Loa Falkman om skattehärvan: "Vi var nära att förlora allt vi ägde och hade"

Det är en berättelse om berömmelse, framgång och succé. Men Loa Falkmans nyutkomna självbiografi handlar också om svåra tider, med en livslång kamp mot dyslexin och en hemsk tid då han framställdes som en beräknande skattesmitare …

Loa Falkman om skattehärvan: "Vi var nära att förlora allt vi ägde och hade"
Foto: Kristian Pohl

Bara tre år gammal gjorde Loa Falkman radiodebut i programmet Sjung med oss, pappa. Lilla Carl Johan hade dock ingen större lust att sjunga för lyssnarna. Först efter lång övertalning, och mot löfte om att få inspektera radiobilen som stod parkerad utanför villan i Stocksund, gick han motvilligt med på att framföra Ekorrn satt i grannen. Radioproducenten Barbro Svinhufvud anade knappast vilken megatalang hon hade fått korn på. Att den lilla parveln en dag skulle bli en av vår tids största operaröster och utnämnas till hovsångare…

I sin nyutkomna självbiografi funderar Loa över hur hans liv hade sett ut idag om han inte hade fått den musikaliska gåvan. Dyslexi och en sannolik släng av adhd gjorde skoltiden till en enda lång utdragen plåga.

– Det gick enormt dåligt för mig i skolan. Jag hade myror i kroppen och svårt att koncentrera mig. Som tur var hade jag föräldrar som backade upp mig i alla lägen. När jag beklagade mig för min pappa att jag inte kunde någonting svarade han: "Det är inte kunskaperna det kommer an på, det är egenskaperna."

Loa och Rosy har varit ett par sedan 1973, då han såg till att de hamnde bredvid varandra på en Luciafest på Kungliga operan. Här är paret på Polar-prisgalan 2010. (Foto: Bertil Ericson/TT)

Myller av bokstäver

Dyslexin är något som har förföljt Loa genom hela livet.

– Jag har fortfarande en hög tröskel innan jag börjar läsa en bok. Ofta slänger jag om bokstäver och ord. När det händer i jobbsammanhang, då jag ska prestera, kan det vara jobbigt. 

Ett sådant tillfälle var när Loa 1999 skulle dela ut en Grammis till årets nykomling och uttalade vinnarnamnet Titiyo helt fel. Sångerskan misstolkade Loas feluttal som att han var nedlåtande och försökte göra en poäng av att han inte kände till henne.

– För mig var det bara ett myller av bokstäver på den där lappen som jag fick med hennes namn. Titiyo kände sig oerhört förnedrad, men det förstod jag först många år senare när hon uttalade sig
om saken i en trailer för ett tv-program. Jag beklagar verkligen att hon blev ledsen, men samtidigt är det där ett typiskt exempel på hur det uppstår fördomar om mig.

Fördomarna som Loa genom åren fått tampas med har varit många. 

– Framför allt tycks många tro att jag är en överklassgrabb som vuxit upp överbelamrad med stålar, men det är inte sant. Möjligen kan man säga att jag är uppvuxen i en kulturell överklass – det fanns en berättartradition i min familj och det sjöngs och spelades mycket hemmahos oss – men pappa hade en mycket medioker lön från Svenska turistföreningen där han var intendent, betonar Loa.

Radiodebuten – i programmet Sjung med oss, pappa – skedde redan 1950, när Loa var tre år. Hela familjen framför pianot hemma på Sturevägen. (Foto: Privat)

Klassisk kysscen

För att Loa som ung skulle ha råd att ta privatlektioner i sång och teater gick föräldrarna i borgen för ett lån. Loas stora dröm om att bli solist på Kungliga operan besannades tidigare än att han hade räknat med. Innan fyllda 40 fick han erbjudande om att bli chef för hela operahuset, men han tackade nej utan större betänk-ligheter. När erbjudandet återkom några år senare blev svaret detsamma.

– Jag hade helt enkelt ingen lust att bli operachef, och just lusten och nyfikenheten är det som har drivit mig i min karriär.

I mitten av 1990-talet visade Loa upp en mer oväntad sida av sig själv. Efter att ha gestaltat otaliga testosteronstinna kvinnoförförare på operascenerna runt om i världen, tackade han ja till att spela den hämmade familjefadern Rune i filmen Pensionat Oskar med manus av Jonas Gardell. En roll som gav honom en Guldbagge för bästa manliga huvudroll. Loas rollfigur blir häftigt förälskad i en yngre man, spelad av Simon Norrthon. Den vid det här laget klassiska kysscenen mellan de båda männen försökte Loa emellertid förhandla bort.

– Jag hade ingen lust att kyssa en kille, utan försökte övertyga regissören Suzanne Bier om att det handlade om en själarnas förening snarare än ren fysisk kärlek. Hon tittade länge på mig och sa sedan: "Skitsnack! Kyss honom!"

– När filmen visades på bio satt en av mina polare bakom ett manligt gaypar. Den ena sa till den andra: "Det är solklart! Loa är fikus!" Finare beröm än så kunde jag inte få för min rollinsats, konstaterar Loa med ett skratt.

Vi sitter och pratar i ateljén som ligger i direkt anslutning till familjens charmiga funkisvilla. Loas fru Rosy kommer in med fräscha blommor, hälsar vänligt och förklarar att det bara är att säga till när vi vill ha kaffe.

– Sådär har jag det jämt, konstaterar Loa belåtet och tillägger:

– Å andra sidan gör jag kaffe till Rosy varje morgon. Det är en tradition som jag har fört med mig från mitt föräldrahem. 

