10 saker du inte visste om svenska idrottshjältar från förr

1. Björn Borg, Björn Borg … och Björn Borg?

I statuterna som styr Svenska Dagbladets bragdguld står tydligt att ingen kan erhålla priset mer än två gånger. Så oavsett hur många gånger Armand Duplantis höjer stavhoppsrekordet framöver blir han aldrig aktuell för fler bragdmedaljer.

Men läser man listan över pristagare framkommer det att Björn Borg vunnit priset inte en, inte två, utan tre gånger.

Förklaringen är lika enkel som överraskande. 1938 hette en av Europas mest framgångsrika simmare Björn Borg och det året fick just han motta detta ärofyllda pris. Att sedan det 18 år senare skulle födas en av världens största tennisstjärnor med exakt samma namn stod ännu skrivet i stjärnorna.

Denna första Björn Borg, som avled 2009, instiftade 1994 det så kallade lilla Bragdguldet som delas ut varje år till en ung svensk idrottare. Pengarna skänktes anonymt och det var först förra året som det avslöjades att det var den gamle simmarhjälten som skänkt grundplåten till stipendiet. Förra året gick det för övrigt till judokan Tara Babulfath.

2. Ingemar Johansson världsmästare i tungvikt – men inget bragdguld

Den som ägnar sin tid åt att tänka på idrottsåret 1959 får säkert bara upp en händelse för ögonen: Det var ju det året som Ingemar Johansson blev världsmästare i tungvikt efter en imponerande knockoutseger mot Floyd Patterson på Yankee Stadium i New York. Tre miljoner svenskar rattade ju in radio Luxemburg för att följa det svajiga referatet i sommarnatten.

Det måste väl renderat honom bragdguldet – för en större bragd var väl svårt att tänka sig?

Nä, så blev det inte. Detta var i en tid då amatörismens fana hölls högt och obrutet och att idrotta för pengar ansågs vara en styggelse och inte så lite suspekt. Så priset gick i stället till fotbollshjälten Agne Simonsson som gjort två svenskmål i en historisk vinst mot England på Wembley.

I sannerligen en bedrift – men nog är det Ingemars prestation vi minns idag.

3. Sven ”Uttern” Utterström kortade sina skidor och stavar

Bondsonen Sven ”Uttern” Utterström (1901–1979) från Vibbyn utanför Boden började jobba i skogen redan som ung tonåring och kanske var det där han skaffade sig den grundkondition som gjorde honom till en framgångsrik skid­åkare. Redan som 24-åring segrade han i Vasaloppet och återupprepade bragden några år senare. Men hans främsta bedrifter ansågs vinsterna över 50 kilometer i klassiska Holmenkollen åren 1929 och 1930 vara. 1932 vann han dessutom guld över 18 kilometer vid OS i Lake Placid, en vinst som kom som en överraskning för de flesta bedömare.

Utterström har också gått till historien som en av dem som utvecklade sporten. Han kortade sina skidor och stavar och hade hårdare bindningar, något som blev vägledande för de generationer som kom efter. Själv lämnade han så småningom både skogen och skidspåret för att i stället ägna sig åt att tillverka läskedrycker och skidvalla.

4. Johan ”Snövit” Richthoff– en brottare med många talanger

Johan Richthoff (1898–1983), Snövit kallad, märktes vart än han drog fram. Fiskarsonen från Limhamn mätte nästan två meter i strumplästen och vågen stannade på modiga 115 kilo. Så det var inte så konstigt att den nybildade brottarklubben i kvarteret tog kontakt med 24-åringen. De såg ett riktigt råämne, även om han hunnit bli över 20 år när han ställde sig på mattan för första gången.

Och det blev snart succé.

Dubbla OS-guld (1928 och 1932), flera EM-guld och ännu fler medaljer. Efter sista OS-guldet flyttade han till USA där han under artistnamnet ”Den vita valen” deltog i 100 professionella matcher varav han vann 92. Åtta slutade oavgjort och efter ett år for han hem obesegrad men med lite pengar på fickan. När han steg av mattan för sista gången vid 49 års ålder hade han aldrig förlorat en match på fall.

Efter karriären (och även i viss mån under tiden) blev han frikyrkopredikant, populär söndagsskollärare och nykterhetsivrare.

