• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Livmoderhalscancer: Nina missade provtagningen och fick betala högt pris

    Nina Persson och hennes man ville dra ner på tempot och skaffa barn. Då kom chockbeskedet: Nina hade drabbats av livmoderhalscancer. När hon rullades in för operation visste hon inte om läkarna skulle kunna rädda hennes livmoder.

    Bild 1291720

    - Jag berättar om min cancer för att få fler kvinnor att testa sig, säger sångerskan Nina Persson, som opererades för livmoderhalscancer för ett par år sedan.

     

    Drömmen om ett barn vände plötsligt och obarmhärtigt upp och ner på livet för kända sångerskan Nina Persson, en av våra största kvinnliga artister. Efter många år av framgång, med bland annat The Cardigans och spännande turnéer världen över, ville Nina och hennes man Nathan bilda familj. Hon var, vid 33 års ålder, redo för ett lugnare liv och längtan efter ett barn växte sig allt starkare.

    De försökte först på egen hand, men påbörjade sedan en barnlöshetsutredning. Efter det första besöket på kliniken, där Nina bland annat fått lämna ett vanligt cellprov, ringde läkaren.

    – Jag förstod genast att något var fel. Nu ville doktorn att jag skulle komma omedelbart för ytterligare provtagning. Det blev mycket dramatik. Jag hade ju inga som helst tecken på någon sjukdom.

     

    Tungt besked

    Vi träffar henne i lägenheten i centrala Malmö. Här bor Nina och hennes familj, musikermaken Nathan Larson, 40 och lille sonen Nils, som fyller två år i september, tillfälligt under sommaren. Annars är hemadressen sedan några år tillbaka stadsdelen Harlem på Manhattan i New York. Det var också där Nina, för fyra år sedan, fick chockbeskedet av läkaren. Hon led av livmoderhalscancer, som spridit sig upp över kanterna på livmodern.

    – Man tog ett vävnadsprov, en biopsi och sedan gjordes också en så kallad konisering, där man tar ut och undersöker en bit av livmodertappen. Koniseringen visade att jag drabbats av cancer. berättar Nina, som genast när hon fick diagnosen kände att det enda som gällde var att bli frisk. Bara det, inget annat.

    – Nathan och min svärfar, som är cancerläkare, var med hos läkaren på första mötet efter beskedet. Min hjärna kunde inte ta in allt, det blev så många medicinska termer och hela tiden fanns tanken där: tänk om jag inte skulle kunna få barn.

     

    Aldrig sjuk

    Kanske kan man, lite drastiskt, säga att det var tur i oturen att Nina och Nathan påbörjade den där fertilitetsundersökningen. Det kunde annars slutat mycket illa. Hon hade medvetet låtit bli att gå på regelbundna cellprovskontroller.

    – Naturligtvis var det dumt, men jag hade så mycket att stå i. Jag red på en framgångsvåg och levde på något sätt i tron att ingenting kunde hända mig. Jag var ung och har alltid varit motståndskraftig och frisk. Jag har inte ens haft hål i tänderna, säger Nina och slår upp kaffet i vackra, blommiga koppar.

    – Efter cancerbeskedet var jag inte direkt rädd för att inte överleva, men kände mig otroligt orolig över att livmodern skulle behöva opereras bort och att mina chanser att bli gravid skulle försvinna. Det var tufft.

    – Jag blev inte speciellt deprimerad, utan bet ihop. Jag är också en praktisk person, som tänkte att smällen kommer nog senare. Därför gick jag i "förebyggande" terapi och går fortfarande i terapi. Det har hjälpt. Dessutom hade jag fullt upp med att spela in en ny skiva, som blev klar dagen före operationen. Det var en sorts produktiv flykt, jag älskar att spela in skivor och fokuserade på skapandet.

     

    Spara livmodern

    En cancerdiagnos blir ofta en livskris, som drabbar hela familjen. Alla blev ledsna. Nathan satt framför datorn och försökte hitta mer information och hemma i Sverige var Ninas föräldrar givetvis fruktansvärt oroliga för sin dotter.

