Hemma i köket hos Sandra Mastio: Passion för pizza

Vi kliver in i Sandras hemtrevliga kök med originalinredning från 1950-talet som ­andas äkta matkärlek.

– Jag ÄLSKAR mitt kök! Det har stått i 70 år och jag vill att det ska stå i 70 år till. Huset, som är från 1956, har bara haft en ägare innan. Det var total lycka för mig att all den gamla inredningen var bevarad och att köket inte blivit ”sönderrenoverat” som i de flesta andra hus här. 

Sandra och familjen flyttade hit för 11 år sedan. Men Sandras man är född och uppvuxen här i villaområdet Djupadal, så för honom var det tillbaka till barndomen. 

– Min svärfar kom hit från Italien på 1960-talet och då köpte de hus här. Så min man Stefano har bott här i hela sitt liv. Och som vi har skrattat åt att vi nu också bor här! Cirkeln är sluten, berättar Sandra med ett skratt och ger mig en korg då vi ska ut och plocka tomater i koloniträdgården. 

Det är minst sagt en harmonisk och härlig känsla att ha ett ”grönsaksskafferi” runt hörnet där du kan odla allt som behövs till matlagningen. Sandra berättar att de plockar tomater, bönor, örter och kål och tar med till restaurangen och ja, det är svärfar som har familjens grönaste fingrar. 

– Han odlar kål av alla de sorter, sallad och tomater och tar hand om allting, så vi har det väldigt bra måste jag säga. Svärfar är ju 80 år så jag tycker också det är roligt att han har något att göra med alla våra grönsaker i ­koloniträdgården. 

Barndomsminnen

Sandra vispar smör och tittar till förrätten, blomkålen i ugnen. Hon berättar om minnen från barndomen som väcks till liv i menyn vi lagar idag.

– Jag växte upp med min mamma som var ensamstående med mig och min syster. Hon jobbade mycket så det fanns varken tid eller pengar till finlir i köket. Maten skulle mätta och vi delade alla tre på ett sådant här blomkålshuvud med smör och salt på. Det är trygghet för mig och fina minnen av när vi satt ner tillsammans och åt middag. 

---

RECEPT: Helbakad blomkål efter recept av Sandra Mastio

---

Även efterrätten är ­nostalgi från barndomshemmet. Men den stora matpassionen i Sandras liv idag – den italienska – kommer från svärmor Rosanna. 

– Det den kvinnan kan göra med en aubergine är otroligt, och allt jag kan om matlagning idag har jag svärmor att tacka för. När jag träffade Stefano förstod jag direkt att här är familjen i centrum. Det var bara att omfamna inte bara honom utan hela hans bullriga, matglada familj. Efter första middagen var jag i chock, jag hade aldrig ätit så mycket mat och framför allt inte så många rätter och så mycket grönsaker. Vi var fattiga studenter och cyklade hem till svärföräldrarna och åt middag flera gånger i veckan i flera år, vilket lärde mig allt om smaker, kontraster och inte minst olivoljor. 

Lever drömlivet

Idag lever Sandra sitt drömliv tillsammans med maken Stefano, parets barn och pizzarestaurangen i Limhamn som makarna driver tillsammans. Men att matlagning skulle bli hennes passion och även yrke trodde hon aldrig. Tvärtom var intresset för vad hon stoppade i sig i det närmaste noll.

---

RECEPT: Så här gör du pizza margherita på Sandra Mastios vis

---

– Jag har växt upp helt utan preferenser kring vad som ligger på tallriken. Det var först när jag kom in i min mans italienska familj som maten fick fokus. Alla middagar hos svärföräldrarna väckte både smaklökarna och intresset. När jag sedan blev mamma ville jag laga egen bebismat och började läsa på. Jag började utesluta dåliga saker och laga mer mat själv. 

---

RECEPT: Sandra Mastios nyponsoppa med mandelbiskvier och syrlig mandelgrädde

---

Sandra berättar att hon på den tiden inte heller var särskilt nöjd med sig själv och sin vikt. Hon bestämde sig för att gå på djupet med vad hon stoppade i sig och hur det påverkade hennes kropp och mående. 

– Det var då jag knäckte koden till hur man bygger ihop en riktigt bra rätt, vilket gjorde att jag för första gången i mitt liv kände att det här kan jag, det här är jag riktigt bra på. Jag upptäckte att jag var bättre än genomsnittet på att laga mat. Och idag jobbar jag med mat, med min man och vi har flera anställda – det är otroligt häftigt! Det viktigaste är att vi får jobba tillsammans och vi frågar varandra hela tiden ”Tycker du fortfarande att det här är roligt?” Och så länge svaret är ”ja”, då fortsätter vi.