Jag har alltid haft svårt att prata och vara social. Varför vet jag inte. Det har kanske hängt ihop med dåligt självförtroende och att jag varit blyg hela livet.
Brev har jag alltid kunnat skriva och visst har jag haft en del brevvänner genom åren men ofta rann dessa ut i sanden. En och annan berättelse har jag också skrivit men de har hamnat i skrivbordslådan.
Just den sociala biten och mina svårigheter att prata med främmande människor eller i större sammanhang har varit ett stort hinder för mig. Jag har inte vågat ta de jobb som jag egentligen har velat ha. Det har nog berott på att jag har varit rädd eller inbillat mig att jag inte skulle klara av det. Fast innerst inne vet jag att jag skulle klara det. Jag har helt enkelt haft ett stort socialt handikapp som jag burit med mig genom år.
LÄS ÄVEN: Många män saknar nära vänner: ”En rädsla för att vara sårbar”
Först nu, sedan jag har börjat använda dator, har jag vågat mer även om det tagit lång tid innan jag vågat mig på den nya tekniken. Jag var väldigt skeptisk från början men till slut blev det näst intill omöjligt att fungera i samhället utan att använda dator eller mobiltelefon, varför även jag vågade mig på att prova.
Alltid levt ensam
Jag har alltid levt ensam. Har aldrig hittat någon man att dela mitt liv med och därmed har jag aldrig fått några barn eller barnbarn. Det är en stor sorg.
Att leva ensam har trots allt inte varit några större bekymmer för mig. Det är rätt skönt. Jag kan ta dagarna som de kommer och behöver inte bry mig om någon annan och framför allt har jag inte behövt att prata med någon när jag inte haft lust.
Jag trivs med att sitta tyst för mig själv. Några närmare vänner har jag inte haft och det har jag inte heller saknat under min arbetsföra ålder. Då hade jag fullt upp med jobbet. När jag kom hem var jag trött och var nöjd med mig själv, mina böcker och tv-programmen. På semestrarna påtade jag mest i jorden på min kolonilott. Att odla grönsaker och se växterna växa och bli större har jag alltid varit fascinerad av.
Rädd för att prata med folk
Under mina yrkesverksamma år har jag arbetat som lokalvårdare på större företag. Ofta började jag tidigt på morgonen och städade innan personalen började arbeta eller så jobbade jag efter att de andra hade slutat sina arbeten. Jag gick där och städade och var nöjd med mig själv. Oftast arbetade jag ensam och jag har alltid hört att jag varit en duktig lokalvårdare och skött mitt jobb exemplariskt. Jag var verkligen noga och jag tyckte att det var kul.
LÄS ÄVEN: ”Vem kommer att gå på min begravning?” Två kvinnor berättar om ensamhet
Men innerst inne har jag alltid velat arbeta i en affär. Gärna i en klädaffär för jag är intresserad av kläder. Men som sagt, att arbeta i en affär var aldrig något att tänka på för mig. I en butik kommer kunderna in och vill prata och att prata med folk var jag livrädd för. Därför nöjde jag mig med mitt jobb som lokalvårdare.
Sökte mejlvänner på dejtingsida
Men nu sedan jag blivit pensionär och inte ens har ett arbete att gå till började till och med jag känna mig ensam. En dag när jag satt med en kopp kaffe och bläddrade i en veckotidning läste jag om en äldre man som börjat prova på att använda en dator. Han hade börjat med att lära sig mejla och att använda internet. Efter ett tag anmälde han sig till en dejtingsida.
När jag läste om honom tyckte jag först att han verkade lite märklig men samtidigt blev jag intresserad. Tänk om jag kunde hitta någon att skicka mejl till. Något förhållande var jag inte intresserad av men visst vore det trevligt att hitta någon att skriva mejl till. Detta låg länge och gnagde i huvudet på mig. En dag tog jag mod till mig och försökte sätta mig in i det här med datorer och internet. Det gick bättre än väntat och till slut bestämde jag mig för att köpa en egen dator. Jag köpte en dator komplett med installation. Det var bara att sätta igång och utforska internet och hur man mejlar. Det tog ett tag tills jag fattade vad jag höll på med och att jag fick det att fungera som det skulle. Men skam den som ger sig.
LÄS ÄVEN: Petter blev ensam efter pensionen: Hur hittar jag någon att umgås med?
Jag anmälde mig till en dejtingsida där jag skrev att jag ville ha mejlvänner och vad jag hade för intressen. Nu tog det tog inte lång tid förrän att jag hade fått flera svar på min förfrågan. Jag läste alla mejl jag fick och efter ett tag valde jag ut ett mejl som jag verkligen fastnade för. Det var från en äldre dam i en stad cirka fem mil från där jag bor. Hon skrev också att hon ville ha mejlvänner nu sedan hennes man hade gått bort. Hon kände sig ensam och ville ha någon att få skriva av sig till. Jag tyckte hon verkade snäll och tog mod till mig att skriva tillbaka till henne.
Träffades i verkligheten
Efter det tog det inte lång tid förrän hon svarade. Jag tror nästan att hon suttit och väntat på svar för hon svarade direkt. Sedan började en mejlväxling av sällan skådat slag (tror jag i alla fall). Vi satt skrev till varandra fram och tillbaka. Direkt fick vi en jättebra kontakt och jag kände att detta var en människa som jag verkligen kunde öppna mig för. Jag kände att jag kunde skriva om nästan vad som helst. Det kändes magiskt men samtidigt fantastiskt och konstigt. Det var en svårbegriplig känsla.
Vi fortsatte att skriva till varandra och efter ett tag frågade hon om vi inte kunde träffas i verkliga livet och prata. Hon frågade om jag ville komma och hälsa på henne och äta mat någon dag. På ett sätt verkade detta lockande men samtidigt tappade jag modet och tackade nej. Jag skyllde på att jag inte kände mig pigg. Men denna lögn kunde jag inte dra hur länge som helst. Hon fortsatte envist med att bjuda hem mig och till slut tog jag mod till mig och tackade ja.
Enklare att prata
Det var några nervösa dagar innan jag åkte och hälsade på hos henne. Det var kul att se henne och jag kände en märklig gemenskap. Hon var verkligen lika vänlig i verkliga livet som hon var i sina mejl. Den första timmen hade jag dock svårt att prata och jag svarade mest enstavigt på hennes frågor men efter ett par glas vin lossnade det och jag pratade. Ja, det är märkligt men jag pratade och pratade. Har nog aldrig pratat så mycket i hela mitt liv. Vad vi pratade om den första kvällen kommer jag inte ihåg men det spelar ingen roll.
Jag åkte hem och vi fortsatte att skicka mejl till varandra. Hon tyckte det var väldigt roligt att vi hade setts på riktigt.
Några veckor senare frågade hon om hon fick komma och hälsa på mig för hon var nyfiken på hur jag hade det. Det fick hon så klart. Hon kom och pratade om allt nästan hela dagen. Denna gång var det ingen pinsam tystnad i början utan vi pratade direkt.
LÄS ÄVEN: ”Mina vänner har slutat höra av sig – vad gör jag för fel?”
Jag vet inte vad som har hänt med mig men jag har otroligt lätt för att prata med henne. Nu mejlar vi flera gånger varje dag och vi ses med några veckors mellanrum. Jag har äntligen fått en väninna! En riktigt bra väninna och jag har fått en mening med mitt liv. Nu är jag inte den där asociala personen längre. Även om jag kanske inte pratar mycket med andra människor så har jag åtminstone blivit mer social och känner mig mer rik. Rik på livsglädje.
Yvonne R
Läsarberättelsen publicerades först i Hemmets journal.
