Tennisen blev Abdallahs väg in i Sverige

Matchen är över. Abdallah Almohummad, som sitter på en bänk intill den blåfärgade tennisplanen, har vunnit.

– Abdallah vinner alltid, säger motståndaren och vännen Hans Narkander med ett snett leende. Jag brukar få ett gem på skoj. Han är artig.

– Men det var jämnt, fyller Abdallah i.

Vi befinner oss på Styrsö i Göteborgs södra skärgård. Det är tidig förmiddag och shortsväder, oavsett om man spelar tennis eller inte.

– Min fru står redo med picknick, säger Hans. Vi ska åka ut med båten och bada idag.

En kort promenad senare, i trädgården tillhörande kaféet Öbergska, berättar tandläkaren Hans om hur han och syriske Abdallah först möttes.

– Abdallah kom till Ullevi tennisklubb där jag brukar spela. Han letade efter en partner. Vi började prata lite, och kom snabbt på att vi uppskattade varandras sällskap.

Abdallah, som anlände till Sverige från Syrien hösten 2014, beskriver hur han redan första dagen i Göteborg gick på upptäcktsfärd – och med hjälp av kartan i mobiltelefonen fann han Ullevi tennisklubb.

– Jag tycker mycket om tennis, men den sista tiden i Syrien kunde jag inte spela på grund av kriget. Jag fick ett jättefint bemötande på Ullevi.

I hemlandet arbetade Abdallah som allmänkirurg i Raqqa men plötsligt en dag var ISIS där och tog över hela staden på ett dygn.

– Det var så svårt att förstå. Det kändes som världens undergång när vi vaknade på morgonen och såg dem överallt. Men vi hann ut. Vi flydde, hela familjen, och lämnade allt vi hade. Abdallah förklarar att han vid ett tillfälle försökte återvända till Raqqa eftersom där behövdes läkare. Regimen bombade hela tiden.

– Jag såg massor av döda och skadade människor – människor av vårt folk som inte hade något med kriget att göra. Men till slut gick det inte att vara kvar. ISIS kom till sjukhuset och ville ha vård före alla andra, och jag kunde inte acceptera det. Jag fick då höra att de skulle göra något mot mig…

Att Abdallah sedan kom till just Sverige var en slump. Redan innan kriget bröt ut hade han en dröm om att studera i Tyskland, han hade hört att där fanns duktiga kirurger. Men när han under en tid arbetade för Läkare utan gränser – på ett litet sjukhus nära gränsen till Turkiet – mötte han en kollega med anhöriga i Göteborg som talade gott om Sverige.

– Egentligen ville jag bara ta mig någonstans där det inte bombades varje dag, säger Abdallah dröjande. Det viktigaste var att få känna trygghet – så som det var i Syrien förr i tiden. Men det var inte lätt att lämna min pappa och mina syskon. Vi har kontakt via internet, men rädslan för att det ska hända dem något måste jag leva jag med hela tiden. Det är tufft, men jag försöker distrahera mig själv och tänka på annat.

Bland annat tennisen fungerar bra som distraktion. Och att Abdallah funnit en nära vän i Hans, har även det betytt mycket.

– Det kom naturligt, konstaterar Hans. Efter att vi pratat ett par gånger kändes det som om vi känt varandra jättelänge.

– Ja vi fick fin kontakt redan första gången vi träffades, håller Abdallah med.
Hans berättar att de nu har som tradition att ses på onsdagar, ta en fika och spela tennis.

– Vi har firat jul ihop också, fortsätter Hans. Nu i julas sa jag till Abdallah “kan vi inte göra lite syriska maträtter?”. Det blev ett internationellt julbord som var väldigt uppskattat.

Han funderar lite innan han lägger till:

– Jag tycker om människor. Framför allt nyfikna människor som tar kontakt. Och ibland känner man bara att kemin stämmer. Jag tror att det mesta handlar om det. Vi har kul tillsammans. Vi skrattar år samma saker. Abdallah har vår humor.

Förutom att Hans och Abdallah delar intresset för tennis har de även samma favoritspelare – Roger Federer.

– Vi ska åka till Tyskland tillsammans om ett par veckor, och se Federer spela, säger Abdallah med ett leende. I höstas var vi i Paris. Federer är den bästa tennisspelaren som finns!

Ett ögonblick senare berättar Abdallah att han nyligen fick en väldigt speciell och uppskattad inflyttningspresent av Hans. En tavla föreställande just den schweiziske tennisspelaren Roger Federer.

– Det var inflyttningsfest hos Abdallah förra helgen, säger Hans. Då var hela min familj med. Jag har två söner. En som är lika gammal som Abdallah, 32, och en som är 30.

Vänd mot Abdallah fortsätter Hans:

– Du har kul med mina pojkar.

– Ja det är trevligt när vi träffas alla, säger Abdallah. Vi brukar skoja lite.

Abdallah, som nu gör sin AT-tjänstgöring, insåg tidigt att språket var viktigt för att kunna starta ett nytt liv i Sverige – och tack vare tennisen gick det relativt snabbt både att komma in i samhället och att lära sig svenska. Utöver Hans har han även en annan tennispartner som han spelar med varje söndag.

– Man behöver få kontakt med svenskar, konstaterar Abdallah. Det är viktigt. Det blir lättare att trivas då. Och när man bor och jobbar här så gäller det att lära sig språket. Tennisen hjälpte mig, den gav mig ett sammanhang.

– Hur många människor på flykt kom, det året när det kom som mest, funderar Hans. 160 000? Tänk om 160 000 svenskar hade tagit sig an en nyanländ var… Men det är klart, det måste vara ömsesidigt. Alla är inte lika aktiva som Abdallah.

Hans berättar att han inte visste så mycket om Abdallahs hemland innan de två möttes, men då Hans är intresserad av allmänna nyheter hade han följt krisen i Syrien.

– Abdallah har lovat att ta med mig till Syrien om det blir fred någon gång.

I nästa stund plingar Hans mobiltelefon till. Det är dags för bad och picknick.

– Det finns fina människor i den här världen, konstaterar Abdallah. Man behöver inte komplicera saker.

Det handlar bara om möten mellan människor. Och Göteborg är en jättetrevlig stad med varma människor. Jag har hela tiden känt att jag vill stanna kvar här.