Peter Apelgren om sista turnén, kärleken och när det blev för mycket: ”Fick kliva av scenen och hämtas med ambulans”

Vi ses på en restaurang på ­centralstationen i Stockholm, några timmar innan han ska hoppa på tåget till Göteborg. Peter pustar ut efter ett par hektiska dagar i Stockholm. Han har träffat en gallerist och pratat om en eventuell utställning i New York, spelat in sketcher till komikern Björn Gustafssons nya program ”Koppla av” som har premiär i höst, samt gjort audition till ett frågeprogram som också ska sändas i höst (tystnadsplikten hindrar honom dock från att berätta vilket). För att vara en person som är aktuell med en föreställning som handlar om att trappa ner och sätta punkt har Peter Apelgren ovanligt många järn i elden.

– Det kanske verkar som att det är mycket på gång, men om du hängde med mig en hel dag skulle du nog tycka att jag är en person som fuskar mig fram i tillvaron. Jag sover middag varje dag.

Genombrott i ”Rally” i P3

Peter Apelgren slog igenom i humorprogrammet ”Rally” på 1990-talet, har synts i tv-serier som ”Solsidan” och ”En hederlig jul med Knyckertz”, medverkat i en lång rad humorprogram, och dessutom tävlat i ”På spåret”, som han gick och vann, tillsammans med Hélène Benno, 2011. I senaste omgången av ”På spåret”, som sändes i vintras, tog sig Peter Apelgren och sonen Hector till finalen – men blev snuvade på vinsten.

– Vi var ganska bra, men ingen slår Fritte. Han är ju sjukt duktig. Samtidigt kan han inte äta med kniv och gaffel, och han har skosnören som bara hänger. Det njuter jag av, det visar att han inte är perfekt.

Säger Peter och ler. Han skämtar oavbrutet, det lär jag mig snabbt under intervjun. Han gillar helt enkelt att dra en skröna. Han skojar både om sig själv och andra (mig!). Jag tänker på honom som en svensk motsvarighet till den brittiske komikern Ricky Gervais.

”Livets efterrätt” blir sista föreställningen

De senaste åren har Peter och hustrun Anna Mannheimer gjort flera föreställningar – om äktenskapet, föräldra­skapet och döden. Men nu är det slut med föreställningar, Peter bedyrar att det här blir den sista.

– ”Livets efterrätt” är lite som att stämpla ut. Det är mitt sista prov, en sluttenta om livet.

Så du kommer inte att göra en Eldkvarn – dra på ännu en avskedsturné?

– Som en sådan där affär där man säljer kelimmattor till bra pris. Affären är på väg att upphöra i tjugo år. Nej, jag tror inte det.

Du har visserligen fyllt 65, men det känns inte som att du är på väg att gå i pension?

– Jag vet, men från och med nu ska jag fokusera på det som är viktigt. Jag ska låsa in mig i min ateljé och bara måla. Tramset ska bort. Jag kommer att fortsätta jobba, jag vill bara inte göra fler föreställningar.

Och vad är trams?

– Jag kan gå runt hur länge som helst och tänka på tramserier. Ta vinet Bordeaux. Om det inte är så att de bästa vintillverkarna bor i Alsace… var bor de då? Bor de då? Bordeaux! Du fattar! Typiskt trams! Sådana där grejer ska jag sluta tänka på så mycket.

Målsättningen är att göra en föreställning som han själv skulle vilja sitta i salongen och se. Och därmed känns det självklart att driva både med sig själv och andra.

– Vi har några vänner som odlar Västerås­gurkor och lägger ut snygga burkar med de inlagda gurkorna på Instagram. När de går bort på middag brukar de ge bort en burk gurka. Nu har jag en plan. Vi är ett gäng som ska göra ett eget gurkkok som bräcker deras. Vi har hittat en turkisk leverantör av superstora gurkor. De stora gurkorna ska vi lägga i jättestora glasburkar. Burkarna ska märkas med akvarell­etiketter som ska vara så jävla fina, det ska se ut som att Carl Larsson har målat dem. Sen ska vi åka hem till kompisarna och skänka lite gurkburkar sådär i förbifarten. Vi ska helst vara lite bakis när vi drar dit: ”Just ja, vi gjorde de här. Ta om ni vill”. Anna är så förbannad på mig, hon tycker att det är ett elakt skämt. Men sådant här är det roligaste jag vet. För alla hatar ju den som kokar egen gurka. Den här typen av anekdoter kommer jag att dra i föreställningen.

Peter Apelgren blev utbränd

Stora shoppingkassar breder ut sig runt Peter. De flesta är från Myrorna, men på en står det Arket och där i ligger en randig linneklänning. Den är till hustrun Anna. I en annan påse ligger små Crocsskor, till barnbarnet Eros. Peter Apelgren är i Stockholm bara något dygn, ändå har han dåligt samvete. Familjen är viktig, det är han väl medveten om, inte minst sedan han gick in i väggen för något decennium sedan. Han hade precis vunnit ”På spåret”, och jobbade med en rad projekt parallellt. Dessutom hade han en krävande roll på Göteborgs stadsteater, som han själv inte riktigt tyckte att han fick till. Summa summarum blev det för mycket, han sprang in i väggen, och kollapsen på ­scenen skapade rubriker i tidningarna.

