Finansmannen Roger Akelius: ”Jag känner dåligt samvete över att jag inte skänker mer”

Roger Akelius magnifika strandtomt på västkusten sprakar av liv och växtkraft. Men där finns också påminnelser om det oundvikliga slutet. Invid två fyrbenta trotjänares gravsten står Rogers egen. Hans namnteckning i bladguld kontrasterar effektfullt mot den röda graniten. Nedanför födelsedatumet 16/4 1945 är orden ”bäst före” ingraverade i stenen.

Bäst före-datumet lyser dock ännu med sin frånvaro. Gubben är ju fortfarande i allra högsta grad vid liv. Innan vårt besök har Roger haft konferens vid köksbordet med några medarbetare inom Akelius-koncernen. Som den gentleman han är har han sparat två präktiga räksmörgåsar, inhandlade i den lokala fiskaffären, till mig och fotografen. Bortsett från några dyra konstverk på väggarna är inredningen modest. Dricksglaset som jag plockar ut ur köksskåpet tillhör samma Åhlénsinköpta glasserie i budgetklass som jag själv har hemma, noterar jag flyktigt.

Det är uppenbart att Roger inte är miljardärstypen som älskar att vältra sig i lyx. Men om inte pengar har varit hans drivkraft, som han själv så envist hävdar, vad är det då som har gjort honom till en av Sveriges rikaste personer?

– Mitt mål har alltid varit att göra något som är bättre än det som redan finns. Den drivkraften är sjukligt stark hos mig. Vinsten kommer först i steg två. Om det fanns en tävling i vem som kan förvalta satsade pengar bäst under en tioårsperiod skulle jag vinna den, konstaterar Roger självsäkert.

Växte upp under knappa förhållanden

Den spirande företagaren i honom gav sig tidigt till känna. Kanske föddes entreprenörsandan delvis ur de knappa förhållanden som han växte upp under. Barndomshemmet i västgötska Stora Mellby saknade el, indraget vatten och toalett de första åren av minstingen Rogers liv. Först när han var sju år fick trebarnsfamiljen bekvämligheter som värme, elektrisk spis och wc.

Som elvaåring började Roger sommarjobba på mejeriet där pappa Åke var förman. Första lönen lades på en kamera som blev navet i en affärsverksamhet där Roger sålde sina egentagna bilder till tidningar och privatpersoner. Vid 13 års ålder hade han sparat ihop tillräckligt med pengar från sitt sommarjobbande för att kunna göra sin första fastighetsaffär. Av en skolkamrats föräldrar köpte Roger en buss­kaross omgjord till sommarstuga.

---

LÄS ÄVEN: Jonas Jonasson debutroman sålde som smör: ”I det familjekaos jag hade, betydde boken ingenting”

---

– Stugan kostade drygt 300 kronor. Sedan tillkom det årliga arrendet för marken på 35 kronor, vilket var rätt högt i dagens penningvärde. Jag och mina kompisar sov i stugan flera nätter i följd utan att ha kontakt med några föräldrar. Ett år lät jag mamma och pappa semestra där i två veckor. Jag var så stolt över att kunna bjuda hem dem till min sommarstuga, minns han.

20 år gammal sökte Roger arbete på det multinationella teknikföretaget IBM. Personen som efterfrågades i annonsen skulle vara utbildad civilingenjör eller civilekonom. Som nybakad gymnasieingenjör uppfyllde inte Roger på långa vägar dessa kvalifikationer, men efter ett test fick han ändå tjänsten.

– Det var ju lätt att få jobb på den tiden. Jag tror inte att jag var speciellt duktig, svarar han avfärdande när jag kommenterar det uppseendeväckande i anställningen.

---

LÄS ÄVEN: Grynet Molvig: ”Jag tänkte om jag uppsöker rädslan och ser den i vitögat så kanske jag blir av med den”

---

Tre år senare blev Roger Sveriges yngsta lektor på Chalmers tekniska högskola där han själv inte blivit antagen som student. Avsaknaden av kurslitteratur i programmering fick honom att skriva sin egen lärobok. När han misslyckades med att få boken utgiven på något av de etablerade förlagen valde han att ge ut den själv. Vips hade Roger ett eget bokförlag som kom att skötas av mamma Märta. Snart befordrades han till gruppchef på IBM:s Jönköpingskontor. Vid 25 års ålder hade han investerat sina ”fruktansvärt höga löner” i såväl en Jaguar som en trettonrumsvilla med utsikt över Vättern. Men de vräkiga inköpen gav bara en högst temporär tillfredsställelse hos arbetargrabben från Stora Mellby.

