Det var i början av november i fjol och Emmi Christensson och de fyra kompositörerna av hennes låt Icarus hade fortfarande inte hört något från SVT. De hade dragit slutsatsen att det nog inte blev någon melodifestival för dem. Men bara några timmar senare förbyttes besvikelsen i glädje.
– Min manager ringde och berättade att låten hade kommit med. Jag blev helt varm av upphetsning inombords. Det är en dag som jag aldrig kommer att glömma, konstaterar Emmi.
Ända sedan Emmi som sexåring såg Carola vinna Melodifestivalen med Fångad av en stormvind har hon drömt om att själv få medverka i tävlingen. Som rutinerad musikalartist är hon van vid att tolka låtar som sjungits av flera generationer av sångerskor före henne. Nu får hon äntligen sätta sin egen touch på en originallåt.
– Det här blir första gången i min professionella karriär som jag sjunger någonting som ingen annan har gjort förut. Som musikalartist måste man alltid rätta sig efter regissörens vilja, men nu får jag välja själv hur jag vill framföra låten.
Emmi har musikaliskt påbrå från båda sidor av släkten. Hennes morfar var en duktig sångare. Pappa Roland har jobbat som musiklärare och spelat i ett dansband på fritiden. Emmis ena storasyster, Malin, har också valt musiken som yrke och frilansar som operasångerska.
Samma duett igen
Emmi själv gjorde scendebut redan som fyraåring, då hon sjöng Mats Paulsons Barfotavisan på sin morbrors bröllopsfest. Under uppväxten satsade hon parallellt på sång och cellospelande, men innerst inne visste hon hela tiden att det var sången som hon ville viga sin framtid åt.
Nyligen hittade hon en gammal videoinspelning från ett framträdande i högstadiet, där hon tillsammans med en skolkamrat gjorde en duett ur Fantomen på operan.
– Det var första gången på alla år som jag såg framträdandet. Jag minns att jag själv tyckte att jag sjöng bra, men när jag lyssnar på inspelningen så här i efterhand är jag inte så imponerad. Fast det var ändå intressant att se videon och reflektera över vilken resa jag har fått vara med om, från den där dagen då jag uppträdde i skolan till att jag ett antal år senare stod i London och sjöng samma duett i en uppsättning av The phantom of the opera.
Efter gymnasiet flyttade Emmi från lilla Vessigebro utanför Falkenberg för att utbilda sig på Bjärnum musikteaterskola och senare på musikallinjen vid Balettakademien i Göteborg. Sedan hon 2007 avslutade sina studier har musikalrollerna avlöst varandra.
Höjdpunkten hittills är förstås The phantom of the opera. Emmi fick den kvinnliga huvudrollen efter att bland annat ha blivit rekommenderad av Peter Jöback. Vid det här laget har hon gjort nästan 500 föreställningar under sina två år i London.
– Jag var på semester i Grekland när jag fick beskedet om att jag fått rollen. Det var en obeskrivlig lycka! Om det inte hade varit för det där telefonsamtalet från Peter Jöback hade jag nog aldrig sökt mig till London. Innan dess kändes den brittiska musikalvärlden så himla avlägsen och oåtkomlig.
När musikalen hösten 2016 sattes upp i Stockholm var det återigen hon som i hård konkurrens valdes ut att göra rollen som Christine – denna gång med just Peter Jöback som motspelare!
Foto: Stina Stjernkvist/TT
Mammans chockbesked
Visst låter det som en saga att två gånger om bli utvald att göra den kvinnliga huvudrollen i en av världens största musikalsuccéer men Emmi är noga med att påpeka att man som musikalartist också måste stå ut med att gång på gång bli bortvald.
– Man får betala ur egen ficka för att åka runt på auditions och när man väl kommer dit kanske man bara får sjunga 40 sekunder av en låt och sedan åka hem igen. Det har varit många roller som jag har velat ha men inte fått. Det handlar ju inte bara om att uppfylla en dröm utan också om att få en inkomst så att man kan försörja sig.
Hur hårda prov Emmi än utsatts för yrkesmässigt kan det aldrig jämföras med det privata elddop som hon genomgick 2010. Mitt under spelperioden av en operaföreställning kom beskedet att hennes mamma Ingrid drabbats av en svårartad cancerform med dålig prognos.
– Det var en otrolig chock. Mamma hade i stort sett inte varit sjuk en enda dag i sitt liv och så helt plötsligt visade sig att hon var dödssjuk. Det går fortfarande nästan inte att förstå. Hon skulle precis gå i pension och var så glad över att hon äntligen skulle få tid att börja fixa lite hemma när sjukdomen slog till.
Bara två och en halv månad efter cancerbeskedet dog hon.
Hur har det påverkat dig att förlora din mamma i så ung ålder?
– Jag har lärt mig att man aldrig vet någonting om vad som ska hända och att livet kan förändras dramatiskt på kort tid. Två år tidigare hade min mormor dött och min farmor gick bort kort tid innan mamma dog. Från att ha haft en stor släkt hade jag bara min pappa och mina två systrar kvar. Hela familjedynamiken förändrades, vilket var väldigt konstigt. Jag har nog blivit mer orolig över att det ska hända dem som står mig nära något. Samtidigt som det ibland är jobbigt gör det också att man uppskattar de relationer man har på ett annat sätt än tidigare.
– Saknaden efter mamma kan komma över mig precis när som helst. När det händer stora saker i livet blir jag ledsen över att hon inte kan vara här och dela det med mig. Jag vet till exempel att hon skulle ha tyckt att det hade varit jättehäftigt att se mig på musikalscenen i London och i Melodifestivalen. Det är tråkigt att hon inte fick uppleva det.
Hur förändrades din relation till din pappa och dina systrar när din mamma försvann?
– Vi har alltid stått varandra nära, men sedan vi miste mamma känner vi i ännu högre utsträckning att vi vill finnas där för varandra. Min pappa är fantastisk! Han lever verkligen för sina barn och barnbarn och kommer nästan alltid och tittar på de produktioner som jag medverkar i.
Du och din sambo Teodor har varit ett par i fyra och ett halvt år. Hur träffades ni?
– På en av mina bästa vänners möhippa. Vi gick ut här i Stockholm på kvällen och Teodor var på samma ställe. Kompisen som han var där med kände en av tjejerna på möhippan, så därför blev det att vi började prata med varandra. Jag trodde aldrig att jag skulle hitta kärleken på det viset. Eftersom jag jobbat mycket kvällstid och det dessutom är viktigt att vara rädd om rösten i mitt yrke har jag inte varit ute i svängen speciellt mycket.
– Jag hade verkligen längtat efter att träffa någon, så det var jättekul att Teodor kom in i mitt liv. Han har offrat mycket för att vi ska kunna vara tillsammans. När jag fick musikaljobbet i London sa han upp sig från sitt jobb här i Sverige, flyttade med mig till London och tog ett jobb där istället.
Hur tror du att ditt liv ser ut om tio år?
– Jag hoppas att jag får åka världen runt och sjunga både mina egna låtar och klassiker. Och att Teodor och jag kanske bor i ett hus och har barn. Jag tror inte att det finns någon perfekt timing för det där med barn. Jag har alltid tänkt att jag någon gång vill bli mamma, men hittills har jag haft mer fokus på annat.
