Det var i slutet av januari 1864 i Kalls socken i Jämtland. Grannarna hade länge misstänkt att den ogifta torpardotter Märit Olausdotter var gravid. Hon hade deras onda öga på sig eftersom hon tidigare fått ett barn, en dotter som dött i kikhosta som tvååring.
När Märit plötsligt blev sängliggande utan att någon baby syntes till så kallade en grannkvinna på socknens barnmorska, den 26-åriga Johanna Bovall, att undersöka saken. Johanna konstaterade att torpardottern hade mjölk i bröstet men Märit hävdade bestämt att det hade hon haft ända sedan dottern fötts.
Nästa dag kom Märit med en ny historia: hon hade fått missfall i fjärde månaden och gömt fostret under fähuset. Det trodde inte Johanna på och hon kontaktade landsfiskalen som anlände med karlar för att leta igenom både stugan och fähuset. De hittade inget och prästen förmanade Märit att bekänna.
Men det var först när karlarna gjorde sig beredda att tömma lidret på hö som hon sa sig beredd att berätta allt.
Nu påstod torpardottern att hon fött en fullgången baby men att den hade kommit med fötterna först och dött under födelsen. Märit hade tvättat barnet, svept in det i en halsduk och bränt upp det i eldstaden i fähuset. Karlarna rakade igenom askan men hittade inga belägg för att historien stämde. Landsfiskalen ville genast skicka Märit till fängelset i Östersund men Johanna vädjade att den utmattade kvinnan måste få vila några dagar.
I mitten av mars kallade åklagaren Johanna som vittne vid rättegången. Till försvar kunde Märit visa att hon haft babykläder hemma. Inte ville hon mörda barnet då? Men de små mössorna och linnena räddade inte torpardottern från drygt ett års straffarbete. Efter fängelset verkar livet dock ha vänt för Märit. Hon gifte sig och fick tre döttrar. Men Johanna förlöste inte de flickorna för vid det laget hade hon lämnat Kall – och träffat kungen i Stockholm.
Statlig utbildning till barnmorska
Johanna föddes sommaren 1837 i Närke i Norrbyås socken och var näst yngst i en stor barnaskara. Pappan Anders var klockare och därmed ansvarig för sockenskolan. Men det var motvilligt han lärde flickor att läsa och skriva, han tyckte sådant på sin höjd kunde leda till dumma kärleksbrev. När Johanna var femton var båda hennes föräldrar döda och hon beslöt sig för att pröva lyckan som piga i Stockholm. Här gick Johanna in på en arbetsförmedling och visade upp sitt fina konfirmationsbetyg. Föreståndarinnan lät dock flickan bryskt veta att sådant inte räckte långt i den kungliga huvudstaden.
Lyckligtvis besökte en fru L just då förmedlingen och erbjöd Johanna plats som hembiträde. I flera år arbetade Johanna hos den omtänksamma frun som lät den begåvade och vetgiriga flickan läsa alla böcker som fanns i hemmet. När Johannas storebror Anders kom på besök propsade fru L på att Anders måste hjälpa sin syster till en utbildning. Vid den här tiden fick en kvinna inte ens bli lärare i folkskolan – men för barnmorskor fanns det en statlig utbildning.
Så den första april 1857 gick den 20-åriga Johanna till uppropet i Allmänna Barnbördshuset som låg nära Rosenbad. I bänken framför Johanna hörde hon två glada flickor från Norrland skratta och prata. De hade slagit följe med en grupp handelsmän som förde med sig fåglar, renstekar och skinn till den kungliga huvudstaden. Vid Johannas sida satt en dyster kvinna i dyrbara kläder. Förmodligen var hon en dam som råkat i olycka och som utan chanser att bli gift nu tvingades lära sig ett yrke som föraktades av fint folk. Det ansågs inte bara smutsigt att hjälpa kvinnor föda barn, barnmorskor beskylldes dessutom ofta för att vara lösaktiga.
Eleverna fick hyra sig billiga rum runt om i staden och hamnade ofta på det gödseldoftande Ladugårdsgärdet som numera är det fina Östermalm.
Ängsliga att komma för sent anlände flickorna ofta innan läraren kom till klassrummet och passade då på att stoja. Där fanns en skinndocka i naturlig storlek av en gravid kvinna med ett barn inuti. En morgon spökade eleverna ut dockan i klänning och mantel och döpte henne till kejsarinnan. Så hälsade alla flickor vördnadsfullt på hennes höghet. En ung värmländska neg så djupt att hon tappade balansen och ramlade pladask, och just då kom läraren in i klassrummet. Snäll som han var, låtsades läraren ha glömt något i tamburen och försvann ut till dess att allt var i sin ordning igen.
