Drottning Silvia har aldrig offentligt berättat om släktingarna som efter andra världskriget hamnade på andra sidan järnridån. Intervjun med drottningen var tänkt för min bok Carl-Gustaf Svingel och Silvias familj i det kalla krigets Berlin, som handlar om Berlinmurens tid i Tyskland efter andra världskriget.
Under arbetet med boken hittade jag nya intressanta uppgifter om drottningens östtyska gren av familjen. Ett av drottningens kusinbarn ska ha ingått en skenförlovning för att komma ut ur DDR. En syssling till drottningen, Cornelia Grude, som hade ett svårt funktionsnedsatt barn, fick hjälp med vård i väst och även möjlighet att lämna ÖstTyskland för gott. Cornelia har berättat hela sin dramatiska historia för mig. En hård verklighet som inte är känd och som inte berörts i intervjuer tidigare.
Det är villkoren för den östtyska familjen under kalla kriget som jag vill att drottningen ska berätta om. Men vill hon? Jag hinner fundera på många frågor innan dörrarna på Stockholms slott slås upp.
– Välkommen, säger en leende drottning.
Jag bjuds in i hennes hemtrevliga kontor. Det är förvånansvärt litet och lågt i tak med varma färger, rosa och gult. Stilmöbler i siden, fotografier av familjen i en djup fönsternisch. Jag har läst att när den nygifta drottningen flyttade in 1976 anställde hon kvinnor, gärna sjuksköterskor, i sin stab.
Arbetar med svåra frågor
Förvånansvärt sällan skildras hennes yrkesliv som är fyllt av möten och opinionsbildande arbete i svåra frågor, som sexuella övergrepp mot barn. Hon ryggar inte för att driva frågor som är så extremt hemska att många slår ifrån sig och inte vill höra. Efter att vi utbytt några korta artighetsfraser går drottningen rakt på det ämne jag vill prata om. Engagerat börjar hon berätta om situationen för familjen på andra sidan järnridån i Östtyskland, där många av dem var aktiva inom kyrkan.
– Prästerna hade det svårt. De blev särskilt kontrollerade och övervakade av säkerhetspolisen. Det var väldigt komplicerat att få tillstånd att besöka min farbror Ernst och hans familj. Han fick behålla sin villa, men det bodde alltid en spion i huset. De kontrollerade alla samtal, hela livet, allt man gjorde, säger drottning Silvia med allvar i rösten.
Hon fortsätter med stigande intensitet:
– Det förekom ofta trakasserier. Det som upprörde min far var att barn till akademiker och präster inte fick studera i DDR. En kusin till mig fick inte gå vidare till högre studier utan arbeta i en park istället. En annan kusin ville bli läkare, men det fick hon inte.
Silvia var i tonåren då familjen 1957 flyttade tillbaka till Tyskland från Brasilien. Hennes pappa var chef för det svenska företaget Uddeholm i Düsseldorf i Västtyskland. Under sina studieår i Düsseldorf och München besökte Silvia sin pappas äldre bror Ernst och hans fru Lene i Leipzig, på andra sidan av den välbevakade gränsen. I det kommunistiska Östtyskland fick man akta sig för att prata politik, eftersom alla var avlyssnade av den mäktiga säkerhetstjänsten Stasi.
Levde i ständig rädsla
Det krävdes visum och under besöket måste hon som utlänning anmäla sig varje dag hos polisen. Lene tyckte att hon såg för utmanande och västerländsk ut, med nagellack och hästsvans.
– Man skulle inte sticka ut, inte väcka onödig uppmärksamhet. Man levde i rädsla för överheten, säger drottningen.
Hon minns speciellt en tågresa till sin farbror i Leipzig. Gränsvakten på tåget frågade vad hon läste. Hon svarade att hon löste ett korsord. Han bad då att hon skulle ge honom korsordet.
– Men jag är inte klar med det, svarade jag. Men det var inget bra svar…
Den unga Silvia Sommerlath blev av med alla presenter och böcker som hon hade tagit med sig till sina släktingar. Drottningens farbror Ernst var en mycket respekterad professor i teologi vid det anrika universitetet i Leipzig. Dokument från säkerhetspolisen visar att han inte samarbetade med myndigheterna utan höll sig borta från politiken. Men han var kritisk till den kommunistiska propagandan och försöken att indoktrinera skolbarn. En dag fick han nog, berättar drottningen.