Dessutom en entusiastisk stämma i sällskapet sångarbröderna och en inte helt oäven schackspelare. En inte helt vanlig vändning i brottarvärlden.

5. Gert Fredriksson – kanotisten med överfyllt prisskåp

Nyköpingssonen och kanotisten Gert Fredriksson är en av våra allra största idrottshjältar som tyvärr hamnat lite orättvist i skuggan av andra framgångsrika blågula OS-medaljörer, kanske beroende på att han var aktiv i en ganska smal sport. Men faktum är att ingen har varit mer framgångsrik än han. Mellan OS i London 1948 och OS i Tokyo tolv år senare vann han sex guld, ett silver och ett brons – ingen svensk olympier har lyckats ta fler guldmedaljer. Men faktum är att det var först som 19-åring Gert bestämde sig för att börja tävla. Med envishet, hård träning och en exempellös talang vann han redan något år senare sitt första av 71 (!) SM-guld. Förutom OS-medaljerna vann han också VM sju gånger.

Ännu mer imponerande blir bedriften när man betänker att Fredriksson var hela 28 år när han OS-debuterade. Det andra världskriget satte effektivt stopp för allt internationellt utbyte under de år då han kanske fysiskt varit som bäst. Det sista OS-guldet tog han som 40-åring.

Förutom sina idrottsmedaljer blev han av Internationella Olympiska Kommittén utsedd till världens främste idrottare 1956 och som grädde på moset fick han 1987, vid 68 års ålder, Konungens medalj av 8:e storleken. Och vid Nyköpingsån, där allt började, kan man idag se en staty av Gert och hans kanot.

6. Jane Cederqvist – kort karriär gav första bragdguldet

Jane Cederqvist började träna simning som tolvåring och visade från början en jättetalang, men också en stor villighet att träna. Dubbla träningspass fem dagar i veckan gav snabbt resultat och bara två år senare slog hon svenskt rekord på 400 meter frisim. Som 15-åring slog hon världsrekord på 800 meter (första kvinnan under 10 minuter) och 1 500 meter. Hon slog också till med en silvermedalj på 400 meter frisim vid OS i Rom och för detta fick hon, som yngste pristagare och första kvinna, ta emot Bragdguldet. Efter att ha slagit ytterligare några rekord det kommande året avslutade hon sin karriär sexton år gammal ”för att inte missa mer av min skolgång”.’

Om det var ett klokt beslut?

Tja, hon doktorerade så småningom vid Stockholms universitet och gjorde därefter en lysande karriär inom den offentliga förvaltningen, en karriär som slutade generaldirektör, kommundirektör och statssekreterare på Närings- och inrikesdepartementet.

Så det gick bra för Jane – även utanför bassängen.

Jane Cederqvist avled 2023.

7. Anna ”Nora-Anna” Larsson slog fyra världsrekord – men ändå i skuggan

Anna ”Nora-Anna” Larsson, född 1922, var redan som barn van vid att springa ifrån alla sina kompisar. Hon gillade att jobba fysiskt hemma på gården och tog sig gärna till fots till skolan, tio kilometer bort. Men att syssla med idrott under organiserade former var inget som prioriterades.

Men när hennes löpsteg upptäcktes av en slump övertalades hon som 21-åring att ställa upp på SM i Göteborg. Där krossade Anna allt motstånd på 800 meter och passade samtidigt på att slå det svenska rekordet.

Och det var bara början.

Hon kom att vinna sju SM-guld på raken, slå världsrekord fyra gånger och blev 1945 den första kvinna att springa ärevarv på Stockholms stadion sedan hon slagit ett av sina världsrekord.

Hon måste väl ha belönats med bragdguldet?

Nej, så blev det inte.

Dels sammanföll stora delar av Annas otroliga karriär med världskriget som hindrade henne att möta internationellt motstånd, men ännu viktigare var att den sammanföll med medeldistanslöparna Gunder Häggs och Arne Andersson karriärer. Och det var inte lätt att som kvinna ta sig ur deras skugga.

När Nora-Anna lade löparskorna på hyllan var hon världsrekordinnehavare på 800 meter, ett rekord som stod sig till 1950. Och hon kunde se tillbaka på en karriär där hon inte förlorat en enda löpning på medeldistans.

