Eva Röse tycker inte om ordet livspussel: ”Livet ska inte pusslas, det ska levas”

Eva Rocky Röse. Vore det inte världens mest slitna uttryck så är det frestande att sno Lill-Babs gamla ”en tuff brud i lyxförpackning”. Sitt sagolika yttre och långa blonda hår, matchar hon idag med svarta läderbyxor och högklackade boots.

Just nu är Eva aktuell i en av huvudrollerna i teateruppsättningen ”Tomten är far till alla barnen”, den klassiska filmen har blivit scenföreställning, så man undrar ju förstås hur mycket Norén det är hemma hos familjen Röse?

Ingen alls tycks det som, snarare ett lagom myllrande när familjen Röse ­Felländer och Evas tre systrar med ­familj firar jul i huset i Saltsjöbaden.

– Julen handlar om att hänga med dem du gillar. Att stressa runt och köpa massa skit för sakens skull, det vänder sig i magen. Vi har avskaffat julklappar, utom till de minsta.

– Det går ju faktiskt att dra sig ur julcirkusen. Det är bara att bestämma sig och säga stopp, det räcker, säger Eva Röse bestämt.

Eva Röse i ”Tomten är far till alla barnen”

Repetitionerna av ”Tomten…” är igång och det tar nästan emot att tänka på vinter och julstress, när hösten bjuder på skön sensommarvärme. Eva har varit uppe sedan tre på natten, visar det sig, och dessutom hunnit med sitt nästan dagliga morgondopp i sjön.

– Det är fullmåne, säger hon som förklaring till sina tidiga vanor. Då kan jag aldrig sova. I stället satte jag mig och svarade på mejl, folk tror säkert att jag inte är klok, men skitsamma.

Eva Röse blev världskändis i Sverige med ”Disneyklubben” 1992, som hon ledde tillsammans med Alice Bah Kuhnke och Johan Pettersson. Men hon hade långt innan dess bestämt sig för att bli skådespelare. I åttan tjatade hon till sig praktik på ett produktionsbolag och hade också småroller som statist och i mindre produktioner.

Vad var det som lockade?

–  Jag ville leka. Jag lekte jämt som barn och drömde om att vara med i ”Den oändliga historien” eller ”Momo – kampen om tiden”. Min ryggsäck var hela tiden packad.

– För mig är skådespelaryrket ett grupparbete där man berättar något tillsammans. Att andra fria och orädda människor vill leka med mig idag är en lycka. Jag kan inte tänka mig något finare än när det sedan kan landa hos någon annan och betyda något, säger hon.

Eva Röse är uppvuxen i Vårberg utan­för Stockholm med tre äldre systrar. Mamma var bibliotekarie och Eva läste så mycket ”att hon gick in i lyktstolpar” på väg till skolan. Pappa var verkstadschef, med i norska motståndsrörelsen mot nazismen under andra världs­kriget, även om det var en kamp han sällan pratade om.

---

LÄS ÄVEN: Peter Apelgren om när det blev för mycket: ”Fick hämtas med ambulans”

---

Fick klara sig själva under uppväxten

Att någon i familjen skulle stå på en scen fanns inte på kartan, ”de hade nog hellre slängt sig i sjön,” som Eva uttrycker det.

– Pappa var en oerhört fin pappa, mjuk och omtänksam. Han lärde mig hur viktigt det var att vara en bra människa och att stå vid sitt ord. Han gick bort ifjol, 94 år gammal.

– Mamma tror jag såg som sin viktigaste uppgift att göra oss självständiga. Vår uppväxt var ganska ”Kajsa Kavat-aktig”, vi fick klara mycket själva.

– Idag är hon 83 år och åker fort­farande skidor i Alperna varje år.

Den som följer Miss Eva Röse, som hon heter på Instagram, kastas mellan glammiga galainvigningar och ­kamelritter över Gobiöknen. Eva är en engagerad ambassadör för Unicef, och att slåss för kvinnliga och mänskliga ­rättigheter är en självklarhet, ”hur kan man inte göra det?” är hennes givna motfråga.

Tystnadskulturen bröts med ”metoo”

Inte oväntat var Eva Röse en av dem som gick i främsta ledet för skådespelar­uppropet under ”metoo”. Manifestet med hashtaggen ”tystnadtagning” samlade vittnesmål om sexuella övergrepp och trakasserier, manligt maktmissbruk och olika härskartekniker.

– Det var otroligt när vi var tusentals medsystrar som stod där tillsammans, som en vårflod efter permafrosten. Sedan finns det ju väldigt mycket arbete kvar. Förtryck kan se ut på så många olika sätt, inte bara fysiska närmanden.

– Men vi har brutit en tystnadskultur, vi har ett ord och ett språk för övergreppen. Vi har fått lagar och regler som gör det lättare att agera när något händer, säger hon.

Själv beskriver sig Eva Röse som en ganska oängslig person, och inte ett dugg orolig över vad människor ska tycka och tänka om henne.

– Det spelar ingen roll vad jag gör, för folk pratar ändå om en. Är jag för tyst snackas det, är jag för högljudd, pratas det också. Det är bara att kapitulera, det har jag insett efter att ha varit i den här branschen i 30 år.

Eva Röse engagerar sig för en bättre värld

Engagemanget för en rättvisare värld är starkt och äkta och det är därför vi kan hitta henne klättrandes i världens längsta repteam med 80 kvinnor från 25 länder, på berget Breithorn i Schweiz. Syftet var att uppmuntra kvinnor att bestiga sitt ”inre berg”.

