Den som sjöng falskt högg han huvudet av med yxan.
Fast inte på Skansen, gudskelov.
Där var Bosse Larsson i 30 år den glade, tolerante och inspirerande allsångsledaren.
Men hemma på gården Välsta Vret, tre mil söder om Stockholm, gick det blodigare till.
Jag for dit en vårmorgon 1993 och mötte en 59-årig bödel med blänkande yxa.
Offren var en kvartett tuppar som sedan augusti levt som prinsar i en gödselstack men som nu skulle flyga rakt in i evigheten.
– Det gäller att hålla stadigt i benen, annars far de iväg utan huvud. Pass på, här kommer den första! sa exekutorn, svingade en spräcklig fjäderboll genom luften och förpassade den med ett vant hugg till de sällaste av jaktmarker.
Bosse Larsson var bonde
För Bo Einar Larsson, född den 2 februari 1934, var inte alltid mysfarbrorn som klädde så bra i skepparkavaj.
Till vardags var han månskensbonde i Svea Lantmän-keps på sin ensliga fädernegård. Här hade han vuxit upp som son till en tvättmästare – bland kalvar, klavertramp och klädnypor.
– Min barndom luktade väldigt gott, sa Bosse Larsson och satte yxan med ett vant hugg i kubben.
Bättre bemedlade tanter kom farande från storstan för att få rena lakan hos ”Larssons Landstvätt”.
– Fast jag minns förstås gången då arrendatorn körde skit och vinden låg mot tvättstugan. Den dagen fick mor och far göra om hela jobbet …
LÄS ÄVEN: TV-nostalgi: Kurt Olsson – en lika intensiv som förvirras pedagog
Första bevarade barndomsbilden föreställde en liten, rund figur som satt och lekte med klädnypor utanför en fallfärdig vedbod.
– Se själv! Har du någonsin sett en så ful unge, va? sa Bosse Larsson, som visade sig vara en ytterst självironisk och gladlynt herre.
Inte ens med fyra döda tuppar vid fötterna gick det att ta miste på gapflabbet som kom studsande upp mot bergsknallen, där han som ung kastade hembyggda segelflygplan ut över åkertegarna.
Var blyg och lillgammal som barn
Bosse Larsson påstod sig dock ha varit en räddhågsen unge.
– Det är svårt att tro, men jag var länge liten, larvig och förfärligt blyg. Dessutom var jag lillgammal. Man blir kanske sådan om man växer upp ensam i skogen?
Mors glädje smittade dock av sig, menade han.
Hon hette Karin, var av västgötsk statarsläkt och dansade rakt i famnen på bondpojken Einar Larsson på en närliggande dansbana, när 30-talet var ungt.
– Mamma var en glad skit. Det måste ha varit från henne jag ärvde det här med underhållandet. Hon sjöng och skrålade och hade en hel hög musikaliska bröder.
– Vi hade fantastiska släktträffar med skillingtryck och dragspelsmusik. Amanda på vinden, Bröllopet i Flänga … jag sjunger dem än idag.
Han sa att tonerna aldrig gick ur.
Att slagdängor som kom farande över nejden liksom kletade sig fast vid trumhinnorna och vägrade släppa taget.
– Jag kan nog varenda svensk schlager från 40-talet. Jag minns hur jag satt med örat på radion och lyssnade på Grammofontimmen mellan fem och sex på kvällen.
Bosse Larssons idoler
Idoler?
– Jussi Björling, utan tvekan. Jag tror inte att jag missade ett enda gästspel på Operan i Stockholm. Nio gånger satt jag där och njöt.
– Sedan har jag alltid varit oerhört förtjust i Povel Ramel. Jag minns hur jag gick på Konserthuset och såg Ramelbuljong med Flickery Flies.
– Och så Hyland, förstås. Sport har alltid varit en viktig del av mitt liv.
LÄS ÄVEN: Povel Ramel – förmodligen den siste entusiasten
För inte nog med att den blivande AIK:aren Bosse Larsson köpte Rekord-Magasinet redan från första numret – han anlade också bygdens första boxningsring.
– Jag möter då och då folk som säger: ”Fan, Bosse, det var ju till dig man gick för att få stryk när man var liten.”
– Dessutom var jag en jäkel på att springa. Liten och lätt i kroppen, du vet.
Pappa Einar var mer den stillsamma typen.
– Farsan var ruskigt bra på att kasta varpa och skjuta. Dessutom spelade han en gång remi mot ryske schackvärldsmästaren Michail Tal. Själv kunde jag aldrig sitta stilla så länge.
