• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Roboten var nära att klämma ihjäl Ulrik

    Ulrik hann bara känna det kalla stålet mot ryggen. Sedan pressade roboten ihop honom som den brukade göra med plåtdetaljerna. Ulrik insåg att den aldrig skulle sluta trycka. Han visste vad som väntade och tänkte på sin familj som han aldrig skulle få se igen.

    Roboten var nära att klämma ihjäl Ulrik

    Det var en stressig morgon. Produktionen hade hamnat på efterkälken och vid monteringslinjerna stod montörerna och väntade på detaljer som robotarna skulle spotta ut.

    Det var en stressig morgon. Produktionen hade hamnat på efterkälken och vid monteringslinjerna stod montörerna och väntade på detaljer som robotarna skulle spotta ut.
    Ulrik Thomasson kände frustrationen när de båda robotarna han hade ansvaret för stannade gång på gång.

    Han hade precis varit inne och fixat den ena roboten och stängt dörren till cellen. Då stannade den på nytt. Ulrik svor till och öppnade celldörren för att gå in och rätta till detaljen som hamnat fel.
    Plötsligt kände han något metalliskt mot ryggraden. I nästa sekund fick han en knuff och maktlös kände han hur robotens gripdon pressade honom upp på bearbetningsbordet. Han satt som i ett skruvstäd och fick inte luft!

    – Nu är det slut, det var det enda jag hann tänka, säger Ulrik Thomasson när vi träffas ett drygt halvår efter olyckan som var hårsmån från att ha kosta honom livet.

    Han är tillbaka och jobbar igen efter flera månaders sjukskrivning och rehabilitering.

    – Med facit i hand hade jag en fruktansvärd tur som kom undan med livet i behåll, säger han och blickar ut genom fönstret.

    Nedanför villan i Mörrum brusar Mörrumsån fram, lite lugnare nu efter sommaren.
    Där har Ulrik tillbringat åtskilliga timmar av sitt liv och många laxar har han landat.

    – Men i år har det inte blivit så mycket fiskat, säger han.

    Fel på säkerheten

    Det som hände den 8 februari i år finns fortfarande där i bakhuvudet.

    – En sådan sak glömmer man aldrig, säger han.

    Han berättar att det pågick en omorganisation på företaget för att få bättre flöde i produktionen när olyckan inträffade. Ulrik hade jobbat oerhört mycket under en och en halv månad för att arbetsgivaren Ifö sanitär, som tillverkar sanitetsprodukter, inte skulle bli efter i produktionen.

    – De flesta morgnar började jag jobba klockan fem men den här dagen tog jag sovmorgon och började inte förrän klockan sju. Men det var kaos när jag kom dit.

    Ulrik har jobbat 30 år på företaget och i nästan 20 år som teamledare vid robotarna. Han har lärt sig att säkerhet är A och O när man arbetar med kraftiga stålarmar som är programmerade att utföra ett speciellt rörelseschema, utan hänsyn till vad som kommer i dess väg.

    Av någon anledning fungerade inte säkerhetssystemen den här morgonen. När Ulrik befann sig inne i cellen startade roboten.

    – Den kom bakifrån och jag hann aldrig se vad som hände förrän det var för sent. Gripdonet tog tag i ryggen och pressade mig framåt, jag veks ihop som en fällkniv, så här, säger han och visar.

    – Samtidigt hörde jag hur det knakade i ryggen när kotorna knäcktes. Roboten bara tryckte och tryckte. Jag kände hur jag knappt kunde andas och hur det svartnade för ögonen. Det fanns ingen i närheten som kunde trycka på nödstoppet. Jag förberedde mig på att klämmas till döds och att jag aldrig skulle få se min familj mer.

    Samlade all kraft

    Just då skymtade han i ögonvrån en truckförare som kom körande. Ulrik samlade så mycket luft han kunde och skrek till truckföraren att han skulle trycka in nödstoppen.

    Roboten stannade men satt fast i samma läge och Ulrik kom ingenstans.

    – Känseln i armar och ben var borta. Jag var nära att tuppa av.

    Ulriks tjugoåriga dotter Linn har varit visstidsanställd på företaget sedan hon tog studenten förra sommaren. Hon satt i personalrummet när en kollega till Ulrik kom rusande för att hämta hjälp.

    – Jag såg hans uppskärrade blick och förstod att något var fel. "Vad händer?" skrek jag. "Ulrik sitter fast", hörde jag någon säga. Jag blev rädd och sprang mot pappas arbetsplats.

