“Han fick utbrott om jag kryddat köttfärsen fel”

Ingen annan svensk kulturpersonlighet har varit föremål för så många åsikter som Ingmar Bergman. Att han var ett konstnärligt geni är de flesta eniga om, men uppfattningarna om hur han var som person går brett isär. Somliga har höjt Ingmar till skyarna, andra har öst galla över honom. Gemensamt för majoriteten av de som uttalat sig om mästerregissören är att de gjort det utifrån ett yrkesperspektiv. Hur Ingmar Bergman var som privatperson när han stängde ytterdörren om sig har ytterst få haft insyn i. Undantaget hans kvinnor och barn har ingen levt så tätt inpå Ingmar som Anita Haglöf. Anita var under åtta år Ingmars hushållerska. De åtta åren i hans omedelbara närhet har satt djupa spår i Anita, så djupa att det varit omöjligt för henne att lämna dem bakom sig.

– Fortfarande tänker jag på Bergman varje dag. Visst är det konstigt? utbrister Anita häpet.

– Ett tag drömde jag till och med att han kom in till mig i köket i sin lodenrock och undrade om maten var klar. Det är som att jag aldrig blir fri från honom.

Anledningen till vårt möte är Anitas nyutkomna bok om sin tid som anställd hos Ingmar Bergman.

– Jag vet att vissa av hans barn ogillar att jag berättar om deras pappa offentligt, men det var faktiskt Bergman själv som föreslog att jag skulle skriva en bok om mina år hos honom. “Om du inte kan skriva allt själv ska du skaffa dig en jävligt bra spökskrivare”, sa han. Därför känner jag att det här projektet har hans välsignelse, förklarar hon.

Vi ses i Filmhuset på Gärdet. En plats som Ingmar Bergmans ande på något sätt vilar över, speciellt ett år som detta då en stor del av verksamheten är centrerad kring hundraårsjubileet av hans födelse. Anita låter sig välvilligt fotograferas tillsammans med en pappfigur av sin forna chef. “Men jag behöver väl inte lägga armen om honom?” frågar hon tveksamt fotografen. Under vårt samtal kallar Anita inte en enda gång Ingmar vid förnamn, för henne kommer han alltid att vara “Bergman”. 

Började gapskratta

Anitas och Ingmars vägar korsades långt innan hon blev hans hushållerska. Då Anita 1969 började arbeta som receptionist på Dramaten hade Ingmar förvisso lämnat uppdraget som teaterchef, men vittnesmålen om hans närmast maniska perfektionism och våldsamma utskällningar av medarbetare fick de anställda att hålla andan när han befann sig i huset.

De första 25 åren på Dramaten bytte Anita knappt ett ord med Ingmar. Så hade det nog också förblivit om hon inte i början av 1990-talet hade utbildat sig till zonterapeut. Ryktet om hennes extraknäck spred sig och snart började hon behandla några av sina kollegor.

– En dag när jag satt och gav Erland Josephsons fru Ulla zonterapi stack Bergman in huvudet och frågade vad jag höll på med. När jag förklarade det blev han intresserad och ville prova själv. Utan att ta av sig strumporna lade han sina fötter i mitt knä. “Nå, vad har jag för problem?” undrade han. Först vågade jag inte säga vad det var, men när Bergman insisterade klämde jag fram att han hade hemorrojder. Då började han gapskratta. “Ja, ta mig fan, du har rätt. Jag har hemorrojder”, sa han.

Ingmar blev så imponerad av Anitas kunskaper att han började gå i behandling hos henne på kontinuerlig basis. Han ordnade också så att hon fick ett eget behandlingsrum i Dramatenhuset. Anita brukade smörja in Ingmars fötter med en speciell enbärssalva som han gillade. Då hon vid ett tillfälle var tvungen att ersätta salvan med en annan fick hon på nära håll se prov på hans häftiga temperament.

– Gud vad arg han blev! “Ut härifrån! Vi är färdiga med varandra “, skrek han åt mig. Jag vacklade gråtande ut ur hans rum, minns Anita.

När hon några dagar senare låg hemma i en förkylning fick hon ett oväntat telefonsamtal från en slokörad Ingmar Bergman.

– Han ville försäkra sig om att jag inte var hemma på grund av det som hade hänt under zonterapin. “När jag förväntar mig någonting vill jag att det ska bli så”, förklarade han ursäktande. Han bad att vi skulle stryka ett streck över det som hänt.

