Olyckan förändrade allt – och ändå inget

Han hörde hur det knakade till – och i samma stund tappade han känseln.

– Det var som att dra ut sladden ur ett eluttag. Jag hann tänka “det här är riktigt illa” och faktiskt även: “Hur ska det nu gå med bröllopet?” Sedan tog chocken över.

Jonas Waltelius befann sig på sin svensexa, i en träningslokal där han skulle få prova kampsporten brasiliansk jiujitsu. Det var i maj 2013.

– Instruktören skulle rulla mig på något sätt. Jag hade huvudet låst i hans armhåla. Sedan vreds kroppen åt ett håll och huvudet åt ett annat.

Fem år senare, i ett radhus i Linköping, konstaterar Jonas – som valts till Lyssnarnas sommarvärd i Sommar i P1 – att livet kanske inte blev exakt så som han sett det framför sig, men det blev ändå bra.

– Jag har tappat alla funktioner, förutom i axlar och huvud. Men jag tänker att det kunde ha varit värre, jag kunde ha dött vid det där tillfället. Vi ser det verkligen så.

Dottern Ebba, som fyller två år i höst, provar fotografens skor. Hustrun Line samtalar i köket med en av Jonas assistenter.

– Vi är lyckliga, glada och har det bra, fortsätter Jonas med antydan till ett leende.

Men den första tiden efter olyckan – då livet sattes på paus – var svår. Jonas låg på sjukhus i drygt ett halvår och svävade till en början i ovisshet. Skulle han bli förlamad?

– Redan på akuten när jag mötte Line sa jag: “Jag kommer aldrig att kunna gå igen.” Jag kände det på mig. Men då visste vi egentligen inte alls vad som hänt.

Senare, efter att han fått veta att nacken var bruten och att han fått en ryggmärgsskada, förklarade Jonas för sin läkare att han inte ville veta något om prognosen förrän han själv kände sig redo. Han ville i lugn och ro bearbeta händelsen och fokusera på sin rehabilitering.

– Men efter tre månader sa jag till läkaren: “Nu vill jag veta – vad kommer det här att innebära?” Line var med och läkaren visade oss röntgenplåtar samtidigt som han förklarade. Det kom inte som en chock då. Jag hade bearbetat det färdigt.

Via rehabiliteringsavdelningen fick Jonas även chans att träffa andra ryggmärgsskadade, vilket betydde mycket.

– Det är så viktigt att få höra någon annan, som kan ge framtidshopp, berätta. Det gör också att man inte känner sig så ensam. En kvinna fick jag till och med komma hem till och hon visade mig sin bil. Nu kör jag själv bil – det trodde jag aldrig när jag skadade mig.

Jonas ler återigen en aning innan han beskriver hur han och Line, kort efter att han skrivits ut från rehabiliteringen och flyttat hem igen, började smida nya bröllopsplaner.

– Det kändes viktigt att få det gjort. Alla visste ju att olyckan hände på svensexan och att det inte blev något bröllop.

På alla hjärtans dag 2014 berättade så Line att hon hade bokat en lokal.

– Allt var fortfarande så nytt då och först tänkte jag: “Hur ska det gå – jag sitter ju i rullstol, jag kan inte gifta mig, jag kan ju inte göra något alls.” Men sedan tänkte jag: “Det är väl klart att vi kör på det!”

Efter en kort paus fortsätter Jonas:

– Det blev en fantastisk dag! Vi gifte oss den 6 september 2014 och när september kom hade jag hunnit lära mig hur mitt nya liv fungerade – och hur min kropp inte fungerade.

Jonas tystnar igen men fortsätter strax:

– När jag för tio år sedan föreställde mig hur mitt liv skulle se ut tio år senare såg jag framför mig barn, hus, bil och en fin fru. Vi håller på att bygga hus just nu, vi flyttar i september.

2016 föddes lilla Ebba, med hjälp av IVF-behandling.

– Det kändes fantastiskt när Line blev gravid. Men jag fick också lite panik när jag insåg hur lite jag skulle kunna hjälpa till. Vi pratade mycket om det – att Line skulle bli tvungen att dra ett tungt lass. Men hon är stark. Hon tänkte aldrig så. Hon tänkte: “Det löser vi.”

Jonas skrattar lite när han konstaterar:

– Fast ibland är det som att hon har två barn. Det kan bli lite parodi när vi ska iväg någonstans och Line måste styra upp oss alla tre. Men rent pedagogiskt kan jag ju hjälpa till med Ebba och jag är nog mer närvarande än många andra pappor. Jag jobbar bara 50 procent. Ebba vet att hon har sin pappa hemma mycket.

Line är idag anställd som Jonas assistent. Han förklarar att det inte var ett självklart beslut att det skulle bli så men samtidigt insåg de att det var vad som krävdes om de skulle få egentid.

– Det var svårt i början, men vi får ju på det här sättet väldigt mycket tid tillsammans. Och vi kan inte vara arga på varandra särskilt länge. Mitt i ett bråk kan de hända att jag blir tvungen att säga: “Kan du hjälpa mig att flytta på mig?” Eller: “Kan du komma och ta av mig tröjan?” Egentligen vill man bara gå iväg och smälla igen dörren men det går ju inte. I efterhand kan man skratta åt det.

Jonas har under åren som gått föreläst en del, bland annat för nyskadade och skolelever.

– Jag har märkt att det finns ett behov av få reda på hur man efter något sådant här kan leva vidare och göra det bästa av livet. Själv trodde jag till exempel till en början att jag aldrig skulle kunna få barn.
Att genom att berätta om sina upplevelser kanske kunna hjälpa någon annan var en tanke Jonas hade då han skickade in sitt bidrag till Sommar i P1. När han fick veta att han valts ut till Lyssnarnas sommarvärd blev han både glad och chockad.

– Jag tänkte: “Nu har jag ställt till det”, säger Jonas med ett snett leende. Men samtidigt kändes det jättehäftigt.

Line och Ebba kommer in från lekparken. Det är dags för Ebba att sova.

– Jag och Line hade en väldigt fin relation redan innan, säger Jonas. Men nu har vi verkligen kommit nära varandra. Vår relation har stärkts och Line brukar säga att jag till och med blev en bättre person på grund av skadan. Jag är lugnare, mer närvarande och har bättre tålamod.

Jonas funderar ett ögonblick innan han lägger till:

– Fysiskt är jag inte tipp-topp och vi kan inte vara spontana. Vi är begränsade på grund av att jag behöver stöd. Men vi gillar att planera och vara strukturerade. Vi gör det bästa av situationen och jag är tacksam för den hjälp jag får – och för att vi har det så bra som vi har det.