    Först såg hon inte honom.

    – "Var är pappa?" skrek jag. Då tittade jag in i robotcellen och såg honom fastklämd bakom roboten. Det enda jag tänkte var att han kommer att dö! Sedan svartnade det.

    Ulrik såg skräcken i sin dotters ögon, hörde hennes gråt och såg och hur hon föll ihop på golvet.

    – Det var en hemsk syn, säger han.

    Fick skäras loss

    Personalen hjälpte henne ut till personalrummet. Ambulans var på väg för att hämta Ulrik och räddningstjänsten var på plats för att få loss honom. Men det var lättare sagt än gjort.

    – Det tog 25 minuter innan de lyckades. De fick skära bort hela fundamentet till roboten med hjälp av ett annat företag som var på plats just den dagen. När de fick loss mig föll jag ihop på golvet. Sedan tog ambulansmännen hand om mig.

    Linn hade fått hjälp och en kvinna lånade hennes mobiltelefon för att ringa hem till Ulriks fru Malin.

    – När jag såg Linns nummer på displayen trodde jag att hon hade glömt frukostlådan och ville att jag skulle fixa något, säger Malin.

    Men det var en okänd röst i andra änden.

    – Kvinnan berättade att Ulrik råkat ut för en arbetsplatsolycka och när jag hörde Linn gråta i bakgrunden trodde jag det värsta. Ulrik var död.

    Malin fick dock det lite lugnande beskedet att han levde men satt fastklämd i robotcellen. Ambulans var på väg.

    – Fast hur illa skadad var han egentligen? Skulle han kunna gå igen, skulle han kunna röra armarna? Skulle han bli den han var innan olyckan?

    Hon ringde deras son Kim och berättade vad som hänt. Han hämtade Malin och Linn, sedan åkte de mot sjukhuset i Karlskrona.

    Det var en nervös och orolig stämning i bilen. Plötsligt ringde det i Malins telefon, det var Ulrik.

    – "Jag lever", sa han.

    Hon kände hur den värsta oron lade sig men inte allt.

    – Vi hade ju ingen aning om vilka skador han fått.

    Tryck på inre organ

    När de kom till sjukhuset och såg honom ligga fixerad i en stålställning spädde det på oron. Men Ulrik log mot sin familj, sprattlade med fötterna och rörde fingrarna. Han ville visa att det inte var så illa som de trodde.

    En halvtimme senare var stålställningen borta och han kunde resa sig upp. Läkarundersökning och röntgen visade att Ulrik haft en makalös tur.

    Han hade klarat sig undan med tre revbensfrakturer och två frakturer på ländryggskotorna. Trots robotens massiva tryck på de inre organen visade skiktröntgen inga skador.

    – Men rejält mörbultad var jag, säger Ulrik.

    – Eftersom hjärtat pressats ihop så hårt fick jag tillbringa en tid på hjärtintensiven och sammanlagt sex dygn på sjukhuset innan jag fick komma hem.

    Väl hemma återhämtade sig Ulrik snabbt och kunde snart gå längre promenader.

    – Tack vare min grundkondition – det kan jag tacka dig för, säger han till Linn och ler.

    Det var hon som drog med honom till gymmet för sex år sedan när hon själv ville träna men det krävdes att hon hade en vuxen med sig. Hon ryckte upp pappa från tv-soffan och tillsammans började de träna hårt och regelbundet.

    – Upp till fem dagar i veckan. Att inte kunna träna var det som jag saknade mest efter olyckan. Men det tog inte så lång tid innan jag började köra spinning, säger han.

    Blev polisanmälan

    Ju mer han har funderat på det som hände, desto mer har han insett vilken fantastisk tur han hade.

    – Gripdonet stod vänt i rätt läge och träffade mig med den plana delen. Om det hade stått vänt åt andra hållet, hade de vassa kanterna gått rakt in i kroppen. Då hade jag inte suttit här.

    Någon förklaring till varför roboten kom i rörelse gick inte att fastlägga efteråt. Händelsen polisanmäldes som en arbetsplatsolycka.

    Det positiva är att olyckan har gett honom en annan syn på livet.

    – Nu har jag sett hur snabbt allting kan förändras. Jag har tagit lärdom och insett att jag nu fått en andra chans i livet. Den tänker jag ta vara på och tillbringa mer tid med min familj, säger han och ler kärleksfullt mot Malin.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!