Sorgen är svår – men jag har valt livet

I hallen hemma hos Myran Johansson i Uddevalla står begravningskorten uppradade. Dotter, barnbarn, mamma och bror. Det är en ofattbar tragedi som Myran har gått igenom och ingen kan föreställa sig hur det känns. För Myran blir livet aldrig mer sig likt.

 – Jag blir aldrig den samma som innan. Idag är jag en helt annan person och tar inget för givet. Det är som att jag lever mitt andra liv nu. Jag kunde aldrig föreställa mig att jag skulle mista fyra nära anhöriga på så kort tid men det kan gå så här snabbt, säger hon och knäpper med fingrarna framför sig.

Vi sitter vid köksbordet i fyrarummaren. Medan sambon Kent häller upp kaffe berättar Myran om den långa rad av dödsfall som har drabbat henne på kort tid. Det började i slutet av 2012 när hennes bror hastigt gick bort i sviterna av brusten kroppspulsåder. Två månader senare dog Myrans enda barnbarn Wilja, bara 4,5 månader gammal. Ett år senare valde Myrans dotter Sansie, Wiljas mamma, att avsluta sitt liv då hon inte
orkade leva med sorgen efter sin lilla dotter.

Två månader senare dog Myrans mamma utan förvarning. Det som har tagit henne hårdast är förlusten av Sansie.

– Att mista sitt barn är det värsta man kan vara med om. Det finns inget värre. Jag hade kunnat stå ut med vad som helst bara jag hade sluppit detta.

Knuff åt rätt håll

Sansie var känslig som barn och bar på en sårbarhet. Hon krävde total uppmärksamhet och gallskrek och
slogs när hon inte fick som hon ville.
I tio år kämpade Myran för att få till en utredning av sin dotter.

– Jag ville att det skulle vara klart innan tonåren. Sansie mådde inte bra och det skulle bli värre när hon blev äldre, det visste jag. Dröjde det för länge innan hon fick hjälp så skulle hon börja självmedicinera i tonåren och det ville jag undvika till varje pris.

Sansie hade stora koncentrationssvårigheter men i skolan var hon duktig och lyckades dölja sina problem. Hemma var det däremot kaos för jämnan. Först när Sansie fyllt 17 fick hon diagnoserna adhd och borderline, det som idag kallas emotionellt instabilt personlighetssyndrom.

– Hon blev bättre, mycket lugnare och mer balanserad. Men brister inom vården gjorde att hon inte fick de mediciner hon skulle och började självmedicinera istället.

Men när hon fyllt 20 och blev gravid med Wilja började det hända saker. Graviditeten var en knuff åt rätt håll och när Wilja föddes lämnade Sansie sitt gamla liv bakom sig.

– Jag sa till henne att om du inte tar hand om ditt barn så adopterar jag det. “Mamma, jag kommer att ta hand om det”, svarade hon. Och det gjorde hon. Hon hade haft mycket problem tidigare men när hon blev mamma vände allt. Hon var exemplarisk som mamma. Det var den lyckligaste tiden i hennes liv.

Blev helt knäckt

Men när Wilja var 4,5 månader gammal hände det ofattbara som slutade så tragiskt. Wilja låg och sov på en filt på golvet hemma hos några kompisar till Sansie när olyckan var framme. Kompisarnas barn lekte i rummet och råkade komma för nära tv:n som välte över Wilja.

– Wilja hade vänt sig bara några sekunder innan. Olyckan gick blixtsnabbt. Hon dog ett par timmar senare på väg till barnsjukhuset i Göteborg. Hjärtat stannade när helikoptern landade.

Myran blir tyst och rösten stockar sig.

– Men de tog hennes hjärtklaffar och jag hoppas att de har räddat livet på andra barn. Det är enda meningen i allt detta. För vad är det för mening med att födas och sedan dö efter bara några månader?
Hela familjen var i chock när Wilja dog. Sansie var helt knäckt och flyttade in hos Myran. Men hon mådde inte bra och efter ett självmordsförsök blev hon inlagd på psykiatrisk klinik.

– Där gjorde hon två försök till som hon överlevde. Tredje gången lyckades de inte rädda henne. Det finns inget värre än att mista sitt barn. Den sorgen försvinner aldrig. Wilja skulle ha börjat skolan i år och Sansie skulle ha varit 27. Ibland undrar jag hur jag har klarat det så länge, säger hon med sorg i blicken.

