Tara Babulfath vann Sveriges första OS-medalj i judo någonsin – och blev avstängd: ”Tråkigt att inte få tävla”

Jag knackar på hos familjen Babulfath vid tiotiden på förmiddagen. Då har Tara redan bockat av två timmar i gymmet, som är inrymt i ett attefallshus på tomten. Idag blev det marklyft och bänkpress, men också lite gummibandsträning som är bra för att förebygga skador.

– Och så tränade jag grepp förstås, det gör jag varje pass. Jag hänger upp judodräkten i ribbstolen och så greppar jag tag i dräkten och gör pull-ups och chins. Mycket inom judon handlar ju om just grepp.

”Judo handlar också om respekt”

Med två föräldrar som båda varit brottare på landslags­nivå (mamma Ida har nio SM-guld, fyra VM-medaljer och två EM-diton, och pappa Mohammad är flerfaldig svensk mästare) föll det sig naturligt att det var en av de sporter som Tara testade som barn.

– Jag gillade brottning, men jag provade också dans, simning, gymnastik, tennis och konståkning. Till slut föll jag ändå för kampsporten, och framför allt judon. Jag älskar själva kampmomentet, att fightas och kriga mot någon.

Säger Tara med ett vänt ­leende. Hållningen är spikrak, hon ser ut som en balettdansös.

– Tack! Kroppskontroll är viktigt inom judo. För att kunna kontrollera och kasta sin motståndare måste man kunna kontrollera sig själv. Men judo handlar också om respekt. Även om vi fightas på mattan så bockar vi alltid av varandra. Det finns ett ömsesidigt erkännande, både jag och min motståndare vet ju hur mycket tid vi lägger ner på det här.

---

LÄS ÄVEN: Truls Möregårdh: ”Finalen i OS var mitt livs största ögonblick”

---

Tara visar runt i huset där hon bor med sin stora familj. Skogen breder ut sig utanför husknuten, och anslutning till den soliga terrassen finns både pool och bastu. Köket är stort, det är här familjen samlas, och ofta är det Tara som har lagat maten.

– Grannen är jägare och igår kom han förbi med kött, så då gjorde jag dovhjort. Om jag inte hinner laga lunch brukar jag äta hemma hos farmor och farfar, de bor bara ett par kilometer härifrån. De kommer från Iran och farmor lagar gudomlig persisk mat.

Kombinerar elitsatsning med gymnasiet

Taras rum ser ut som vilket tonårsrum som helst med spegel och mysiga kuddar. Men på lampan på nattduksbordet hänger ett gäng guldmedaljer. Och under en hög med kläder ligger bronsmedaljen i en specialtillverkad box från OS-sponsorn, modeföretaget Louis Vuitton. Den är oväntat tung, och väger mer än ett halvt kilo.

Mamma Ida bjuder på te, hon är jurist och idag jobbar hon hemifrån. Hon är ju själv gammal idrottare och vet verkligen vad det innebär att tävla på hög nivå. Nu är hon mamma och konstaterar att hon trots all uppståndelse och framgång har svårt att se på Tara som något annat än sin lilla bebis.

– Det är klart att vi är otroligt stolta över henne, men vi är stolta över alla våra barn. Och vi är lika stolta över Tara om hon gör bra ifrån sig på ett prov som hon har pluggat mycket till. På många sätt är hon fortfarande min lilla bebis. Mohammad är hennes tränare, men jag har mammahatten på till hundra procent. Jag är den som ser till att det praktiska fungerar, och så driver jag på om skolan. Tara går Stockholms idrottsgymnasium, och tre års studier har hon spridit ut på fyra år. Mycket kan hon göra på distans. Att gymnasiet är så flexibelt gör att hon kan plugga och elitsatsa samtidigt. Skolan är jätteviktig, även om den är nummer två. Skolan får anpassas efter träningen, så måste det vara. Samtidigt kommer det ett liv efter idrottskarriären. Jag tänker att jag och Tara ska jobba ihop i framtiden, hon vill ju också bli jurist, säger Ida och skrattar.

Utvecklas mer med bättre sparringpartner

Mor och dotter ställer sig bredvid varandra, och konstaterar att Tara har vuxit om sin mamma som mäter 154 centimeter. Tara är 160 centimeter och väger just nu runt 50 kilo. Men matchvikten är 48, så inför tävling ser hon till att gå ner några kilon.

– Då blir det mycket grönsaker och vit fisk, och jag struntar i den där kexchokladen. Jag mår bra under de där perioderna. Blodsockret är stabilt och jag får mindre ont i kroppen.

---

LÄS ÄVEN: Torbjörn Blomdahl – Sveriges okände och meste biljardmästare

---

Peppar, peppar så har Tara aldrig haft någon allvarlig skada.