– Jag stod på scenen och tappade bort mig totalt. Min motspelare sufflerade mig, hon kunde ju mina repliker. ”Har du kartonger hemma?”, sa hon övertydligt. Sufflösen satt också och ropade. Men jag fattade inte vad de pratade om. Vadå kartonger? Hela föreställningen handlade visserligen om kartonger, men det hade jag glömt. Hjärnan bara stängde av. Jag fick kliva av scenen och åka ambulans till sjukhuset. Där tog de massa tester, blodtrycket var en miljon genom en miljon, blodsockret hade skjutit i höjden och kortisolnivåerna var galna. Jag hade jättekonstiga värden, och var inlagd ett tag. Men allt visade sig vara stressrelaterat, så jag åkte hem och kraschlandade på soffan. Där låg jag och lipade i flera veckor, det var så mycket känslor som kom upp.

Peter Apelgren beskriver det som att han var ”totalt utbränd”. Den psykiska ohälsan har visserligen kommit och gått under livet, men det här var lite annorlunda.

– Återigen fick jag gå till en psykolog och lägga mig på divanen. Jag älskar psykologer och att få prata om mig själv. För jag har inte alltid mått bra, jag har haft en del tvångsgrejer för mig. Under perioder har jag lindat in knivarna i handdukar för att jag inte litar på mina egna impulser. Samtidigt vet jag någonstans att det bara är tankar, så det har inte direkt gjort mig rädd. Det är obehagligt, men det är mycket i livet som är obehagligt.

Hanterar stamningen

Peter Apelgren drar sig inte för att prata om sina svagheter. I både den här och andra intervjuer har han talat obehindrat om stamning, utbrändhet och barndomens trånga förhud.

– Men är det verkligen svagheter? Det är mer egenheter, tänker jag. Stamningen har absolut varit ett problem, även om jag har lärt mig att hantera den. ”Tjejer” är till exempel ett svårt ord för mig. Men innan jag säger tjejer så ­tänker jag på en bild av en tjej och säger­­ istället ”flicka”, eller kanske ett tjejnamn – ”Agneta”. Om jag inte tänker ­efter så börjar jag stamma. Då fastnar jag i det där juckandet. För en gång stammare, alltid stammare. Jag hör ­direkt när andra stammare täcker upp för sin stamning. När de köper sig lite tid och försöker hitta ett annat ord.

Trots stamningen har jag känslan av att du var den roliga killen i klassen?

– Jag var den konstiga killen. Jag och min kompis Svante – som min katt är uppkallad efter – var de konstiga. Jag kan inte uttrycka det bättre. Vi var långhåriga och bleka och lyssnade på konstig musik. Vi satt och blängde på folk, vi var riktiga posörer. Det kan inte ha varit roligt att vara lärare åt oss. En gång frågade jag min tyskalärare: ”Om jag har jättedåligt på vartannat prov, och alla rätt på vartannat – får jag en trea i betyg då?”. Jag tänkte att jag skulle slippa läsa till vartannat prov. Arrogant sagt, eller hur? ”Om Apelgren klarar det ska Apelgren få en femma”, sa tyskaläraren. Och så gjorde jag det, men fick ändå en trea.

Pappa dog i olycka

Kyparen släntrar förbi vårt bord och undrar om vi har det bra. Peter kommer på att han nog vill ha glass. Sorbet eller gräddbaserad? Båda! Livet är till för att njutas, Peter är inte direkt typen som går först hem från festen. Problemen får man försöka hantera däremellan. Alla människor har sina problem.

– Ja, din pappa dog ju tidigt, säger jag.

Och Peter skojar också om det.

– Ja, någon gång där på förmiddagen…

– Allvarligt talat, han dog när jag var tre år, i en trafikolycka på väg till Borås. Han körde inte själv, utan satt i baksätet. Mamma var bara 22 år, och vi flyttade till Hisingen, till en lägenhet i en fastighet som farfar ägde. Vi fick bo gratis eftersom mamma tjänade så dåligt. När jag var sex år träffade mamma min styvpappa Kenneth, som spelade fotboll och var jättesnygg. Då flyttade vi till miljonprogrammet Biskopsgården, som på den tiden var en fin knegarstadsdel.

Utbildade sig till elektriker

Peter höll själv på att bli knegare, på gymnasiet utbildade han sig till – elektriker. Men varför då egentligen? Han som var så konstnärlig och studie­begåvad? Förklaringen stavas mamma, det var hon som ville att han skulle ha ett riktigt yrke, och hålla sig borta från det konstnärliga.

– Mina gamla teckningslärare från högstadiet, Staffan och Janne, samlade ihop mina teckningar och gav dem till mamma. ”Du måste låta Peter gå konstskola”, sa de. Men hon slängde mappen och sa aldrig något till mig. ­Senare ­i ­livet hade jag en utställning hos Staffan, som då hade blivit gallerist. Han undrade vad som hände med de där teckningarna? Då kom det fram att mamma hade slängt dem. Jag blev så arg på henne, jäklar vilket bråk vi hade.