Hon avled 2003 på gården Stora Hälltorp utanför Nora där hon bott hela sitt liv.

8. Toini Gustafsson – hjältinnan i spåren hade en tung start

När fortsättningskriget rasade mellan Finland och Sovjet inleddes en omfattande räddningsaktion där finska barn skickades till det fredliga Sverige. Bland dessa fanns en sexårig Toini Karvonen som med en adresslapp om halsen anlände från sin finska by nära den sovjetiska gränsen till det mer stillsamma Björkenäs i Värmland.

För en del av barnen som sändes över Bottenviken gick det dåligt. För andra alldeles lysande.

Toini verkar ha tillhört den senare kategorien.

Hon blev kvar i Sverige och snart visade hon sin skidtalang i IFK Likenäs.

I mitten av 1950-talet, under tonåren, blev hon svensk medborgare och det ska vi alla vara glada över.

För snart visade Toini Gustafsson, som hon hette efter giftermål, sig vara en av de största kvinnliga skidstjärnor vi har haft. Ja, vissa påstår den allra största, även om konkurrensen om det epitetet blivit hård under senare år.

Den positionen vann hon 1968 vid OS i Grenoble där hon tog guld på 5 och 10 kilometer samt stafettsilver. Hon stod ensam för två tredjedelar av Sveriges samlade guldmedaljer (skridskoåkaren Johnny Höglin stod för den tredje). När säsongen var slut kunde hon konstatera att hon ställt upp i 44 lopp, vunnit 33 gånger och aldrig varit sämre än fyra någon gång.

Och bragdmedaljen var naturligtvis hennes detta år – och eftersom maken Assar Rönnlund redan tidigare förärats samma utmärkelse är de fortfarande det ända äkta paret där både vunnit bragdguldet.

Bara en så´n sak…

9. Greta Johansson fick några timmar ledigt – tog OS-guld

Om man läser statistiken från OS i Stockholm 1912 inser man hur saker och ting har förändrats, bland annat vad gäller de kvinnliga idrottarna. För trots att läkare varnade för att damerna kunde bli såväl sterila som hysteriska av all sportande slog faktiskt sommar-OS rekord i kvinnligt deltagande. Hela 2,2 procent av deltagarna var kvinnor.

En av dem var portvaktsdottern Greta Johansson från Stockholm. Hon älskade simhopp men försörjde sig som kontorist på tidningen Såningsmannen och det var från den arbetsplatsen hon bad och fick några timmar ledigt för att kunna ställa upp i OS.

Och det gick ju bra. Hon vann.

Att en svensk skulle vinna var inte så konstigt. Åtta ställde upp i klassen höga raka trampolinhopp (10 meter), sju var svenskor. Men det var Greta som vann och var därmed den första svenska kvinnliga olympiska guldmedaljören.

Snart började hon träna andra, fick betalt för det och förlorade därmed den omhuldade amatörstatusen. Hon emigrerade till USA som 19-åring där hon ägnade en stor del av sitt och makens liv åt simhopp och var en av dem som populariserade sporten i landet.

Greta avled i Kalifornien1978, 83 år gammal.

10. Ulrich Salchow – mannen som blev ett begrepp

Få utövares namn lyckas bli ett begrepp som letar sig fram genom decennierna, men en av dem som lyckats var den svenske konståkaren Ulrich Salchow. Under det förra århundradets första decennium var han totalt dominerande inom den manliga konståkningen med ett olympiskt guld vid OS i London 1908 och hela tio VM-guld mellan 1901 och 1911.

Och han tog alla sina medaljer i samma par skridskor, uppenbarligen av prima kvalitet.

Ulrich Salchow var dessutom en person som brann för all idrott. Han var ordförande för det internationella konståkningsförbundet, AIK, Svenska Velocipedförbundet, Svenska skridskoförbundet och var dessutom aktiv i Boxningsförbundet. Och som om det inte var nog var han en aktiv kappseglare och framgångsrik grosshandlare.

Ett minst sagt imponerande CV.

Men det som gjort att hans namn levt vidare är att han 1909 uppfann ett konståkningshopp som ännu idag utförs vid alla tävlingar. En Salchow är ett hopp där man åker baklänges på ena fotens innerskär, hoppar och roterar ett eller flera varv innan man landar på andra skridskons ytterskär.

Gör om det den som kan …