley, det plus min dröm om Amerika plus att barnen nu är så pass gamla att de kan engelska gjorde att det plötsligt blev möjligt.

Det inträffade också vid en punkt i livet när hon gjort det mesta man kan i Sverige.

– Det känns som om jag spelat på varenda scen i Sverige och varit med i vartenda tv-program …
Förutom matlagningsprogram då.

– … förutom matlagningsprogram. Nu ska jag satsa fullt ut i USA. Det är nu eller aldrig.

Gunhilds make Johan Blomé var på plats i USA redan i maj för att hitta någon stans att bo för familjen.

– Det gick bättre än väntat tack vare en svensk journalist jag känner som råkade bo i området där vi hamnat som ligger mellan San Francisco och San José.

Huset Johan hittade var ett kedjehus med gott om glada grannar med barn i närheten.

– Ja, det är helt annorlunda här. Man förväntas att umgås med sina grannar jämt och vi blir bortbjudna hela tiden. Inte mig emot förstås, jag går gärna på fest varje kväll.

Gunhild kom på plats i augusti tillsammans med barnen Idun, 13år, och Viggo, 11 år.

– De blev vaccinerade och fick göra ett språktest. Två veckor senare började de i skolan. Vår skola ligger så nära att de kan promenera dit och de trivs jättebra.

Eftersom skolmat är ett okänt begrepp i USA får de lunchmat med sig hemifrån. När Gunhild är hemma fixar hon det även om matlagning är något nytt för henne.

– Det har alltid varit Johan som lagat maten i vår familj. För en tid sedan blev jag uppringd av svensk tv och fick frågan om jag ville vara med i ett matlagningsprogram. Det blev inget eftersom det inte passade in tidsmässigt, men efteråt kom jag ju på att jag faktiskt inte kan laga mat.

För att råda bot på problemet har Gunhild nu gått på matlagningskurs och insett att det här med matlagning inte är så dumt.

– Det är faktiskt riktigt kul, säger hon. Jag får dessutom beröm här hemma nu när jag lagar till något. Bäst gillar jag slow cooking, en gryta som står och puttrar medan jag spelar lite eller skriver musik. Det har blivit lite av en passion och nu filar jag faktiskt på en egen kokbok.

Drömmen om Amerika har Gunhild burit på länge.

– Så länge jag kan minnas, säger hon.

Inte konstigt med tanke på att hon älskar och lever på att spela klassisk storbandsjazz, ibland som frontfigur med släkten i bandet Carling Family, ibland i andra sammanhang.

På några år har hon gått från att vara lokal storhet i skånska Stockamöllan och känd i jazzkretsar till storstjärna efter att ha medverkat i tv-program som Så ska det låta, Fångarna på fortet, Allsång på Skansen och Let´s dance. Nu är hon älskad av hela svenska folket.

– Fast efter Let´s dance blev det nästan för mycket, säger hon med ett litet skratt. Äldre damer kom fram till mig ute på stan, nöp mig i kinden och förklarade hur fantastisk jag är. Så jag låg lågt ett tag.
Första gången hela Sverige fick upp ögonen för henne var i samband med att den amerikanske ex-presidenten Bill Clinton var på besök i Malmö 2012 för att hålla föredrag.

Arrangören Bo Håkansson, som visste att Clinton gillar blås och själv spelar saxofon överraskade honom genom att bjuda in Gunhild.

– Det blev en magisk kväll, säger hon. Bill Clinton gav mig beröm och sa att jag var en av de tio bästa trombonister han hört. Det värmde.

I år kunde det ha blivit en amerikansk president till som fått lyssna till Gunhild Carling.

– De ringde från svenska ambassaden i Washington och undrade om jag ville komma och spela på Nobeldagen, men då var jag redan uppbokad och blev tvungen att tacka nej.

På så vis missade hon ett möte med den nuvarande presidenten Donald Trump.

