Åtta år efter Englas död: Jag är rädd för den dag då min systers mördare kommer ut

Vi sitter och pratar i en hotellobby i centrala Stockholm. Sol Höglund har just varit på anställningsintervju för ett jobb inom politiken. Sol hoppas att hon snart ska få flytta till huvudstaden från sin hemort Stjärnsund i Dalarna där hon vuxit upp med sin mamma och lillasyster Engla.

Det har nu gått åtta år sedan Sols lillasyster blev våldtagen och mördad. En bild, tagen av en man med nyköpt kamera, visade Engla i en så vardaglig situation som cyklandes på en väg. Och endast någon minut innan kom hennes mördare, den redan sexdömde Anders Eklund, körandes i sin bil och även han fångades på bild. Tack vare bilderna kunde Eklund gripas, och några av de sorgligaste dagarna i svensk kriminalhistoria följde.

– Det var för första och enda gången i mitt liv som jag med säkerhet kommer känna en sådan enorm sorg.

Sol har minnesluckor från hela den veckan när hennes syster försvann.

– Men jag kommer ihåg när mamma berättade för mig att Engla var död. Jag blev helt hysterisk och det var som om jag kopplades bort från min egen kropp och såg allt utifrån.

– Mamma hade ringt från bilen och var på väg hem. Man hade sagt till henne att om tio minuter skulle nyheten om Englas död gå ut i media och hon hade nu möjligheten att berätta för mig först. Hon ringde mig och sa att jag skulle vänta i vardagsrummet tills hon kom hem och jag fick inte ha tv eller radio på. Då förstod jag. Det var nu eller aldrig mer som jag skulle få se Engla igen. Antingen hade man hittat henne, och hon var med hem, eller så var hon död. Ända fram tills nu hade jag haft hopp om att hon skulle vara vid liv. Under dessa sex dagar hon varit borta fanns det egentligen inte på kartan att hon skulle vara död.

Stängde av känslorna

Trots det ofattbara var Sol tillbaka i skolan ganska snabbt.

– Jag ville nog låtsas att det inte hade hänt. Alla i skolan var ledsna, men för egen överlevnad stängde jag av mina känslor. Det var för tungt för en 12-åring att bära denna enorma sorg. Jag hade förlorat min syster och min bästa vän.

Sol berättar att det endast skilde 20 månader mellan henne och lillasyster Engla.

– Vi var som tvillingar och tillsammans med mamma var vi tre en liten tajt familj som höll ihop i vått och torrt. Det var vi tre mot världen. Vi hade en fin bohemisk barndom. Vi reste mycket, var vegetarianer och bodde i kollektiv.

– När vi var små klädde mamma oss nästan som tvillingar, likadana kläder fast olika färger. Engla och jag delade alltid rum och när vi lekte hör till den bästa tiden i mitt liv.

Som vilka systrar som helst kunde Sol och Engla bråka ibland och tjafsa om småsaker, men de hade båda liknande drömmar.

– Engla hade drömmar om att bli något stort. Hon var energisk, snäll och ödmjuk. Och så var hon en god lyssnare.

Svårt för närhet

Tiden direkt efter mordet framträdde Englas mamma en hel del i media, men nu är det Sol som allt mer tagit över den rollen.

– Både mamma och jag tycker att man i Sverige lägger allt för mycket fokus på förövarna och inte bryr sig så mycket om oss som är brottsoffer. Detta är en fråga som ständigt engagerar oss.

Senare under intervjun återkommer Sol till just detta, men först berättar hon om sin tuffa tonårstid.

– Vad som gjorde mina tonår extra jobbiga är ju svårt att peka på. Jag vet ju inte hur den sett ut om jag inte hade förlorat min syster.

Sol har haft människor i sin omgivning som har stöttat henne och sett till att hon fått den hjälp hon behöver.

– Jag har haft svårt för närhet. Till exempel har jag blivit extremt fäst vid pojkvänner, tyckt det varit superjobbigt bara de åkt bort en stund och fått värsta separationsångesten. Ibland bara gråter jag, och det rejält

I sex år har hon regelbundet pratat med en psykolog, vilket inneburit en stor trygghet.