– Det var kul att ha påkostade grejer ett tag, men när man väl har passerat det stadiet så struntar man i stora hus och stora bilar.

Smugglade ut pengar

De intjänade pengarna gav honom muskler att erövra nya branscher. På 1970-talet tjänade Roger storkovan på premie­obligationer. Under 1980-talet och början av 1990-talet gav han ut ett antal omtvistade böcker om skatteplanering som delade Sverige i två läger: De som älskade honom för att han hjälpte dem att tjäna pengar, och de som hatade honom för att skattemetoderna han propagerade för urgröpte statskassan. Själv är dock Roger noga med att framhålla att han aldrig uppmuntrade till skattefusk utan att skattebesparingarna som han lärde ut i sina böcker var fullt lagliga. Däremot medger han villigt att han smugglade ut någonstans mellan en halv och en miljon kronor från Sverige till banker i Schweiz när han 1980 flyttade utomlands.

– Jag anser att det var moraliskt rätt med tanke på den politiken som fördes där man tog pengar från företagen och placerade dem i löntagarfonder.

I mitten av 1990-talet gjorde Roger sitt inträde på fastighetsmarknaden. Även i rollen som fastighetsmagnat har han fått tåla att utmålas som girig kapitalist. Många har opponerat sig mot affärsidén att köpa äldre fastigheter med renoveringsbehov för att sedan uppgradera dem och höja hyrorna. Renoveringarna är ett sätt för Roger att maximera sin vinst, hävdar kritikerna. Själv menar han att han bara ger kunderna det som de efterfrågar.

Rogers fastighetsbolag äger i dag omkring 40 000 lägenheter runt om i världen, däribland i några av USA:s och Kanadas största städer. Bolagets skandinaviska och tyska fastighetsbestånd såldes av 2021. Prislappen som låg på 92,5 miljarder gjorde transaktionen till en av de största fastighetsaffärerna i världen det året. Merparten av Rogers personliga förmögenhet på cirka 100 miljarder är vikt för välgörenhet.

---

LÄS ÄVEN: Tomas Ledin: ”Jag valde musiken – det var en besvikelse för mina föräldrar”

---

– Redan för 25–30 år sedan bildade jag en stiftelse för hjälpverksamhet. Den äger nu 95 procent av det jag har tjänat ihop. De resterande fem procenten får gå till barn och barnbarn, summerar han.

Flera gånger har Roger vid årets slut dubblerat det totala insamlingsbeloppet som några av våra största välgörenhetsorganisationer har tagit emot från företag och privatpersoner. Men hur många miljarder han än skänker till välgörenhet anser han alltid att det är otillräckligt.

”Ger av mitt överflöd”

– Många tycker att jag ska vara stolt över vad jag har gjort, men jag känner tvärtom. Efter att ha varit inne i sönderbombade hus och pratat med utsvultna människor känner jag dåligt samvete över att jag inte skänker mer än vad jag gör. Jag har ju det bra själv och ger bara av mitt överflöd. I och med att jag har tjänat så mycket pengar har jag inte ens konsumerat en halv procent av det jag har dragit in. Jag vill att andra ska få nytta av mitt liv så att jag inte har levt förgäves.

Vad hindrar dig från att skänka ännu mer?

– Det är viktigt för mig att pengarna inte misshandlas utan går till effektiv hjälpverksamhet. Man tror att de ska vara så effektiva de här hjälporganisationerna, men en massa pengar försvinner bort i administration och resor. När jag för ett antal år sedan gav en stor donation till SOS Barnbyar frågade en journalist varför jag inte i stället skänkte pengar till Röda korset. Jag svarade att jag hade läst Röda korsets årsredovisning och därigenom fått reda på vilket saftigt arvode den dåvarande styrelseordföranden hade. Sådant tycker jag är helt fel. Om man förslösar sina resurser på det sättet får man inte pengar av mig.

---

LÄS ÄVEN: Maxida Märak: ”Folk spottade på mig på stan”

---

En viss tillfredsställelse över sina insatser för fattiga och utsatta medmänniskor kan han trots allt ibland känna.