Rasterna fick eleverna tillbringa i ett stort skabbigt rum där de ”festade” på sill och potatis och såklart på kaffe. Johanna hade ingen egen kaffepanna men som tack för att hon så flitigt förföljde de allestädes närvarande kackerlackorna bjöd kamraterna henne frikostigt.
Fick lära sig använda förlossningstång
Under utbildningen fick eleverna praktisera på Allmänna Barnbördshuset. De kvinnor som födde där var nästan alla fattiga och ofta ogifta. Ibland kom barnaföderskor in anonymt och hade med sig ett förseglat kuvert där deras namn stod om de skulle dö under förlossningen. Johanna klarade utbildningen med glans och fick därför gå en specialkurs för att lära sig att använda en förlossningstång. Ett livsviktigt instrument för att rädda både mor och barn. Sverige var ett av få länder där inte bara läkare utan även barnmorskor fick använda den.
Johannas första anställning blev långt norrut i Kalls socken i Jämtland där Bergs järnbruk låg. Här ansvarade hon också för brukets medicinförråd och att vaccinera traktens barn. Ibland bjöds hon till herrgården och underhöll de andra gästerna med sin vackra sångröst.
Johanna var klok nog att samarbeta med traktens så kallade hjälpgummor. Det var outbildade kvinnor som hjälpte vid förlossningar och ofta förlitade sig på vidskepelse. Johanna visade hjälpgummorna hur de bättre skulle förlösa barn och vann deras förtroende så att de ofta kallade på henne vid svåra förlossningar. Det var så långt till en läkare att Johanna även skickades efter vid gruvolyckor.
Johanna Bovall Hedén blev instruktionsbarnmorska
För att kunna var till större nytta utbildade hon sig till Sveriges första kvinnliga fältskär, en enkel slags kirurg. Men hösten 1864 drabbades Kalls socken av en epidemi och de följande åren slog missväxt till. Förgäves skrev Johanna till riksdagen och vädjade om hjälp. Till slut stod hon inte ut med att se nöden omkring sig utan reste till Stockholm i
maj 1867. Här fick hon audiens hos självaste kung Oscar som letade efter en kvinna att studera Röda Korsets organisation i England, men uppdraget gick till en dam av fin familj.
LÄS ÄVEN: Mjölk – alla tiders energidryck!
Men Johanna blev snart instruktionsbarnmorska och föreståndarinna vid Göteborgs barnbördshus. Eleverna fruktade den stränga fröken Bovall men läkarna respekterade hennes yrkeskunnande och bildning. Så i december 1877 fick hon två vackra kandelabrar i avskedsgåva av arbetsgivaren. Hon skulle nämligen gifta sig med skolläraren Peter Hedén. Huruvida det rörde sig om äkta kärlek vet vi inte för Johannas personliga anteckningar har gått förlorade.
Nästa höst stod en vagga vid Johannas säng, där den lilla dottern Ruth låg och jollrade. Sorgen måste ha obeskrivlig när den älskade flickan dog innan sin första födelsedag.
Kämpade för bättre villkor för barnmorskor
Året efter tog sjukdom även Peters liv och han efterlämnade bara skulder. Johanna måste börja arbeta igen och fann en ny mening i livet genom att kämpa för bättre villkor för barnmorskorna vars yrke nu hotades. Vid den här tiden förstod man äntligen att desinficerade händer förhindrade smitta. Men paradoxalt nog ledde detta till att en del läkare förespråkade att de skulle ta över all förlossningsvård.
Det starka desinfektionsmedlet irriterade barnmorskornas händer och dessutom måste de dryga ut sin magra kassa med annat arbete som slet på huden. Inte alls bra för en barnmorska som behövde känsliga och smidiga händer när hon undersökte en kvinna.
Johanna publicerade artiklar i stora tidningar om att förhållandena måste bli bättre för barnmorskor och fattiga barnaföderskor.
Sommaren 1886 organiserade hon en nationell barnmorskekonferens i Stockholm. En diskussionspunkt var att barnmorskor borde få pension så de slapp fattighuset på ålderns höst. Stolar hade ställts fram till framstående damer inom kvinnorörelsen men de flesta förblev tomma.
Johanna kontaktade också feministen och friherrinnan Sofie Adlersparre där hon framhöll att bättre villkor för barnmorskor skulle leda till att färre kvinnor dog i barnsäng. Men friherrinnan svarade att det var viktigare att främja kvinnors kyskhet.
Johanna fortsatte ändå envetet kampen och grundade tidningen Jordemodern för sina kollegor där hon själv skrev under signaturen Syster Stork. Hon gick bort 72 år gammal i december 1912 och testamenterade bland annat pengar till en fond för barnmorskor. Svenska Barnmorskesällskapet hedrar Johannas grav i Örebro med ett minnesmärke.