Militär disciplin

I maj 1995 dog Ingmars hustru Ingrid. Ett knappt halvår senare fick Anita, genom Ingmars inspicient som hon hade ett förhållande med, frågan om hon kunde tänka sig att provtjänstgöra som hushållerska hos honom. Anita bestämde sig för att ge jobbet en chans. Alla vardagseftermiddagar mellan 14.30 och 18.30 hjälpte hon Ingmar med matlagning, städning och andra hushållssysslor. Det var först nu Anita förstod magnituden av hans petighet med detaljer. Att dyka upp fem minuter för sent tolererades inte. Inte heller att komma fem minuter för tidigt. Sängen skulle bäddas med militärisk precision, Ingmar ville helst att Anita skulle använda linjal när hon vek lakanen.

Middagsmenyn följde ett fastlagt schema. Inga avvikelser från recepten fick förekomma vid tillagningen av maten. Då Anita en gång av misstag hällde vitlökssalt i köttfärssåsen uppstod panik. Skräckslaget ringde hon Icahandlaren i Fårösund som hjälpsamt kastade på ett nytt paket köttfärsås på Fåröfärjan.

– Jag fick åka en och en halv mil för att hämta köttfärsen. Det var nära att jag körde ihjäl mig, så rädd var jag att jag inte skulle hinna få maten färdig i tid. När Bergman fick höra talas om missödet frågade han hur jag kunde vara så infernaliskt dum att jag hällde vitlökssalt i köttfärsen när han uttryckligen hade sagt att han inte tålde det. Att jag hade lyckats trolla fram ny köttfärs tog han ingen notis om. Det var omöjligt att göra honom nöjd.

Anita kunde aldrig förutse vilket humör Ingmar var på. Om det hade gått bra på teatern tilltalade han henne kärvänligt “lilla Anita”, men om arbetsdagen varit sämre fick hon finna sig i hälsningsfraser i stil med: “Hej på dig din gamla slyna.” Få saker kunde väcka så starka känslor hos Ingmar som hans kära Jarlsbergostar. “Den där osten du köpte är ingen äkta Jarlsberg. I så fall är jag Kalle Anka”, skrev han kritiskt på en av alla de otaliga lappar som han lämnade åt Anita i köket.

– Hans misstänksamhet gjorde mig nervös och ledde till sömnproblem. Jag var fruktansvärt rädd för Bergman. Hans kritiska blick åt sig in i mig. En enda gång vågade jag sätt mig upp mot honom. “Du går på de svaga”, sa jag. Då blev han svarslös. Jag borde naturligtvis ha sagt ifrån fler gånger, men jag hade inte självförtroende till det. Bergman fick mig att känna mig som om jag inte var värd något.

Kraschade bilen

Flera gånger under intervjun understryker Anita att det även fanns många bra saker med att jobba för Ingmar. I sina bästa stunder kunde han vara charmig och skojfrisk som en liten pojke. Dessutom var han generös med anställningsförmåner och fredagsbonusar. Alldeles i början av sin anställning råkade Anita backa in Ingmars Volvo i ett cykelställ och demolera bilens baklucka. Skakande av gråt gick hon in till honom och berättade vad som hänt. Mellan hulkningarna fick hon fram att han kunde dra av reparationskostnaderna på hennes lön.

– Då tog han mig runt midjan och började hoppa runt i köket medan han sjöng: “Det här är ingenting att vara ledsen för. Det här tar vi på försäkringen.” Efteråt berättade han att han först hade trott att jag tänkte säga upp mig när han såg min förkrossade min. Att jag “bara” hade kraschat bakluckan på bilen var en lättnad för honom.

Emellanåt blev Ingmar förtrolig med Anita.

– Han ville ofta prata med mig om döden. “Vad tror du händer efter att man har dött, lilla Anita?” frågade han. Andra stunder ville han berätta för mig hur sorgsen han var över Ingrids död. Jag kommer speciellt ihåg en gång när han kände sig så sjuk av sorg att han var tvungen att lägga sig ner på sängen. Då satte jag mig hos honom och höll hans hand och så pratade vi en stund tills han kände sig bättre till mods.

Nyårsaftonen 1998 fick Anita ännu en gång se en skymt av den bräckliga individen innanför Ingmars auktoritära skal. När hon på kvällen var färdig med sina sysslor och skulle gå kom han fram och omfamnade henne med orden: “Gott nytt år och tack för det gamla. Du har varit så duktig och uthållig med gamle Bergman.”