– I DDR ville man införa fritidshem för alla skolbarn efter den vanliga undervisningens slut. Det gillade inte min farbror. Kommunisterna har inflytande över barnen hela dagen – det räcker med det, tyckte han och de andra prästerna. De bestämde att de skulle ta upp frågan under predikan, i alla kyrkor i hela landet, på samma dag, säger hon.
Och brorsdottern Silvia var på besök dagen då professor Sommerlath lyfte ämnet under högmässan.
– Det var dödstyst i kyrkan. Vi var livrädda att poliser skulle störta in och gripa honom, men de lät honom hållas.
Var med på bröllopet
Till den blivande drottningens stora glädje fick hennes farbror och ytterligare några släktingar från Leipzig tillstånd att lämna DDR för att delta i hennes storslagna bröllop i Storkyrkan i Stockholm 1976. Men under de kommande åren var det svårt för drottningen och hennes föräldrar att hålla kontakt med familjen i Östtyskland. Det var brist på många förnödenheter, som livsmedel och mediciner. Drottningen ville hjälpa till och skickade paket till sina släktingar.
– Men allt skulle kontrolleras. Det fanns listor på vad paketen inte fick innehålla. Konserver var förbjudet. I dem hade man kunnat smuggla in meddelanden. Paket som skickades nådde inte adressaten och kom ibland, i bästa fall, tillbaka. Ofta fick Ernst vänta hela dagen på ett beställt telefonsamtal från sin bror, min pappa Walther, i Västtyskland.
Jag vill veta mer om situationen för drottningens släkting Cornelia och hennes son Alexander. Han föddes med navelsträngen runt halsen och fick psykiska och fysiska skador. Cornelia har berättat för mig om all hjälp han fick från sin berömda syssling i Stockholm. Alexander fick medicinska behandlingar i Västberlin och pedagogiska hjälpmedel, som gåstolar, skickades ner till Cornelia. Hela familjen kunde diskret slussas ut ur DDR tack vare drottningen och svensken Carl-Gustaf Svingels insatser i det tysta.
Jag tar fram bilderna som Cornelia har skickat och läser upp hennes brev:
“… Alexander är idag 43 år och har lärt sig att läsa och skriva och ligger nu på en fjärdeklassares nivå. Han lever ett bra liv och det är till stor del Silvias och Carl-Gustaf Svingels förtjänst.”
Drottningen tvekar att kommentera vad som hände. Det är politiskt känsligt att agera i ett annat land. Till slut medger hon att hon hjälpte till, finansiellt och genom sin far.
Fick ärva OS-klänningen
– Man gör vad man kan. Alexander var spastisk. Benen satt ihop och han fick ingen hjälp i DDR, så Cornelia fick bära honom. Hon hade det mycket svårt. Det är fantastiskt att han har lärt sig att läsa och skriva, säger drottningen.
När jag berättar att Cornelia har fått ärva OS-klänningen som Silvia bar när hon träffade kungen, blir drottningen uppriktigt förvånad och skrattar gott.
– Det var länge sedan. Det minns jag inte, säger hon.
Och någon skenförlovning i släkten känner hon inte till. Hon var långt borta från det som skedde under den tid då muren delade Berlin. Det har nu gått mer än 30 år sedan den tyska återföreningen. Medlemmarna i familjen Sommerlath lever inte längre åtskilda av en strängt bevakad gräns. Några av dem bor kvar i Leipzig, där de så kallade måndagsdemonstrationerna ledde fram till murens fall. Människorna var då tvungna att påminna makthavarna om ett viktigt faktum: “Det är vi som är folket!”
Populär i Tyskland
När drottningen 2018 besökte Leipzig för att inviga ett så kallat barnahus med stiftelsen Childhood, som hon grundat, passade hon även på att besöka sina släktingar.
En stor folksamling bildades när hon fick en visning av den nybyggda universitetskyrkan. Drottning Silvia är mycket omtyckt i Tyskland och framför allt i Leipzig i delstaten Sachsen. En av hennes farbrors efterträdare, teologiprofessor Peter Zimmerling, förklarade varför drottning Silvia är så populär:
– Invånarna i Leipzig vet att hon har sin familj här och att hon brydde sig om dem under den instängda kommunistiska tiden. Det var viktigt i DDR att inte känna sig övergiven.
