Jag blev ensam med mina två döttrar rätt tidigt i livet och de har bott hos mig på heltid under nästan hela deras uppväxt. Vi har blivit en sammansvetsad trio. Men, som man säger, man har bara sina barn till låns.
Även om jag var medveten om det blev det ändå till att börja med en jobbig omställning för mig när de flyttade hemifrån. Inom loppet av bara några månader flyttade båda mina tjejer iväg.
Vi bor i en stad som har ett stort universitet. När det blev dags för tjejerna att börja studera blev det inte den naturliga flytten hemifrån som det blir om man flyttar till studentboende på annan ort. Det blev naturligt att de stannade kvar hemma och varför de inte behövde ta lika mycket studielån som de skulle behövt annars. Vi bodde dessutom centralt i vår ort med nära till allt. Hade vi bott på landet långt från universitet och annat som drar i studentlivet hade det kanske varit annorlunda. Jag lät dem alltid ta hem vänner när de ville och anpassade mig till att de skulle få ha ett privatliv så gott det gick när man bor under samma tak.
Chock när barnen flyttar
Hur bra upplägg det än var är det självklart att man vid en viss ålder vill ha något som bara är ens eget. Man vill bo och rå om sig själv. Jag var helt inställd på att det skulle bli så och såg det som att det var ett kommande naturligt steg. Ändå blev det en chock för mig när äldsta dottern berättade att hon höll på att leta efter en egen lägenhet.
Det borde inte ha kommit som en chock. Ända sedan den dagen jag fick ett positiv svar på graviditetstestet har jag vetat att de små liven en gång ska bli stora och flytta hemifrån. Ändå kändes det som en kalldusch den dagen när flytt hemifrån kom på tal.
LÄS ÄVEN: Pernilla: Min man visar inte barnen någon kärlek
Jag förstod mig inte alls på min egen reaktion. Det var det här jag strävat efter, att uppfostra mina barn till självständiga kvinnor som kan stå bra på egna ben. De hade båda två hittat en utbildning som de trivdes med och studierna gick hur bra som helst. De var harmoniska och var på en bra plats i livet. Så att flytta hemifrån var bara ett steg framåt i deras utveckling.
Konsekvenserna av coronapandemin var säkert en bidragande faktor till att flyttplanerna kom tidigare än de kanske skulle ha gjort annars. Alla var hemma mycket mer. Jag arbetade hemma och de hade alla sina föreläsningar digitalt på hemmaplan. Det skavde nog till en del och vi var mer på varandra än vi hade varit om vi inte haft en pandemi att ta hänsyn till.
Tiden från att flyttplanerna kom på tal tills de flyttade ut var jobbig. Jag försökte att inte visa det men jag var konstant ledsen. Hela min tillvaro rubbades när de flyttade.
Min tillvaro blev som i ett vakum och jag hade svårt att företa mig att göra saker. Jag jobbade på dagen och sedan på kvällen hängde jag mest i soffan framför tv:n. Jag väntade på och längtade efter att höra av mina tjejer. Jag försökte att inte alltid vara den som hörde av sig men det var svårt. Jag lyckades ofta komma på någon förevändning att kontakta dem i tid och otid. Mina tjejer hade tålamod med mig men jag märkte att de tyckte att jag la mig i deras liv alltför mycket.
Barnen var oroliga för mig
Mitt liv såg ut så här i ungefär ett halvår efter det att yngsta dottern flyttat. Då kom vändningen för mig.
Tjejerna kom hem till mig och berättade att de var oroliga för mig. De undrade hur jag mådde. Det var det sista jag ville. Att belasta mina döttrar med oro och känsla av att behöva ta hand om sin än så länge relativt unga mamma.
LÄS ÄVEN: Barbro: Min vuxne son har vänt mig ryggen
Det gav mig insikt och perspektiv på tillvaron, att jag måste ta tag i mitt liv. Då insåg jag att jag måste släppa taget och skapa mig en bra tillvaro utan hemmavarande barn. Jag har förhoppningsvis många år kvar som jag kan fylla med vad jag själv vill.
Sagt och gjort. Numera är jag bra på att njuta av att ha mer tid och att inte ha huvudansvaret för att handla och städa för oss tre. Även om de var duktiga på att hjälpa till hemma föll mycket på min lott. Nu äter jag det jag vill när jag vill. Jag gör det jag vill. Dessutom håller jag fortfarande på att upptäcka vad jag tycker är roligt och vad vill jag göra utan att omedvetet eller medvetet ta hänsyn till vad andra tycker.
En svår omställning när de flyttade var att inte känna sig behövd längre men jag har hittat andra sammanhang man kan få det behovet tillgodosett.
Ny fas i livet efter att barnen flyttat hemifrån
I vår stad har vi ett kafé för nyanlända där man träffas och fikar med någon som behöver vägledning och träning av det svenska språket. Det är trevligt med nya bekantskaper och att dessutom få uppskattning för det jag gör.
Jag ser det inte längre som att jag förlorade något när barnen flyttade utan istället har relationen till mina barn gått vidare till en annan fas. Likaså har mitt liv har gått över till en annan fas i sina liv.
Idag har jag en fin och sund relation till mina tjejer. Jag har lärt mig att jag inte behöver veta allt som händer i deras liv såsom det blir när man bor under samma tak. Vi umgås numera på ett nytt sätt och gör trevliga saker tillsammans för att vi vill. Inte för att vi bor under samma tak.
Det är okej att känna sig ledsen, att tycka det är tomt hemma och känna sig vilsen i livet. Det handlar dessutom om mer än att barnen flyttat. Såväl jag som barnen lämnade en fas i livet bakom oss.
LÄS ÄVEN: Yvonne: Efter pensionen fick jag min första riktiga vän
För dem känns det antagligen som att hela livet ligger framför dem. För mig som förälder kändes det till att börja med inte lika muntert. Jag behövde nog mina kvällar i soffan den första tiden. Behov av att bearbeta omställningen och att inse att livet inte tog slut bara för att barnen flyttade hemifrån som det kändes i början.
Det var istället dags att forma en ny identitet där föräldraskapet inte stod lika mycket i fokus. Jag var redo för nästa fas i mitt liv och den har hittills bjudit på nya spännande erfarenheter. Nu ser jag med stor tillförsikt fram emot vad den mer kommer att innehålla framöver. Det är bara jag själv som sätter begränsningarna.
Camilla
Artikeln publicerades först hos Hemmets journal.