– Han höll mig hårt och länge. Jag kände hur han skälvde som om han försökte hålla tillbaka gråten. Sedan släppte han mig hastigt. Plötsligt såg jag hans ensamhet och utsatthet. För ett ögonblick glömde jag hur jävlig han ibland kunde vara. I den stunden tyckte jag bara synd om honom.

Det första året var Anitas arbete hos Bergman mer eller mindre som ett vanligt jobb. Hon gjorde sina timmar i hans etagelägenhet på Karlaplan och gick sedan hem till sitt. Men med tiden drygades perioderna i huset på Ingmars älskade Fårö successivt ut. De långa månaderna på Gotland förvandlade jobbet till en livsstil. Anita längtade intensivt efter familj och vänner i Stockholm. Ingmar tilldelade henne en bostad som låg en knapp mil från hans eget hem på Fårö. Hon bodde gentilt i ett 140 kvadratmeter stort hus med påkostad inredning, men det isolerade läget på en enslig, vindpinad hed fick henne att känna djup olust. Somliga nätter spenderade Anita i en husvagn, på vandrarhem eller i den dåvarande Dramatenchefens Ingrid Dahlberg sommarhus som hon utan Ingmars vetskap fick låna.

Ville säga upp sig

– En gång tog jag upp min vantrivsel i huset med Bergman. Då erbjöd han att jag kunde få bo i en lägenhet på hans innergård. Men det var otänkbart för mig. Ingmar kunde se in lägenheterna. Hade jag flyttat dit hade jag känt mig livegen. Då stod jag hellre ut med att ha det som jag hade det.

2003 kallade Ingmar Anita till sig för att meddela att han tänkte bli “Fårögubbe” for gott. Han räknade kallt med att få Anita med sig när han nu permanent skulle bo på Gotland. Tre veckor senare hade Anita samlat ihop tillräckligt med mod för att underrätta Ingmar om att hon inte kunde tänka sig att flytta till Fårö på heltid. Om tjänsten krävde att hon bosatte sig permanent på ön var hon tvungen att säga upp sig.

– Då spände han ögonen i mig och sa: “Den dagen jag hittar en ny hushållerska, den dagen får du sluta.”

Men inte ens Ingmar Bergman kunde styra över ödet. Kort efter deras samtal drabbades Anita av häftiga yrselanfall och diagnosticerades med Ménières sjukdom. Ingmar visade ingen medkänsla. När Anita var som sjukast ringde han och sa upp henne.

– Han sa att han inte kunde vänta på att jag skulle bli frisk. När jag så småningom tillfrisknade ringde jag upp honom för att höra om allt hade ordnat sig för honom. “Jag har det utmärkt. Var det något mer du ville?” svarade han avmätt och la på luren. Det var sista gången vi hade kontakt. Senare fick jag veta att Bergman ringt till Dramaten och hört sig för hur det var med mig. Det kändes bra att han i alla fall visade lite omsorg för mig.

Efter tillfrisknandet arbetade Anita som hushållerska på andra håll, bland annat gick hon hem till skådespelaren Erland Josephson och lagade lunch.

– Erland frågade mig en gång om jag var kär i Bergman. Han kunde inte förstå varför jag annars stannade kvar hos honom så länge. Men nej, jag var absolut inte kär i Bergman. Hur jag kunde stanna kvar hos honom i åtta år har jag själv svårt att förstå, men han hade en sådan enorm makt över mig. Jag kände nog också lite tacksamhetsskuld över att han en gång i tiden hade ordnat det där behandlingsrummet på Dramaten åt mig.

Så här i efterhand ångrar Anita de åtta åren som Bergmans hushållerska.

– Utan dem hade jag kanske sluppit min sjukdom. Jag tror att det var den ständiga nervspänningen i jobbet som utlöste den.

Dagen innan Ingmar Bergmans begravning i augusti 2007 fick Anita en förnimmelse av att han kom på besök hos henne i andlig skepnad.

– Det kändes som att Bergman ville förmedla någonting till mig. Att han ville tala om att döden inte var något att vara rädd för, och att han var ledsen över att jag periodvis hade mått så dåligt under åren jag arbetade hos honom. Det blev en slags försoning mellan oss.

Fotnot: Ménières sjukdom är en kronisk sjukdom i innerörat som ger anfall av yrsel.