– På OS var min vänstra fot tejpad, och jag har nästan alltid min armbåge tejpad. Inom judon är det mycket armlås och förra året drog jag ligamentet i armbågen. Jag har fått ändra min kärnteknik för att vissa rörelser gör ont. Jag har alltså fått utveckla andra delar inom judo, så på sätt och vis har det kommit något gott ur skadan.

Kvällarna brukar hon tillbringa i judolokalen. Sex dagar av sju står hon på mattan. Ofta tränar hon med sin pappa och syster.

– Jag behöver ju en sparringpartner, och min syster håller också på med judo. Två månader före OS tränade jag tillsammans med en japanska, som är en av världens bästa judokas. Ju bättre min sparringpartner är, desto mer utvecklas jag.

Många judoutövare i Valencia

Långa perioder bor hon därför i Valencia. Den spanska staden är en metropol för judoutövare världen över.

– Det är världens bästa stad för lättviktartjejer, där finns massa tjejer i min storlek. Och så gillar jag verkligen Valencia, maten är bra och klimatet härligt. Jag har en lägenhet där, och tillbringar säkert halva tiden i Spanien.

När Tara tog OS-medalj var hon inte helt okänd för de svenska tv-tittarna. Som 13-åring var hon med i SVT-programmet ”Wild kids”.

– Jag tyckte att det var coolt och verkade kul, så jag sökte. Jag tycker ju om att vara ute i naturen och älskar att tävla. Jag lärde mig mycket, inte minst blev jag mer bekväm med att vara framför kameran.

Många av oss har sett det gamla klippet från Nyhetsmorgon, där Tara förklarar för Steffo Törnqvist att målsättningen är en OS-medalj 2024.

OS har alltid varit ett mål för Tara Babulfath

Var du allvarlig?

– Jätteallvarlig. Han tror inte på mig, tänkte jag. Men strunt i det! OS 2024 har alltid varit min målsättning. Det har aldrig känts som ett omöjligt mål, jag har ju känt folk som har tagit medaljer. Både mina föräldrar, och deras vänner. Om de klarade det, så borde ju jag också göra det.

Ja, OS 2024 har funnits i Taras medvetande så länge hon kan minnas. När hon var liten brukade hon rita OS-ringarna i badrummets immiga fönster, och på bilrutan när det hade snöat.

– Och så skrev jag 2024 och drog ett streck under, minns Tara och skrattar.

Och OS blev det. Tara åkte dit som ett namn i judokretsar och återvände som hela Sveriges älskling. Men semifinalen bjöd också på en hel del dramatik, som ledde till att Tara blev avstängd från tävlingar under tre månader. Hon mötte trefaldiga världsmästaren, japanskan Natsumi Tsunoda, som senare skulle vinna OS-guld, och det blev en match Tara aldrig ska glömma.

Stängdes av

– Jag visste att det skulle bli en tuff match, men jag gick in för att vinna. Vi fick två shidos, varningar, var. Och man kan få max tre varningar i judo, sedan förlorar man. Det var en jämn match, och det blev förlängning. I judo får man aldrig släppa motståndarens arm, men man får heller inte rycka bort sin egen arm. Plötsligt sa domaren att jag hade släppt armen. De gav mig en varning, som jag inte höll med om. Jag kände ju att jag inte släppte, det var hon som ryckte. Så jag bad dem kolla livestreamingen. Men utan att kolla pekade de ut henne som vinnare. Då blev jag arg. Okej, om hon är bättre än jag, men jag vill inte bli bortdömd för något jag inte hade gjort.

Du fick ju ett straff – tre månaders avstängning – för att du protesterade, och har inte kunnat tävla på hela hösten. Samtidigt vann du svenska folkets hjärtan, och många tyckte att du var cool som stod upp för dig själv.

– För mig har det alltid varit självklart att säga vad jag tycker och känner. Det har varit tråkigt att inte få tävla i höst, men jag ångrar mig absolut inte. Jag sa inget olämpligt, jag gjorde inget olämpligt, jag bara bad dem kolla livesändningen. Att man ska få en varning för det tycker jag är synd.

Nu är det uppbyggnadssäsong, och dagarna fylls av fysträning och att slipa på teknik. Det närmaste året är fyllt av tävlingar, och det gillar Tara.

– Tävlingarna ger livet en skön rytm. Den stora grejen det kommande året är ju VM, och målet är som vanligt att ta guld. Ett OS-guld skulle dock väga ännu tyngre, OS är ju bara var fjärde år. Det är något jag strävar efter, jag vill vara bäst och inget är bättre än ett OS-guld.