Sveriges bästa kassörska ska koras! Möt Caroline – kandidat nr 1!

”Går ni in i butiken kommer ni henne se, hon är liten och färgglad och får alltid någon att le!”

Denna poetiska vers lockar oss till Willys stora butik i Söderköping, och när vi kliver innanför dörrarna upptäcker vi henne vid disken i förbutiken. En ung kvinna med turkost hår, stora örhängen och ännu större leende. Hon bekräftar: jovisst är det Caroline Willnäs. Eller, som en del kunder kallar henne: ”den glada tjejen i kassan”.

Skratt och skämt har blivit hennes signum. De kunder som kommer fram till hennes kassa får ofta en kvick kommentar.

– Ja, jag brukar skoja med dem. Som när någon köpt sköljmedel och köttfärs, så frågar jag vilken maträtt kunden tänkt laga med de båda ingredienserna.

Med sitt annorlunda utseende blir hon ofta uppmärksammad och igenkänd bland kunderna. Håret brukar hon färga i olika nyanser.

– Jag har haft de flesta frisyrer och färger. Blont, lila turkost… En del kommenterar gärna min nya frisyr. En äldre herre frågade till och med om han fick låna lite lila hårfärg av mig, säger hon med ett skratt.

Inspirationen fick hon under sina år på frisörutbildningen. Innan dess drömde hon om att bli såväl advokat som snickare och långtradarchaufför.

– Men så insåg jag att jag helt enkelt måste jobba med människor. Så när jag var 20 år gammal tog min mamma reda på att det fanns en lucka i kassan på Willys. Det visade sig vara ett helt perfekt jobb för mig!

Är fortfarande kvar

Det som hon först betraktade som ett tillfälligt inhopp, blev snart en stadig anställning. 13 år senare är hon fortfarande kvar, och alternerar arbetet i kassan med att rycka in i förbutiken eller laga smakportioner ute i butiken.

Caroline Willnäs har inget emot stressiga stunder, och särskilt hektiskt är det vid lönehelgerna när det är mycket kunder, liv och rörelse i butiken.

– Då blir det ju som roligast, när man får springa runt lite! Och jag märker ju själv hur det positiva smittar av sig. Om jag ser att någon har en dålig dag, så anstränger jag mig lite extra för att ge den personen en bra känsla.

Det är förstås inte alla som har lust att prata och skoja, så ibland räcker det med att hälsa. Men vid några få tillfällen har hon mött kunder som rentav varit otrevliga.

– I början, när jag var yngre, tog jag lättare åt mig av hårda ord.

Hon minns en speciell händelse, då en man med missbruksproblem kom fram till kassan och riktade grova anklagelser mot henne. Själv försökte hon behålla lugnet medan tårarna höll på att tränga fram. När mannen skulle lämna butiken sprang en kollega ifatt honom och talade honom tillrätta.
Någon vecka senare kom mannen fram till Caroline och bad om ursäkt för det inträffade.

– Det kändes fint. Och framför allt känns det bra att ha kollegor som ställer upp. Vi tröstar varandra, men sedan tömmer vi våra ryggsäckar på det som tynger.

De glada mötena, däremot, får gärna stanna kvar. Och det har blivit en mängd genom åren.

Människorna är viktigast

– Jag kan känna väldigt starkt för den äldre tanten eller farbrodern som kanske inte har så många andra sociala kontakter under dagen. Då ger jag gärna ett par minuter extra av min tid. Det är ju trots allt människorna som är viktigast!

Och om hon hör ett barn gråta längre in i butiken händer det att hon går och hämtar en ballong för att lämna över den.

Just de allra yngsta kunderna ligger henne nära om hjärtat. Sedan några månader tillbaka är hon själv föräldraledig med dottern Ebba, snart ett år. Men varannan helg sätter hon sig i kassan.

– Det känns så skönt att komma hit. Här är jag inte längre Alvins, Dennis eller Ebbas mamma, utan jag är bara mig själv. Det känns ju som att jag är hemma fast på jobbet.

Vi går en runda tillsammans i butiken och fotografen passar på att ta några bilder borta vid frysdisken. Under tiden kommer både kollegor och kunder med glada kommentarer.

– Den här butiken känns verkligen som min familj och kunderna blir nästan som kompisar. Jag hör verkligen hemma här, konstaterar Caroline Willnäs.

Samtidigt fantiserar hon lite i andra banor: att ibland få rycka ut som clown på ett sjukhus, för att sprida glädje bland de yngre patienterna.

– Ja, vi får väl se… Men det skulle i så fall bli som ett sidoprojekt. För jag har faktiskt inget emot att bli kvar i kassan resten av mitt arbetsliv.