    – Jag funderade litet på om jag skulle låta mig opereras i Sverige, men det blev USA till slut. Det var några jobbiga veckor före operationen, man kunde inte i förväg se hur cancern spridit sig, och hur mycket som behövde tas bort.

    I värsta fall skulle kirurgerna tvingas ta bort hela livmodern, i bästa fall skulle det räcka med själva livmoderhalsen. Och då fanns chansen till en framtida graviditet kvar.

     

    Bild 1291721

     

    Tre veckor efter diagnosen låg Nina på operationsbordet. Hon skulle genomgå en ny typ av operation, som gav en ökad chans till att hon skulle kunna behålla livmodern och dessutom förbättrade möjligheterna att senare bli gravid.

    – När jag vaknade efter nio timmar, var Nathan där och jag ville veta hur det gått. Men jag var så omtöcknad av narkosen och tuppade av hela tiden. Men till slut förstod jag att allt gått bra och att livmodern var kvar. Det var det bästa besked jag kunde få!

     

    Lymfödem

    Ett år efter den lyckade operationen, som inte krävde någon efterbehandling med cellgifter eller strålning, började Nina och Nathan återigen den process som så hastigt fick avbrytas när Nina blev sjuk. Efter flera försök med provrörsbefruktning kom det efterlängtade beskedet. Nina var gravid.

    – Det var en riskgraviditet, det var ängsligt. Jag var sängliggande i fyra månader före förlossningen. Men allt gick bra.

     

    Nina har tyvärr sviter av sin sjukdom. Det bildas lätt ärrvävnad i det opererade området och hon har genomgått operationer för att öppna upp i underlivet.

    – Sedan har jag också drabbats av kroniskt lymfödem, svullnader, i benet. Det startade för cirka ett och ett halvt år sedan och jag visste att det kan komma efter en canceroperation. Det började med att jag märkte att det var svårt att få upp dragkedjan i stöveln.

    – Nu har jag en kompressionsstrumpa som jag spänner på mig på nätterna och den måste jag använda livet ut, säger Nina och plockar fram den stora, svarta "strumpan" och visar hur den fungerar. Hon tränar också en del, mest pilates, en lugn träningsform som motverkar svullnaden.

    Hon är, så här i efterhand, inte bitter över att hon inte gick på cellprovtagningarna, hon är inte en sådan person. Men hon vill definitivt uppmana alla kvinnor att genomgå de enkla proven, när de blir kallade.

     

    Börja på dagis

    – Jag hoppas att min berättelse ska få kvinnor att gå på proven och ge läkarna chansen att hitta förändringar i tid. Nu har det gått fyra år sedan jag opererades och det är ett år kvar till den magiska "friskgränsen", på fem år. Numera går jag på cellprovstagningar fyra gånger per år.

    Nina är mitt uppe i en hektisk period med många spelningar. Nu närmast väntar en turné med The Cardigans till bland annat Israel och Asien. Sedan bär det i höst av hem till New York, där andra spännande och viktiga uppdrag står på tur. En ny skiva. Och så ska lille Nils skolas in på dagis...

    Medan vi pratar kommer Nathan och Nils hem från en skön sommarpromenad i den närliggande parken. Nina tar upp sin son i famnen. Hans blick är busig och glad under luggen och han ger mamma en snabb kram. Hon kramar tillbaka och ler.

    – Nils har förändrat vår vardag helt och hållet. Nu är livet bra!

     

    Vi forskar på effektivare vaccin

    Bild 1291722Alla kvinnor i Sverige, upp till 65 års ålder, erbjuds cellprovtagning i kampen mot livmoderhalscancer. Nu finns också nya vaccinationsmöjligheter mot sjukdomen.

    Christer Borgfeldt är docent och överläkare vid Kvinnokliniken vid Skånes universitetssjukhus, Lund. Här svarar han på våra frågor om livmoderhalscancer:

    Vad är livmoderhalscancer

    – Livmoderhalscancer eller cervixcancer är en elakartad tumör, som utgår ifrån livmodertappen och beror på sexuellt överfört Humant Papillom Virus, HPV.

     

    Hur många drabbas varje år?

