Nu vågar Ola tro på framtiden igen

Det är en strålande vacker försommardag när jag går en promenad genom Lunds parker tillsammans med Ola Ringdahl.

Han är på tillfälligt besök i Skåne och trots de vackra omgivningarna kan både landskapet och vädret ge honom lite obehagliga associationer. Det var nämligen här han befann sig en lika vacker sommardag för tio år sedan när han fick beskedet att hans dotter hade fått cancer.

– Jag var i Kåseberga för att skriva på min bok om skilsmässor när jag fick veta av onkologen på Astrid Lindgrens barnsjukhus att den lilla ”ärtan” som jag hittat vid Stellas nyckelben var cancer, berättar han och fortsätter:

– Det var en kalldusch. Jag gick på något sätt in i ett autoläge och satte mig i bilen och körde direkt upp till Stockholm.

För Ola var cancer inget diffust begrepp – det var i högsta grad en reell verklighet. Sex år tidigare gick hans mamma Mona bort i cancer, bara 59 år gammal.

– Det kom som en chock när hon blev sjuk och det påverkade mig enormt mycket. Jag var 36 år när hon dog och påtagligt och abrupt förstod jag att det inte är självklart att vi ska få behålla våra nära och kära, att vi alla är dödliga.

Det var därför han var mycket vaksam när han upptäckte en liten knöl vid sin då elvaåriga dotter Stellas nyckelben i samband med att han gav henne avslappningsmassage för att hon skulle kunna somna.
– Den kändes inte mer än som en liten, liten ärta. Men jag och Stellas mamma pratade om det och vi tyckte det var bäst att låta en läkare undersöka henne, berättar Ola.

Bara någon månad tidigare hade Ola träffat Therese som senare skulle bli hans hustru. De fick kontakt med varandra på en dejtingsida på nätet och första gången de träffades reagerade Ola på att hon haltade när hon gick.

– Hon berättade att hon hade en protes. Hennes ena ben var amputerat efter att hon drabbats av en ovanlig typ av cancer (synovialt sarkom) några år tidigare, men både hon och läkarna trodde att cancern var borta och att faran var över.

Först var Ola rädd för att Therese skulle bli skrämd av att hans dotter drabbats av cancer och dra sig undan men till hans stora glädje var hon istället ett stort stöd för honom.

– Hon hade erfarenhet av cancer och blev inte rädd. Det kändes otroligt skönt för mig, säger Ola.
Ärtan vid dottern Stellas nyckelben hade under våren 2002 växt till en golfboll och nya biopsier togs som visade att hon drabbats av hodgkins lymfom, cancer i lymfsystemet.

– Jag var i chock och hade ett hyperadrenalinpåslag. Det enda jag kunde tänka på var att min dotter skulle överleva.

Under den sommaren gick Stella igenom en cytostatikabehandling med efterföljande biverkningar.
– Hon tappade allt håret och rasade i vikt. Hon såg ut som en skallig liten fågelunge och hon var ledsen och rädd, berättar Ola.

När hösten kom såg det ut som om cancern var besegrad men i januari fick hon ett återfall och det var i samband med att Ola var på sjukhuset med sin dotter som han fick ett sms från Theresa där hon skrev: ”Kan du prata?”

– Jag anade att det var något allvarligt eftersom hon hade varit på en av sina tremånaderskontroller. När hon berättade att cancern kommit tillbaka började jag skratta. Det var en ren stressreaktion. Det var så absurt.

På något sätt lyckades han ta sig igenom våren 2009 som var en av de absolut värsta i sitt liv. Samtidigt som hans dotter gick igenom en ny tuff behandlingsomgång med cellgifter inledde Therese sin behandling.

– Stella blev tack och lov frisk men för Therese såg prognosen inte bra ut. Vi fick snabbt veta att hennes cancer inte gick att bota, men läkarna kunde inte säga om hon skulle leva i ett par år till eller i 15 år.
Therese fick olika slags cytostatika allteftersom medicinerna slutade verka och mådde ganska bra eftersom hon tålde cellgifterna. Hon och Ola tog tillvara på varje stund och levde här och nu.

– I början vågade hon inte planera resor ett halvår i förväg eftersom hon inte visste om hon skulle leva så länge men den rädslan släppte efterhand, berättar han.

– Vi gladde oss åt att vi hade varandra och vår kärlek. Vi hade inställningen att om det här nu är den sista sommaren tillsammans som vi får så ska vi åtminstone njuta ordentligt av den.
Allt eftersom tiden gick släppte rädslan för att döden skulle skilja dem åt men tanken på den fanns hela tiden där i bakgrunden.

Ola och Therese hann till och med vara gifta i två år innan hon dog.

– Jag friade till henne för att jag ville att hon skulle vara säker på att jag skulle stanna kvar hos henne, oavsett vad som hände. Vi var mycket kära i varandra.

Hösten 2014 drabbades Therese plötsligt av hjärtsvikt på grund av att hon fått en tumör nära hjärtat.
– Det gick mycket snabbt, berättar Ola. På bara några timmar gick Therese från att vara pigg och kry till att dö.

Hennes död kastade honom ner i förtvivlan och sorg. För andra gången i hans liv hade cancer berövat honom på en av hans närmaste och käraste.

– Jag fick svår ångest, berättar han. Det gjorde fysiskt ont i hjärtat och under två veckor tappade jag till och med rösten.

Precis innan Therese dog hade Ola skrivit klart boken Att stå bredvid cancer som kom ut 2015 och som nu även släppts som ljudbok. I den berättar Ola om sina egna erfarenheter och den innehåller även intervjuer med experter, psykolog och präst.

– Även Therese är med i den. Jag intervjuade henne strax innan hon dog.
Ola tycker att ensamheten är en av de saker som är svårt med att leva som närstående till en cancerpatient. Många vänner försvinner på grund av ren rädsla. De vet inte vad de ska säga eller hur de ska agera.

– Att vara närstående till någon som drabbats av cancer är också ett slags sjukdomstillstånd eftersom man får ett enormt stresspåslag som kan ge samma symptom som en utmattningsdepression, säger Ola.

– Det viktiga är inte att bekanta i omgivningen säger exakt rätt saker, bara att de finns där och hör av sig och visar att de bryr sig betyder mycket.

Snart fyra år efter Thereses död har Ola kommit över sorgen. Dottern Stella har tagit studenten och har blivit friskförklarad och han har träffat en ny kvinna i sitt liv.

– Jag har fått en gåva i och med att jag är i livet och jag måste tillåta mig själv att försätta leva. Jag har inte mått så bra som jag gör idag på flera år, säger han innan han tar tåget till Stockholm där döttrarna Sandra och Stella och flickvännen Titti väntar på honom.