Eller också ridande på en kamel över Gobiöknen för att skapa uppmärksamhet för ”The nature conservancy”, och för Mongoliets nomadkvinnor.

– Det var 21 minusgrader och otroligt kallt i jurtorna där vi övernattade. Hela miljön gav lite ”Star wars”-känsla och varje morgon fick du knacka hål på isen som bildats i kaffekoppen.

Exotiska namn som Djingis Khans-flygplatsen eller huvudstaden Ulan Bator triggar igång Evas Tintin-­reflexer och det bästa hon vet är när hon inte har en aning om hur det ska gå.

Men är du aldrig rädd?

– Jag åker ju ibland med Unicef och organisationen har ju ett väldigt bra rykte. Samtidigt som jag vet att det kan smälla överallt i dag med alla terrorhot. Men nej, jag är inte rädd.

Sedan ändrar hon sig.

–Jo, jag är jätterädd kom jag på nu. Det finns alltid en ilning av oro över att jag inte ska komma hem igen. Den har kommit på senare år, efter barnen.

Eva minns när det var den stora jordbävningen i Nepal. Då hade hon varit där med Unicef bara några dagar innan.

– Det var ju aldrig någon fara för mig, men när jag såg bilderna och allt var borta. Alla människor jag mött… Då gick det en skälvning genom kroppen, en insikt om att det inte alltid går att skydda sig. Vad hade en Unicef-logga på min rygga kunnat göra?

Fyra barn och skild från Jacob Felländer

Tillsammans med konstnären och fotografen Jacob Felländer har Eva fyra söner, Floyd, Flynn, Florian och Franke, i åldrarna 17 till åtta år.

– Jag drömde inte om en stor familj, för mig var det bara självklart.

Paret har nyligen berättat att de har separerat och gått skilda vägar.

– Men det är noll drama och vi firar ­julen med huset fullt som alltid, oavsett, kommenterar Eva.

För att få ihop fyra barn och karriär, krävs en hel del logistik, plus en rejäl ­almanacka, men också hjälp av grannar och en återkommande barnvakt.

– Jag försöker lägga allt jag gör innan klockan 15 för att jag ska hinna hem och hämta. Det är liksom inrotat i mig. Och när jag har jobbat sent har jag alltid skyndat mig hem, i princip med peruk­klistret hängande.

---

LÄS ÄVEN: Malin Olsson: “Att bli tvåbarnsmamma är så mycket bättre än jag trodde”

---

Har du fått göra avkall på något?

– Ja, det är väl det där som Virginia Woolf kallade ett eget rum. Det är ganska ont om egen ställtid.

– Men jag är inte särskilt förtjust i ­ordet livspussel. Livet ska inte pusslas, det ska levas. Jag försöker jobba i skov och barnen har en fantastisk pappa.

Du har fått pausa teatern?

– Ja, men jag längtar ständigt tillbaka.

Kom in på scenskolan direkt

Eva Röse kom in på scenskolan vid första försöket. Efter det har hon jobbat konstant, både på Dramaten och Stadsteatern, men främst har det blivit film och tv de senaste åren. Vi känner henne förstås som Maria Wern i de många filmatiseringarna, som hon också har börjat regissera och producera, och som Karin i ”Heder”. Men även i många ­komiska roller som ”Rallybrudar”, ”Helt perfekt” och ”Göta kanal”.

I fjol fyllde hon 50, men det är knappast något som Eva reflekterat över.

– Jag tittar inte så mycket bakåt, jag är fortfarande mitt i snurren, känns det som, med en son hemma som inte har framtänder…

– Men nyligen, på ”Rockbjörnen”, kom några coola hårdrocksnubbar fram till mig och sa de älskade mig från ”Disneyklubben”. Då kände jag mig som berga­trollet som levt i 700 år.

Vad vill du ge vidare till dina barn?

– Självständighet ja, gärna. Men det är skitsvårt när man vill bära dem under hjärtat hela livet.

– Men jag tror ändå att min största plikt är att lära dem att överleva utanför reservatet. Ingen kommer att kasta mat till dem, utan de måste ut och jaga själva, annars kommer de att dö på savannen.

Skissar på en bok

Hon pratar sådär Eva Röse, bildrikt och målande, och det är inte oväntat många som tjatat på henne att ge ut en bok.

– Skriva bok, ja tack, jag älskar språk och ord. Jag har börjat skissa på några texter, men det gäller att få tid också. Men jag ska!

---

LÄS ÄVEN: Agnes Lidbeck: ”Jag skriver böcker på lunchen”

---

Eva beskriver att hon har en inre vrede, en eld att värma sig vid när det blåser kallt. Kraft hämtar hon också från modiga medmänniskor.

– I Sverige kan vi fortfarande höja våra röster utan att riskera något. Öva upp civilkuraget – det går. Ta en fight istället för att bara åka med.

– Vi har ju bara en riktigt kort stund på jorden, om man då vänder sig om och tittar på avtrycken man gjorde – var det något att hänga i granen eller är det bara en garderob full med grejer? Jag är förvånad över dem som har gigantiska plattformar och bara använder dem till piss och skit och lull och fluff.

– Hur kan man välja att tro att det går att åka som en inoljad jävla tvål genom livet där ingenting spelar någon roll. Jag vill bara hälla sand i den rodel­banan och skrika ”stopp”.

Så vad kommer att hänga i din gran?

– Jag är absolut inte nöjd med mitt ­legacy. Jag är inte färdig!