Josefine, 52: ”Vem kommer att gå på min begravning?”
Jag har aldrig haft ett riktigt, långt förhållande och har heller inga barn. Jag vet inte varför det har blivit så, men jag har helt enkelt inte träffat rätt livspartner. Jag började plugga på universitetet, och sen jag kom ut i arbetslivet har jag alltid satsat mycket på mitt jobb. Jag har ett fantastiskt kul arbete och ett socialt liv på jobbet, men “that’s it”. Jag träffar aldrig någon på kvällarna eller helgerna. Jag åker alltid på semester ensam.
Nu tänkte jag boka en safariresa till Tanzania. Resan är ganska dyr redan från början, och enkelrumstillägget kostar ytterligare 4 400 kronor. Sånt är irriterande. Å andra sidan är inte pengar något problem för mig. Mina föräldrar dog för ungefär tio år sedan, och jag och min bror fick ärva deras lägenhet mitt i stan. Förra året dog min bror oväntat. Han var bara 54 år, och hade inte heller någon familj. Det var en stor sorg, vi brukade alltid hålla ihop vid högtider och vi träffades minst en gång varje helg. Jag fick ärva också hans lägenhet mitt i stan.
Jag har alltså fått ta över familjens bostäder, och släktklenoder. Min pappa gillade antikviteter, så jag har mycket fina, dyra möbler. Och min mamma älskade smycken, som nu ligger i en stor låda i min garderob. Jag har ingen som ärver mig, och allt kommer att gå till allmänna arvsfonden. När jag tänker på det känner jag en stor sorg.
Vem kommer att städa ur mitt hem? Min begravning har jag styrt upp, men vem kommer att gå på den? Jag försöker att inte grubbla så mycket på det – men det är ett faktum att i samband med att jag dör kommer också vår släkt att dö ut.
LÄS ÄVEN: Birgitta, 58, är ensam: ”Trodde aldrig att ”sociala Birgitta” skulle hamna här”
Ingrid, 68: ”Jag blev aldrig bjuden på middag”
Jag skilde mig tidigt från barnens pappa. Sen dess har jag mestadels levt ensam. Egentligen är jag inte ensam, jag har ju två barn och fyra barnbarn.
Dessutom har jag fyllt mitt liv med vänner, resor och körsång – jag har inrättat mitt liv efter en singeltillvaro. Jag umgås framför allt med andra ensamstående kvinnor.
Jag tror att jag kände mig mer ensam när barnen var små. Vid skilsmässan var det jag som tog över sommarhuset. Att ensam sköta allt det praktiska runt ett hus har varit jobbigt.
Den hårda vägen har jag fått lära mig att köra båt, stänga av vatten och hugga ner träd. Jag betraktades som en udda fågel bland alla grannar som bara bestod av par. Grannarna träffade varandra på kräftskivor och grillkvällar, men jag blev aldrig, någonsin inbjuden.
Under de där middagarna höll alla barnen, inklusive mina, ihop. De byggde kojor och klättrade i träd. Och jag satt ensam inne i huset och tittade på tv.
Kanske tyckte grannarna att en singelkvinna var ett hot, kanske trodde de inte att jag skulle vilja gå på en parmiddag. Men jag hade uppskattat att få frågan. Å andra sidan bjöd jag själv aldrig över alla par. Sånt är svårare att rådda när man är ensam. Det är jobbigt att handla, sköta grillen och bjuda på vin – att göra allt själv.
Ensamhet i siffror
Sverige är det land som har högst andel ensamhushåll i världen, följt av Norge och Tyskland.
Idag är ensamhushållet den vanligaste formen av boende i Sverige. Över 1,6 miljoner av Sveriges drygt 4 miljoner hushåll består av en person. Det är nästan 38 procent av alla hushåll, enligt SCB.
52 procent av de ensamboende är kvinnor. Männen är ensamboende i högre utsträckning än kvinnor fram till 60-årsåldern, där det skiftar.
I Sverige har vi levt ensamma länge, statistiken har gått upp och ner, men ser i dag i stort sett likadan ut som den gjorde 1990. För 100 år sedan var det annorlunda – då var familjerna stora och skilsmässor var inte att tänka på.
Risken att dö i förtid ökar med 26 procent om en person är socialt isolerad. För den som upplever sig ensam, oberoende av faktiska omständigheter, ökar risken med 32 procent. Det visar en omfattande forskningsöversikt vid Brigham Young University.
Källor: SCB, The Economist, och Brigham Young University