Fann stöd i VSFB

Länge anklagade Myran sig själv för att hon inte gjorde tillräckligt.

– Jag har haft skuldkänslor hela tiden men nu inser jag att det inte var mitt fel och att jag gjorde vad jag kunde. Jag vet att Sansie också tyckte det, det har hon visat i brev som hon skrivit till mig.

Hon pekar på väggen där ett av Sansies sista brev till Myran hänger. Där står det hur mycket
Myran har betytt för Sansie, hur mycket hon älskar sin mamma och att hon ska kämpa för hennes skull. Nu blev det inte så. Sansie dog ett år efter Wilja och nu vilar de sida vid sida på kyrkogården. För Myran har livet varit en kamp sedan dess.

– Sorgen är fortfarande lika tung. Den går aldrig över. Men vi pratar mycket om Sansie och Wilja och vi tänder ljus för dem varje kväll.

Emellanåt bryter hon ihop.

– Ibland känns det ju fortfarande som att någon slitit hjärtat ur kroppen på mig men då lägger jag mig i soffan och lyssnar på musiken som vi spelade på Sansies begravning. Då kan jag bryta ihop och gråta. Utåt sett så lever jag ett vanligt liv och det är nog inte så många som vet hur jag mår innerst inne.

När Sansie var död engagerade sig Myran i VSFB (Vi som förlorat barn), en ideell förening där drabbade hjälper och stöttar varandra.

– Det var min räddning. Det är verkligen något som jag vill förmedla till andra, att det finns hjälp att få. Sök den. Kolla på Facebook, där finns sidor och de kan hänvisa till en förening där man bor. För man behöver prata med någon och helst med någon som upplevt samma sak.

Mobilen på köksbordet plingar oavbrutet. Myran har ett stort socialt nätverk med många vänner som bryr sig om henne.

– Kent har varit ett enormt stöd. Och Sansies pappa och alla andra nära och kära som stöttat mig. Utan dem vet jag inte hur det hade gått. Alla finns fortfarande kvar. Jag har sagt till Kent flera gånger att han ska dra medan han kan, för det kan inte vara roligt att leva med mig i allt detta, men han är kvar, säger hon, halvt på allvar halvt på skoj.

Inte rädd för att dö

Även om sorgen fortfarande är tung kommer ljusglimtarna med jämnare mellanrum.

– Jag har ju min Buick. Bilen är min passion och när jag hör v8-motorn mullra så känner jag eufori. Det är ett avbrott i vardagen. Då tänker jag inte på alla runt omkring mig som är borta.

Det drar ihop sig till sen eftermiddag. Vi tar bilen till kyrkogården där en stor del av hennes familj vilar. Myran skruvar lite på sig och sträcker på musklerna när vi kommer fram. Sorgen har satt sina spår.

– Någonstans måste sorgen sätta sig och på mig har den satt sig i kroppen. Jag har problem med musklerna och ibland kan jag inte röra mig. Jag har fått en remiss till neurologen men jag är inte rädd för vad det kan vara. Jag är inte rädd för något längre.

– Om jag är sjuk vill jag veta vad det är men jag är inte det minsta rädd för att dö. Jag är bara rädd för att dö före mina två andra barn. Det är ju dem jag lever för. Jag har alltid varit överbeskyddande men nu är jag ännu värre. Hade jag inte haft dem hade jag följt efter när min mamma dog. Hon ligger där borta förresten, säger hon och pekar mot en gravsten några meter bort.

– Där ska jag också ligga när det blir dags.

Vi stannar till vid Sansies och Wiljas grav som är pyntad med änglafigurer, lyktor och vita stenar. “Här vilar våra änglar” står det med snirkliga bokstäver på den mörka stenen. Myran sätter sig på knä och rensar bland blommorna.

– Livet fortsätter, konstaterar hon och funderar en stund.

– Jag har valt livet och då får jag försöka göra det så bra som möjligt. Det hade de som jag förlorat velat. Särskilt Sansie. “Mamma fortsätt lev ditt liv så gott du kan, jag vill att du lever ett bra liv och att du tar hand om mina syskon.” Jag kan höra Sansie säga det. Jag brukar tänka på det och det är en tröst.