Ett inbyggt tvång att stå på scen
För ända sedan 14-årige revykungen Larsson klev ut på bygdegårdens trägolv och fick så mycket skratt att han omedelbart drog på turné i kustbandet har käften gått som en torktumlare.
– Kompisen ville att jag skulle söka teaterskola, men jag har ju alltid varit den där lättjefulla typen. Fast jag har också haft något slags inbyggt tvång, eller behov, av att stå på scen. Man är väl exhibitionist. Gillar att synas och så.
Allsångsledare och månskensbonde.
Festprisse och skogsvarg.
Blyger och Toker.
Allt under en och samma flint.
Dubbelnaturen Larsson stod där på sin sörmländska grusgång och sa att ”jag har nog alltid varit en doktor Jekyll och mr Hyde”. Att han tagit ett krumsprång så fort glorian hotat växa fast på skallen.
Som den där gången då han rakade av sig håret.
– Jag var bara 15 bast. Luggen var svart och spretade åt alla håll. Men det där med pomada verkade läskigt. Jag såg hellre ut som en jänkare.
”Pappa, du står naken på löpsedlarna!”
Eller när han lät sig övertalas att dansa ballongdansen med Sven Melander och Lasse Åberg i Nöjesmaskinen.
– Jag minns hur dottern Susanna kom hem och snyftade: ”Pappa, du står naken på löpsedlarna!” Det var många av mina fans som ramlade av stolarna den gången.
Han stod där i gruset och mindes. Pekade med en skitig hand över ägorna:
– Där gick stigen till skogssjön där jag fångade en hel hink kräftor på metspö, mitt på blanka sommardan.
– Där fastnade Svullo i elstängslet när han skulle intervjua mig.
– Där står körsbärsträdet som Moa Martinsons son Erik planterade.
– Och där, under jättegranen, låg farfars smedja. Undrar hur i helsike han vågade smida under ett så stort träd. Hela gården kunde ju ha brunnit upp.
Sedan skulle vi plötsligt in och äta semlor, eftersom mandelmassa var det bästa Larsson visste, ”näst fruntimmer och militärmusik”.
Bosse Larssons första minne i livet
För att i nästa ögonblick åter sno runt bland barndomens grästuvor, prata om fars skrotade Buick (”Jag minns att vi uttalade det ’Bjuck’”), tvättkaret som fungerade som swimmingpool (”Vi var nog väldigt renliga i vår familj”) och tjejerna som lockades hit efter dans bort i vägen (”Fråga mig inte vad de hette, men jag kommer ihåg en mörk skönhet från Tungelsta som det hände nåt med en midsommar ute i någon skog …”).
Samt försökte rota fram Bosse Larssons allra första minne i livet:
– Jag har knappt fyllt två och det är julafton. Kommer krypande uppför en trappa och får syn på ett tomteansikte på en chiffonjé. Jag blir så in i helvete rädd att jag bara skriker och skriker tills morsan kommer utfarande.
– Men jag hämtar mig snabbt. Redan samma kväll kommer tomten och frågar om jag inte vill sitta i knät. ”Visst!” ”Men är du inte rädd?” ”Äh, det är ju bara farbror Ville!”
Sedan dess var det få saker som kunde få Larsson upprörd.
– Jag har väl ett inre lugn, tror jag. Jag har alltid haft lätt att trivas. Det är ingen främmande tanke att jag blivit kvar här på gården. Hade jag fötts 100 år tidigare, hade jag säkert blivit bonde som i stort sett alla mina förfäder.
Livsfilosofi?
– Jag trodde på Gud redan som barn, om det är det du menar. Historia och religion har alltid fascinerat mig.
Bosse Larssons sista Allsång på Skansen 1993
Han hukade fromt i snålblåsten. Blickade mot horisonten. Tittade andlöst på en havsörn som plötsligt uppenbarade sig som en ande ovanför grantopparna.
För att i nästa sekund råka kasta en blick mot hästhagen och upptäcka att hästen Nisse just spisade lunch på heliga granplantor tillsammans med sina
kompisar.
– Nämen, vad gör ni, era jäklar?! Har ni käkat upp alla buskarna?!
Och så satte han av in i snåren så att leran sprätte om stövlarna och en chockad havsörn vinglade som ett störtande Jasplan bort mot Örasjön och lovade sig själv att aldrig återvända till detta dårställe där tupparna saknade huvud och flintskalliga män skenade runt med semlor i skäggstubben.
Samma sommar gjorde Bosse Larsson sitt sista Allsång på Skansen. 2015 gick han ur tiden, 81 år gammal.
