Diana von Malmborg: ”Jag blev botad med två enkla tryck!”

2010 var Diana von Malmborg en vältränad 35-åring. Hon hade tränat kampsport och judo på hög nivå, sprang både korta och långa distanser, red och hade ett fysiskt krävande jobb i Malmöpolisens grupp Division Skåne som arbetade med folkmassor vid matcher, demonstrationer och liknande.

– Jag är liten, bara 165 cm, men har en superfysik och jättemycket muskler, säger Diana och berättar att hon föll av sin häst två gånger den sommaren.

– Första gången gick det inte så illa, men andra gången flög jag framåt i en kullerbytta och slog höften, en riktigt hård smäll. En kort stund kände jag inte mina ben men kvicknade till och tog mig upp.
Hon kände sig lite stel, men ändå ganska ok. Och även om hon hade ont så valde hon att ignorera det eftersom det visade sig att hon efter många års längtan äntligen blivit gravid.

– Smärtan tilltog och jag fick jätteproblem med ryggen, berättar Diana som så här i efterhand inser att hon inte riktigt uppfattade hur dålig hon var.

– Alla säger ju att de får ont i ryggen när de blir gravida.

Föll och snubblade

Men det var inte bara ryggen som värkte. Dianas högra hand slutade fungera, hon kunde inte längre hålla en penna utan fick använda en skrivmaskin. Höften värkte, knäna bar inte alltid. Hon föll och snubblade titt som tätt. Allt tolkade hon som att tyngden av barnet var orsaken.

Under hösten 2011 föddes familjens första dotter och därefter försämrades Diana rejält.

– Vi kämpade så länge för att få barn, nu plötsligt blev jag väldigt snabbt gravid igen och lillasyster föddes ett år senare.

Under denna period åkte Diana emellanåt in till akuten när hon hade som mest ont och möttes ofta av ett ”jaja”, underförstått att det väl inte var så allvarligt. Men när båda flickorna var födda och hon hade slutat amma blev hon katastrofalt dålig och trillade många gånger.

– Högerhanden fungerade inte alls, jag kände mig som en invalid. Kunde inte längre hålla i min pistol och sökte därför tjänst som inre befäl. Eftersom hon är jurist i botten fick hon en tjänst som förundersökningsledare. Hon levde i tysthet med sin svåra smärta och var fullständigt slut när hon kom hem från arbetet.

– När jag kom hem satte jag sig i soffan och bara grät. Jag orkade ingenting, inte ens vara med barnen. Till slut tror man det sitter i hjärnan, att man håller på att bli galen.

– Det är fruktansvärt att varken ha tålamod eller ork när barnen är små. Och höra dem säga; ”pappa får göra detta för mamma orkar inte”.

Diagnoserna uteslöts

Nu tog läkarna hennes besvär på allvar och påbörjade en mängd undersökningar och utredningar. Diana slussades runt mellan ett otal sjukhus och vårdinrättningar, utreddes och magnetröntgades.

En efter en uteslöts diagnoserna; als, reumatism, hjärntumör, stroke med mera. Smärtorna hoppade runt. Vissa dagar satt det i nacken, andra käken. Hon bet av en tand, kände det som hon gick på legoklossar när hon satte fötterna på ett vanligt slätt golv och trodde hon kissat på sig för det kändes som varmt vatten rann utmed benet.

– Det enda jag ville var att veta vad det var jag drabbats av. När jag var hos en neurolog och han testat mig på alla upptänkliga vis för ms och sedan meddelade att han hade ett glädjande besked – det var inte ms – då bröt jag fullständigt ihop. Jag bara grät, nästan så jag hoppats på att det var ms för att få ett slut, få veta vad jag led av och kunna ta någon medicin.

Det enda läkarna kunde göra var att skriva ut starka smärtstillande morfintabletter. Men med erfarenheter från sitt polisjobb vet Diana hur folk missbrukar detta så hon tog högst en tablett i veckan – och hade ändå ont.

Men trots att Diana nu hade fruktansvärda smärtor och var så stressad att hon blödde näsblod utan orsak gav hon inte upp. Förra våren, 2017, tog hon åter kontakt med sin vårdcentral i Trelleborg för att be om hjälp.

– Läkaren var uppgiven, sa att de gjort allt och att de inte visste vad mer de kunde göra. De spekulerade i att jag kanske hade fibromyalgi och undrade om jag ville testa ett multimodalt smärtprogram för att lära mig leva med smärtan.

– Jag bryr mig inte om vad ni kallar det, bara hjälp mig! Jag vill inte leva mitt liv i ett morfinrus, svarade jag.

Ny mottagning

Diana blev nu sjukskriven i tolv veckor och kom på den nya mottagningen i kontakt med sjukgymnasten Camilla von Lörinszky.

– Jag hade aldrig tänkt att det kunde vara en mekanisk skada och aldrig funderat över att besöka en sjukgymnast, men jag gick in med 100 procent även för detta.

Diana fick ta av sig och Camilla tittade på hennes hållning, hur hon böjde sig, lyfte benen, sträckte ut armarna och så vidare.

– Hon var väldigt tyst och sa något om att hon ville göra en ”justering”. Hon sa att det kunde smälla till och kännas mycket. Jag svarade att jag klarar vad som helst, jag har ju varit invalid i sju år!
Diana lade sig på en så kallad drop-bänk, där man kan sänka vissa delar för att få större effekt. Så gjorde Camilla von Lörinszky ett kraftigt tryck.

– Det blev en riktigt smäll, minns Diana. Och i samma ögonblick kände jag åh, det är detta!
Ett tryck till behövdes och för Diana, som inte rört alkohol på flera år, var det som hon blev väldigt berusad. Det snurrade i huvudet, blinkade och kändes som kroppen skruvats upp på högsta volym fast hon låg helt stilla.

– Det var som man öppnat en motorväg, det bara sprang i hela kroppen. Jag skulle vilja beskriva det som när man sätter ihop en babushkadocka och mönstret passar.

Roterat vid olyckan

Camilla förklarade för Diana att hennes bäcken hade roterat, med all säkerhet på grund av den svåra ridolyckan. I fel läge kan bäckenet trycka mot nerver som i sin tur orsakar både smärta och domningar.

Nu hade Camilla justerat det tillbaka i rätt läge och Diana kände omedelbart att hon skulle bli bra.
Men det har krävt stor insats från Diana för att bäckenet ska hållas på plats och smärtorna avta. I början fick hon köra hård träning varje dag, sedan varannan och därefter ett par dagar i veckan. Det har varit yoga, vattengymnastik, infrarött ljus och medicinsk yoga.

– Vissa dagar har det gjort så ont att jag gråtit men jag haft så stor motivation efter alla dessa år som tagits ifrån mig, säger Diana och berättar att hon tidigare inte ens kunde skära en skiva ost med högerhanden men nu lyfter foder och hö som förr i stallet.

– Häromdagen flyttade min man och jag en 350 kilos bal som ingenting!

Efter ett halvår behövde Diana inte längre besöka sin sjukgymnast. Hon har blivit så gott som återställd.

Och hon har även börjat rida igen.

– Som jurist jobbade jag med trafikskadade klienter, då lärde jag mig att man inte kan skydda sig mot allt. Det bästa är att göra det man vill. Själv har jag pendlat mellan att vara ledsen över den förlorade tiden och glad över att det löst sig. Och jag hoppas att min berättelse kan hjälpa andra.