– Idag kan jag prata om det, framför allt med mamma, vänner och ex-pojkvänner, men även mer offentligt. Genom att skriva på min blogg har jag kunnat bearbeta vissa delar. Men jag kämpar fortfarande. Vissa dagar är lättare, andra svårare.

De senaste två åren har Sol engagerat sig inom politiken.

– Innan jag blev 18 tror jag att min mamma ville skydda mig från media. Men jag känner att jag vill påverka. Jag tycker att vi i vårt samhälle är dåliga på att värna oss brottsoffer och våra rättigheter. Allt fokus ligger på förövarna. Det finns mycket som behövs ändras. Både jag och mamma vill skapa en medvetenhet om vad brottsoffer går igenom. Så länge som det finns orättvisor, och människor är intresserade av att lyssna på det jag har att säga, så kommer jag att prata om det och försöka förändra.

Både glad och sorgsen

Numera finns det stunder i livet då Sol kan känna sig genuint glad.

– Jag är tacksam för nuet. En vacker soluppgång, trevliga pratstunder med mina nära och att få måla och laga mat är också saker som får mig att vilja gå upp till en ny dag. Men samtidigt finns där en ständig inre sorg. Ingen kan aldrig någonsin ändra det som hänt.

Sol förklarar att det värsta är saknaden. Och det allra värsta är att tänka på vad Engla fick gå igenom.

– Sorgen handlar inte så mycket om mig som om henne. Hon fick uppleva den värsta smärtan, det var hon som blev våldtagen och dödad. Det går inte att föreställa sig vad hon fick utstå.

Vågar folk prata med dig om det som hänt?
– Många känner sig obekväma med att fråga. Jag förstår det. Men jag vill få bort stigmat kring jobbiga saker så att vi kan få en bättre förståelse för det människor går igenom. Men också för att ingen ska känna sig ensam i sin sorg.

Har du blivit identifierad som ”Englas syster”?
– Speciellt i journalistiska sammanhang blir jag kontaktad i egenskap av att jag är Englas syster. Jag har inget emot att vara det, men jag vill också bli igenkänd för den jag är och det jag står för. Jag är Englas syster men jag är också Sol.

Hur tänker du om Anders Eklund?
– Jag undviker att ha mördaren i mina tankar i den mån det går. Jag har haft många elaka hämndtankar, men jag skulle aldrig få ut något av att göra något mot honom. Jag har aldrig velat träffa honom i fängelset. Jag skulle bli äcklad bara av att vara i samma rum och andas samma luft.

– Jag är rädd för den dag han ska komma ut. Det känns som jag aldrig då kommer att kunna fokusera och planera mitt liv. Jag vill inte skaffa barn om han blir frisläppt. För faktum är ju att han inte fått ett tidsbestämt straff. Därför är jag för riktiga livstidsstraff. Jag borde förtjäna den tryggheten efter all sorg jag fått uppleva.

Känner du hat?
– Ja, jag känner hat gentemot personen som dödade min syster och handlingen denne gjorde. Jag är också besviken på att det hade gått att undvika om polisen hade skött sitt jobb rätt.

Vad är ditt finaste minne av Engla?
– Hela den tid jag fick vara med min syster var fantastisk, det går inte att välja ut ett minne eller en händelse. Det bandet, en syster eller bror, det är det finaste man kan ha. En relation som varar hela livet ut, även om det blev väldigt kort tid för just oss. Jag hoppas att hon nu finns på en finare plats än den här på jorden.

Finns det något som gör dig rädd?
– Jag kan ha svårt när människor som jag bryr mig om, lämnar mig. Att inte bli accepterad för den jag är. Att orättvisorna ska vinna över det som är rätt och riktigt. Jag försöker hantera det i den mån jag kan.

Hur känner du inför döden?
– Döden är skrämmande. Jag vet ju inte vad som händer efter döden, men det är själva tomheten den skapar, att det som varit ens liv bara försvinner. Jag tror många är rädda för döden, men det är en del av livet.

Vad har du för framtidsdrömmar?
– Om 20 år kommer jag att vara Sveriges första president! Innan det har jag antagligen jobbat några år inom FN och infört riktiga livstidsstraff i Sverige. Kanske medverkat i en film som skådespelare… Framtiden står inte skriven i sten, men man kan ju alltid hoppas och drömma.