– För några månader sedan fick jag exempelvis se bilder på hur munkpojkar i Bhutan glädjestrålande tog del av engelskundervisningen som vi har finansierat genom Unicef. Den typen av bekräftelse på att man har påverkat någon i positiv riktning ger mig mina största lyckostunder.

En stor del av pengarna som skänks av Akelius foundation är öronmärkta för utbildning som alltid har legat Roger varmt om hjärtat. I vintras gav han återigen upphov till braskande rubriker då det blev känt att han hade köpt friskolekoncernen Academedia.

Varför ville du ge dig in i friskolesektorn?

– Min tanke var att göra om skolan till någonting som barnen skulle stormtrivas i. I dag handlar allting om att tjäna pengar på skolan, inte minst genom att pressa in så många elever som möjligt på varje kvadratmeter. I en vanlig skola sitter det 32, 33 barn på 50 kvadratmeter. Det är helt avskyvärt. Om ett företag skulle placera lika många personer på samma yta skulle facket ingripa inom tio minuter.

---

LÄS ÄVEN: Ulf Elfving levde länge med ständig oro: ”Det är kul att bli gammal, rentav skönt”

---

Aktieägarna protesterade

Signaturen hade knappt hunnit torka på köpekontraktet innan Roger gick ut i media och kungjorde att han tänkte slopa aktieutdelningen och i stället lägga pengarna på eleverna. Uttalandet fick aktieägarna att protestera högljutt och ägarfamiljen Andersson att upphäva köpet mindre än en vecka efter att avtalet hade undertecknats. En enorm missräkning kan tyckas, men Roger vidhåller bestämt att han inte blev det minsta besviken över att affären strandade. När jag inflikar att han verkar ha en pragmatiskt sätt att hantera motgångar på håller han med.

– Jag har aldrig tagit illa upp över bakslag. Inte heller har alla sjukdomar som jag drabbats av kunnat sänka mig. Jag har haft två hjärtinfarkten och både prostata- och tarmcancer. Att vara nära döden var inget som störde mig direkt. Jag resonerade att jag hade haft ett bra liv och var redo att tacka för mig om det inte fanns något botemedel.

79 år fyllda ångar Roger alltjämt på med nya projekt. På gräsmattan utanför huset ligger stora träklossar utspridda. Med hjälp av dem demonstrerar han sitt senaste hjärteprojekt; Akelius Math Learning Lab, ett samarbete med Chalmers och Göteborgs universitet där man ska utveckla material för lärande i matematik för barn från tolv år och uppåt. Roger är förvisso emot betyg, men när vi kommit tillbaka in ber jag honom ändå att betygsätta sig själv som förälder. För första gången under intervjun blir han i det närmaste svarslös.

Dagen efter får jag ett mejl från honom där han skriver: ”Du frågade om jag varit en bra pappa. Nu har jag funderat på denna svåra fråga. Jag blev utslängd när mina pojkar var små. Det var en tragedi för mig. Jag köpte en lägenhet i samma husblock som mamman bodde i, för att barnen skulle kunna springa mellan oss. Min egen bedömning är att jag under de premisserna var och är en bra pappa. Anledningen till att jag tvekade på frågan är att barn alltid känner en besvikelse över separerade föräldrar.”

Materiellt sett har de tre barnen från två olika förhållanden otvivelaktigt varit väl tillgodosedda.

– Jag har inte snålat med hus och bilar till dem.

Att spendera pengar på sig själv har inte varit fullt lika oproblematiskt för Roger.

– När jag var i 40-årsåldern kunde jag inte ens flyga business class eftersom jag tänkte på hur många måltider i Afrika kostnaden motsvarade. Nu när jag är gammal och halvskröplig unnar jag mig att resa med privatflyg några gånger per år. Men fortfarande kan jag inte beställa in en flaska vin för 2 000 kronor när jag äter på restaurang. Det går emot mitt samvete. Jag tycker det känns äckligt att konsumera pengar på sådant.

Förväntas du betala notan när du äter ute tillsammans med andra?

– Absolut! Ett typiskt scenario är att alla i sällskapet ställer sig så att jag ska komma sist och betala för samtliga. När personen i kassan frågar om vi ska betala var för sig tittar alla på mig. Jag har inget emot att stå för notan, men det är roligare om jag själv får föreslå det.