Hittills har hon inte hunnit tillbringa särskilt många dagar i sitt amerikanska hem. Förklaringen får man om man synar hennes turnéplan från i höstas med spelningar i Sverige, Norge, USA, Sverige, Litauen och så vidare, på skolor, stora scener och bibliotek.

– Jo, jag har arbetat dubbelt, säger hon och låter nästan lite trött. Spelningar bokas ju ett år i förväg och nu fick jag avsluta både mina europeiska engagemang och samtidigt köra igång mina amerikanska. Det ska bli lugnare när vi kommer in en bit på det nya året.

Men hon talar med entusiasm om sina resor kors och tvärs över USA med buss eller flyg.

–Det är långt överallt vilket ibland betyder 12 timmar i buss, men jag får se otroligt mycket och träffa många spännande människor. Som att komma till Charlie Parkers hemstad Kansas City där det sedan många år tillbaka bor så många jazzmusiker. En fantastisk stad. San Francisco är också underbart.
I vissa stadsdelar är det som om tiden stått stilla sedan 1920-talet.

– Det är art deco överallt, från hus till gatuskyltar. Hela stan är ett estetiskt eldorado. Och vid Golden Gate-bron finns en dansbana där jag varit och dansat några gånger.

– Amerikaner har självförtroende, fortsätter hon. Jag känner det och ser det i deras ansikten. Kanske är det så för att de bor i möjligheternas land och aldrig drabbats av krig på samma sätt som många länder i Europa.

Kvar hemma i Sverige är släktbandet Carling Family som nu står utan sin stora stjärna.

– Äh, de tycker säkert det är skönt att bli av med mig. Nu slipper de att all uppmärksamhet riktas mot mig. De kör på för fullt. Dessutom fixade jag ju in dem på Birdland Theatre på Broadway under en hel vecka med utsålda hus. De är ett fantastiskt gäng även utan mig.

Hon framträdde där själv först och fick ett bejublat mottagande.

– Publiken var så generös, jag fick uppmuntran och varma applåder. Jag kände mig som ung på nytt på grund av dem.

Denna jul ska Gunhild tillbringa i USA tillsammans med familjen. Hon står för matlagningen som detta år inte består av traditionell svensk julmat.

– Huvudrätten blir anka, säger hon. Jag har jobbat in i det sista med menyn.

Barndomens jular hemma i Göteborg var dock mer traditionella.

– Mina föräldrar var sådana, berättar hon. Det berättade mycket för oss barn om hur julen firades förr i tiden och hade många historier om vår högtid.

Dock ingen Kalle Anka klockan tre.

– Nej, vi hade ingen tv när jag var liten, säger hon.

Det blir ingen Kalle i år heller, trots att Disneyland inte ligger så långt borta. Däremot gran och klappar förstås – plus massor av musik.

– Det har jag med mig från barndomen. Vi sjöng och spelade alltid på julen. För mig var Stilla natt höjdpunkten och är det fortfarande.

Hur familjen ska fira nyår är dock lite mer osäkert.

– Men förmodligen går vi till Great America, ett stort nöjesfält som ligger i närheten av där vi bor, någon gång under helgerna. Idun och Viggo har redan varit där och kollat.

Tidigare hade hon svårt för att sitta stilla på nyårsafton.

– Jag minns en nyårsafton i Stockamöllan när vi hade bestämt oss för att stanna hemma och bara ta det lugnt.

Så blev det inte, ju längre kvällen gick desto mer rastlös blev Gunhild, som till slut bestämde sig för att bege sig in till Lund och Grand hotell – och som innan kvällen var slut spelade med i orkestern.

– Fast nu är jag inte sån, protesterar hon indignerat. Nu kan jag faktiskt koppla av också. Men, det finns ett jättetjusigt hotell här i närheten. Kanske firar vi i familjen in det nya året och vårt nya liv där. Det blir säkert hur kul som helst.