– Det sitter fortfarande en liten tagg i mig över att pappa inte fick uppleva mina fina söner, säger Loa.
Här med hustrun Rosy och pojkarna Jacob och Daniel, i Falsterbo 1994. (Foto: Per-Anders Jörgensen/Skarp Agent)

Spanade in dansösen

Loa och Rosy har varit ett par sedan 1973, då Loa under en Luciafest på Kungliga operan medvetet såg till att hamna bredvid Rosy, balettdansösen som han i hemlighet spanat in under hösten. Barnen tog längre tid på sig att göra entré än vad de hade räknat med, men när sönerna Daniel och Jacob till slut föddes var lyckan desto större.

– Jag har alltid prioriterat familjen framför karriären. Det har varit viktigt för mig att vara delaktig i killarnas uppväxt. Visst har det hänt att jag har slitits mellan karriärmässiga och privata önskemål, men man kan inte få allting, så enkelt är det. Att lyckas i karriären är inte synonymt med lycka.

Pojkarna har nu växt upp till vuxna män. Äldsta sonen Daniel jobbar med pr och marknadsföring, medan yngsta sonen Jacob är en aspirerande skådespelare som i höstas gjorde en yngre version av Loas rollfigur Stig i Ica-reklamen. 

Rosy är inte bara Loas fru utan också hans manager. Under många år anlitade de en revisor som de kände stort förtroende för och även umgicks med privat. 2006 började de förstå att något inte stod rätt till. Advokatens kontor fylldes med allt vräkigare möbler, samtidigt som det började dyka upp uppfordrande brev från Skatteverket i paret Falkmans brevlåda. Så småningom visade det sig att revisorn hade spekulerat med såväl deras som andra klienters pengar. Loas och Rosys familjefirma sattes så småningom i konkurs.

– Vi blev av med praktiskt taget allt vi ägde och hade. Därtill dömdes vi att betala skatt och straffskatt på pengar som vi aldrig hade sett röken av. Det var en hemsk, hemsk period. Framför allt för Rosy som fick sköta alltihop, hon for väldigt illa. Själv var jag tvungen att försöka avskärma mig för att kunna jobba och helt enkelt överleva, förklarar Loa.

På tidningslöpsedlar pekades Loa ut som en beräknande skattesmitare, som medvetet gömt undan pengar i skatteparadiset Isle of Man.

– Det var vidrigt att framställas som en gangster i pressen. Efteråt kan man konstatera att man inte får vara så naiv och godtrogen som vi var, men vi anlitade ju den här göken för att vi själva inte kunde någonting om ekonomi.

Vid sidan av operakarriären har Loa varit med i Melodifestivalen, haft otaliga film- och tv-roller och på senare år blivit "Ica-Stig" med hela svenska folket.

Passionerad kärlek

Loa och Rosy lever fortfarande med konsekvenserna av skattehärvan.

– Vi blev tvungna att belåna oss upp till skorstenen för att klara oss. Emellanåt kommer aggressionen över det som hänt över mig. Det hade ju varit roligt att kunna hjälpa barnen ekonomiskt. Samtidigt är det sant att det inte finns något ont som inte har något gott med sig. I och med den här jättesnytingen kunde vi konstatera vilka enormt fina vänner vi har. De stöttade oss mentalt och erbjöd sin hjälp på alla möjliga vis. 

Loa vågar inte tänka på vad som hade hänt om han inte hade varit efterfrågad, frisk och arbetsför. Nu kunde han lyckligtvis klara sig ur den värsta krisen genom att tacka ja till fler jobbförfrågningar.

– Det var bara att spotta i nävarna, lägga i fyrhjulsdriften och öka farten. Man måste gå vidare. Det går inte att gräva ner sig i negativa saker, då blir man sjuk.

Och jobbat på har Loa sannerligen gjort. Inte enbart av ekonomiska skäl, ska tilläggas. Efter nästan 50 år på scenen hyser han fortfarande en passionerad kärlek till sitt arbete. Den stigande ambitionsnivån har medfört att hans nervositet inför framträdanden ökat med åren.

– Jag måste ju vara så bra som folk tror att jag är. Det går inte att vila på gamla lagrar. Men nervositeten är inte bara av ondo, den gör också att man skärper till sig och vässar sitt vapen. 

– Det enda irriterande med mitt yrke är att det ofta är väldigt svårt att efteråt bedöma sin egen prestation.

I de lägena har Loa god hjälp av Rosy.

– Hon ger mig alltid raka recensioner. Ibland är jag urdeppad efter en föreställning och tycker att jag har gjort jättedåligt ifrån mig. Då kan hon komma och säga: "Vad gjorde du för något speciellt idag? Det var ju toppen!" Andra gånger är det tvärtom. "Var inte ledsen, det var nog ingen som märkte det där?" -säger hon, medan jag står som en fågelholk och inte förstår vad hon menar. "Jamen det var ju inte så bra", försöker hon förklara. Det är ovärderligt för mig att ha den hundraprocentiga ärligheten från henne.

På midsommardagen firar Loa sin sjuttionde födelsedag.

– Det är inte alla förunnat att vara i full sving vid den här åldern, men jag mår väldigt bra när jag har mycket att göra. Jag får hoppas att jag brås på min mamma, som blev 100 år. Pappa blev däremot inte mer än 74. Min äldsta son, Daniel, var bara nio månader när han dog. Det sitter fortfarande en liten tagg i mig över att pappa inte fick uppleva mina fina söner.