    – I Sverige är cervixcancer relativt sällsynt med cirka 450 nya fall årligen, men internationellt är cervixcancer en vanlig orsak till död i cancer.

     

    I vilka åldrar är sjukdomen vanlig?

    – Cervixcancer är vanligast mellan 30 och 40 år, då cancern oftast upptäcks i ett tidigt skede tack vare cellprovskontroll. Hos kvinnor över 65 år är också cervixcancer vanligare, då dessa kvinnor inte längre kallas till cellprovskontroll.

     

    Vilka är riskgrupperna?

    – Alla som är sexuellt aktiva. Mer än hälften av alla som är över 25 år och sexuellt aktiva har blivit smittade med HPV någon gång. De flesta läker ut infektionen inom något år och får inga besvär.

    – Tyvärr kvarstår HPV infektionen hos vissa kvinnor och kan leda till cellförändringar på livmoderhalsen som är förstadier till cervixcancer. Om cellförändringarna inte behandlas kan det med tiden leda till cervixcancer. Därför är de regelbundna cellprovskontrollerna mycket viktiga för att förebygga utvecklingen till cervixcancer!

     

    Vilka är symptomen?

    – Hälften av all cervixcancer upptäcks tack vare livmoderhalsscreeningen som alla kvinnor i Sverige mellan 23-65 år, blir kallade till vart tredje år och vart femte år mellan 50-65 år. Om cervixcancern uppkommer mellan provtagningarna är de vanligaste symptomen blödning från slidan, speciellt efter sex eller blodblandade flytningar. Om sjukdomen upptäcks i sent stadium när den spridit sig, kan smärta eller allmänsymtom som trötthet förekomma.

     

    Vilka behandlingar finns det?

    – Behandlingen beror på utbredningen och storleken av cellförändringarna eller cervixcancern.

    – Cellförändringar på livmoderhalsen behandlas enkelt hos läkaren, med att yttersta delen av livmoderhalsen skärs bort i lokalbedövning, konisering.

    – Tidig cervixcancer på unga kvinnor som inte fått barn kan behandlas med att större delen av livmoderhalsen opereras bort och att prov tas från bäckenets lymfkörtlar med hjälp av titthålsteknik, laparoskopi. Lymfkörtlarna undersöks i mikroskop för att utesluta spridning av cancern med metastaser. Livmodern lämnas då kvar.

    – Om kvinnan har fått barn och tumören är mindre än 4 cm, opereras hela livmodern och livmoderhalsen med omkringliggande vävnad bort och lymfkörtlarna i bäckenet tas även bort för att utesluta spridning av cancern. Om det visar sig att det finns spridning till lymfkörtlarna i bäckenet eller om livmoderhalstumören är större än 4 cm, ges strålbehandling i kombination med cellgiftsbehandling, cytostatika.

     

    Varför går en del kvinnor inte på provtagning?

    – Tyvärr antar inte var fjärde kvinna erbjudandet om cellprovskontroll. Orsakerna varierar, men kvinnorna uppger till exempel att de inte har tid eller man har dålig erfarenhet av gynekologisk undersökning.

     

    Vad kan man själv göra för att undvika sjukdomen?

    – Det bästa är att vaccinera sig mot HPV och att regelbundet gå på cellprovskontroll. Om man är äldre än 19 år kan man själv bekosta vaccinering då vaccinen har visat på gott skydd. Det kan ges till kvinnor upp till 45 års ålder.

     

    Finns det någon intressant forskning?

    – Det pågår många intressanta forskningsprojekt med olika inriktningar. För att förbättra och förenkla cellprovskontrollerna har vi i Lund tagit fram ett billigt självtest för HPV provtagning. Kvinnan för upp en tunn bomullspinne i slidan varvid lösa celler fäster i bomullstoppen. Toppen på pinnen stoppas i ett litet plaströr och skickas tillbaka till laboratoriet. Om inga förändringar hittas, finns det ingen risk för cellförändringar eller cervixcancer.

    – Forskning med vaccin som är verksamma mot fler HPV typer pågår för att vaccinen ska skydda mot så många som möjligt mot de olika HPV typer som finns.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!