Mamma lever fortfarande, och jag undrar om de har kontakt. Peter skojar förstås också om det.

– Absolut, vi talar med varandra. ­Genom ett juridiskt ombud.

Men blir snart allvarlig – också typiskt Peter, i alla fall i den här intervjun. Humor och allvar, alltid hand i hand.

– Mamma var rädd för att jag skulle bli som pappa. Han kallades ”Lasse knegaren”. Det var ironiskt förstås, ­eftersom han mest satt och skrev. Mamma var livrädd att jag skulle bli krökare och målare. Det blev jag ju i och för sig till slut, men ändå. Elektriker funkade dock inte för mig, jag tyckte att det var så fruktansvärt tråkigt. Jag jobbade i tre dagar, sedan sa jag till chefen ”Ledsen det här är inte min grej, det går inte”. Och så sa jag upp mig.

Konstskola i Florens

Det blev heller ingenting av lumpen. Kombon stamma och kommendera soldater är svår, så han behövde inte göra lumpen. Och det föll inte i god jord hos mamma. Peter illustrerar med en sketch:

– Var hamnade du Peter? Boden?

– Nej, jag fick frisedel.

– Men herregud, hur ska du då lära dig att bädda? Inte blev du elektriker heller, ingenting blir det av dig, du bara sitter där och kladdar. Hur mycket får du förresten för en bild? 800 kronor eller?

– Nej, femtiotusen.

– Åh, herregud. För den skiten?

– Du fattar, säger Peter och suckar. Ingenting var bra. Mamma var aldrig imponerad av någonting. Hade hon ätit den här glassen hade hon sagt att den smakade kattskit.

Så småningom börjar Peter på konstskola i Florens. Han återvände till Sverige och fick jobb på en reklambyrå. Han träffade sin första fru och de fick två barn tillsammans. Peter målade, men började också jobba med humor­programmet ”Rally”, som sändes på Sveriges radio i slutet av nittiotalet.

Träffade Anna Mannheimer på jobbet

– Efter ett tag åkte vi som jobbade med programmet till Sälen för att göra en inspelning. När jag kom tillbaka till Göteborg så kände jag: ”Men vad livet är tråkigt nu, utan den där tjejen med rött hår”.

Anna Mannheimer! Peter hade blivit handlöst förälskad i sin kollega – komikern och programledaren Anna, som många år senare skulle komma att driva en av Sveriges största poddar tillsammans med Mia Skäringer.

– Det gjorde så jäkla ont att det var så. Jag gick och drog på det lite, men efter några månader kände jag att jag var tvungen att göra något åt situationen. Min dåvarande fru var en underbar tjej, men det var uppenbart att jag älskade Anna. Men det var ett jävla trauma att bryta upp äktenskapet. Jag hade så dåligt samvete för barnen. De skulle bo hos mig varannan vecka och jag ville fixa fint för dem, samtidigt skulle jag leverera på jobbet och åka på turné med Rally.

Dessutom var ju Anna Mannheimer ett namn. En kändis. Det var känsligt.

Försökte hålla relationen hemlig

– Anna och jag försökte hålla en låg profil, men efter en lunch på Villa Källhagen sprang vi rakt in i en bekant. Bam! Nyheten spred sig som en skogsbrand, snart visste alla. Det var en jobbig start, men det blev bra. Och så fick vi ju Olga, som nu är 22 år.

Stolt visar han en mobilbild på dottern.

– Hon är så go den tjejen. Bortskämd så inihelvete förstås, hon är ju min sladdis. Men jag vill inte vara en sån pappa som säger: ”När jag växte upp…”. Mamma var ju sån. Hon växte upp i Lysekil, och det var så hemskt. Men så jäkla dåligt kan de ju inte ha haft det. Fiske­industrin var enorm och de som jobbade inom sillen tjänade ganska bra. De hade dessutom en ganska fin lägenhet. Men mamma har alltid velat ge sken av de tvingades äta soppa kokad på livremmar. Och det är nya berättelser hela­ ­tiden. ”Men nu berättar du ju en annan historia? I går var det nötallergi som tog kål på morfar, idag säger du att han hängde sig. Hur ska du ha det?”.

Peter Apelgren behöver avrunda och hoppa på tåget till Göteborg. Han hoppas att jag har fått tillräckligt med material och säger att jag gärna får ringa honom om jag behöver ställa kompletterande frågor.

– Och du kan alltid fråga din kultur­redaktörkollega Göran Everdahl, han har massa skit på mig.

Säger Peter Apelgren på sitt oefterhärmliga vis. Jag blir förstås nyfiken och frågar Göran, som svarar så här:

– Det stämmer att jag och Peter är kompisar, han är så trevlig och förstås obetalbart rolig. Men han skojade när han sa att jag har en massa skit om honom, vi har tillbringat för lite tid tillsammans för det. Jag bor i Stockholm och han och Anna i Göteborg, tyvärr. Det jag kan säga är att han är fullständigt ovärderlig om man vill göra bort sig på en middag och skratta så stort att maten flyger ur munnen åt alla håll.