Många män saknar nära vänner: ”En rädsla för att vara sårbar”

Vinden viner och det känns kallare ute än vad termometern visar. En blytung vinterhimmel skiftar i grå nyanser och det ligger snö i luften. Om ett par timmar kommer det att vara helt mörkt ute. Det annars så populära friluftsområdet Rya Åsar ligger öde.

– Träningen är vad som räddar mig, konstaterar Fredrik, 50 år, medan vi går genom den höstklädda skogen. Marken är mjuk under fötterna, stegen dämpade.

Omgivningen skiftar mellan vidsträckta barrskogar, branta klippsluttningar, odlingsmarker och ekskog.

Fredrik är klädd efter väder, van vid att vara utomhus. Han springer året runt, berättar han. Enda skillnaden vintertid är pannlampan, tillsammans med ett extra lager kläder.

Ensamheten känns som ett misslyckande

Ensamheten är värst inför och under helgerna, men även semestrar och högtider är förknippade med ångest.

– Det handlar egentligen inte om timmarna av ensamhet en lördagkväll, det handlar om vad det betyder, säger Fredrik. Han tystnar och vänder bort blicken för ett ögonblick innan han tar ny sats och fortsätter:

– Det blir en känsla av misslyckande, av att vara misslyckad. Man ska ju ha planer, umgås med familj eller vänner. Annars är det något som är fel på dig. Det är ingen som pratar högt om att de saknar vänner.

Hur skaffar man vänner?

Men den finns där, frågan Fredrik brottas med och som formuleras gång på gång i skydd av internets anonymitet, i nätforum som Mind, Reddit, Flashback, Sweclockers, Familjeliv och i bloggares kommentatorsfält:

– Hur fan gör man för att skaffa vänner?

Nästan en femtedel, 17 procent, av männen i Sverige saknar en nära vän (som nära vän räknas inte sambo eller make/maka), enligt Statistiska centralbyrån, SCB. En färsk undersökning från analysföretaget WSP visar att sex av tio svenskar känner sig ensamma, ibland eller ofta.

I ett av Sveriges största forum för privatekonomi, ”Rika tillsammans”, skriver en användare att han insett att han inte längre umgås med vänner. Han skapar i anslutning till sitt inlägg en omröstning med frågan: har du en nära vän? Nästan 200 personer svarar, knappt hälften (44 procent) svarar nej. Några skriver att de inte anser sig behöva en nära vän utöver sin fru.

Tidsbrist/andra prioriteringar anges av flera användare som skäl. Det finns även de som har tröttnat på att alltid vara den som hör av sig. En medelålders man erkänner att han aldrig haft nära vänner och faktiskt inte har någon aning om hur man gör.

Vänskap kräver engagemang

Kan en del av problematiken ligga i just det – att en nära vänskapsrelation inte är något man får, utan något man gör? Något man odlar, regelbundet behöver investera tid och känslomässigt engagemang i? Som dessutom kräver ömsesidighet, lojalitet och balans mellan givande och tagande över tid. Att båda parter investerar ungefär lika mycket i relationen. Liknande värderingar, intressen eller livsstil underlättar, men utan aktivt arbete och känslomässigt mod förblir cykelkompisen eller padelpolaren just det. Kvar i sin ursprunliga kontext.

Fredrik ägnar sig åt hinderbanelöpning, OCR. Där träffar han många människor. Vad är det som gör att kontakterna i OCR-världen stannar i OCR-världen?

– Jadu… funderar Fredrik, det är en bra fråga, jag har aldrig tänkt på det.

Han letar efter orden innan han tvekande fortsätter. 

– Det skulle kännas påfluget på något vis, att fråga någon därifrån om vi ska ses i ett annat sammanhang.

Att visa sig sårbar är svårt inom en snäv mansroll

Ingen regel utan undantag, det finns en man som gått från OCR-bekantskap till vän. Hur odlades den vänskapen fram? Fredrik skrattar till och svarar:

– Vet du, det var nog just det. Att vi bytte sammanhang. Vi hade bestämt att springa ett lopp ihop i Malmö där han bor och han erbjöd sovplats. Det blev en helt annan sak att prata i hemmiljön, jag kunde till exempel kommentera en bok han hade i bokhyllan och samtalet blev djupare, mer personligt. Efter det har vi hållt kontakten. Vi umgås inte så ofta på grund av avståndet, men vi hörs regelbundet.

Karl Jan Kron, sexolog och socionom:

– Det är en svårlöst ekvation. Ju mer två personer öppnar sig för varandra och känner att de inte blir dömda, utan bemötta med förståelse och acceptans, desto mer närhet känner de till varandra. Men att ta den risken; öppna upp, blotta svaghet och visa sig sårbar eller behövande, ryms inte inom den snäva mansrollen.

– Jag har inga manliga vänner, absolut inte. Till och med mina kor är tjejer, ler Holger Bensching, 56 år, hobbybonde och beteendevetare. Han sitter i sin kontorsstol med hakan lutad i handen och stryker sig tankfullt över det korta, vita skägget. Den intensiva blicken i de klarblå ögonen, skrattrynkorna i ögonvrårna och det alerta men ändå avslappnade kroppsspråket förmedlar värme och full närvaro.

Svårt att öppna upp i rädsla att bli dömd

Det kala, opersonliga kontoret avslöjar att intresset för inredning inte är lika starkt som intresset för kor och mänskligt beteende.

– Jag flyttade till Sverige med fru och fyra barn för snart tjugo år sedan. Fokus låg på att bygga upp ett företag och finnas för familjen. Jag fick kontakter via jobbet, men det var inte vänner, förklarar Holger.

Holger definierar vänskap som att man vet allt om varandra, kan prata om allt, kan diskutera, till och med bråka utan att såra varandra. Man hjälper varandra när som helst, med vad som helst och umgås regelbundet.

– Jag hade manliga vänner när jag var yngre, men det är inget jag aktivt söker nu. Jag är inte beredd att offra min frihet, mitt oberoende. Jag kan absolut känna mig ensam, men då är det en kärleksrelation jag saknar, säger Holger. Han tycker också att det är lättare att prata med kvinnor.

– Jag känner inte att det är samma risk att bli dömd. Jag är ointresserad av att prata om ytliga saker och med män finns alltid känslan av att kanske bli dömd om jag öppnar upp.

Gemenskap är ett mänskligt behov

Karl Jan Kron kan bara bekräfta. Det handlar inte om att män är ointresserade av att prata om det som berör på djupet, utan om rädslan att blotta sig och inte känna sig förstådd, riskera att känna sig dömd. Befunnen svag. Då är det mindre hotfullt att prata med kvinnor. Återigen verkar den snäva manliga könsrollen begränsa.

– Tänk om vi kunde ersätta både maskulinitet och femininitet med humanitet, funderar Karl Jan Kron.

– Människan har tre grundläggande behov enligt självbestämmandeteorin (SDT); autonomi, gemenskap och kompetens. Att inte kunna välja själv, inte kunna ­bidra eller påverka och att inte uppleva gemenskap… det sänker vem som helst, sammanfattar Karl Jan Kron.

Skogen öppnar sig och vi är framme där vi började. Ett matt ljus kan fortfarande anas genom de mörka molnen. Enstaka snöflingor singlar ner men smälter i samma stund som de nuddar marken.

– Att veta att många fler känner som jag borde kanske få det att kännas bättre. Men det gör det inte, suckar Fredrik.

För frågan kvarstår: Hur skaffar man en nära vän?

Fotnot: Fredrik heter egentligen något annat.