Aron Andersons makalösa äventyr – för barnens skull: ”Dragit in omkring 13 miljoner kronor”

Blotta anblicken av fotoförstoringarna som pryder fönstret till Aron Andersons kontor kan ge en höjdrädd person svindel.

På den ena bilden sitter Aron på klippkanten vid den spektakulära norska sten­formationen Trolltunga med benen dinglande mot havet 1 100 meter nedanför honom. På den andra bilden står han i begrepp att slänga sig ut med fallskärm från ett Herculesplan på 4 000 tusen meters höjd.

Läs även: Hans är rullstolsburen PT: ”Det finns inte några hinder, bara möjligheter”

Aron Anderson har samlat in 13 miljoner

Detta är bara två exempel på de många häpnadsväckande äventyr som Aron de senaste tolv åren har gett sig i kast med. När han under sina eskapader har kämpat mot rädslor och utmattning har tankarna gått till de många cancersjuka barn som gagnas av att han fullföljer utmaningarna han tagit sig an. Det högre syftet med äventyren är nämligen att samla in pengar till Barncancerfonden.

– Hittills har jag dragit in omkring 13 miljoner kronor. Det känns fint att kunna bidra med pengar till den organisation som jag delvis har att tacka för att jag fortfarande är vid liv. Jag tror att den lille Aron hade varit stolt över att jag gör något bra för andra barn i samma situation, säger Aron när han rullat in på kontoret.

Cancer som 8-åring

Den lille Aron hade inte ens hunnit fylla åtta år då han drabbades av oförklarliga smärtor i rumpan. Det som på vårdcentralen först avfärdades som växtvärk visade sig vara något oändligt mycket värre, skelettcancer. En elakartad tumör, stor som ett äpple, ­växte i Arons korsben i ländryggen.

Den illavarslande diagnosen gjorde det angeläget att komma i gång med behandlingen omgående. Det fanns inte ens tid att vänta ut Arons födelsedag som stod för dörren.

Åttaårsdagen blev också ­dagen då han fick sina första cellgifter. Medan cytostatikan pumpades in i hans blod firades Aron av föräldrarna och sex kompisar som hade bjudits in till hans sjukhusrum. Att illamåendet från läkemedlet fick Aron att kräkas upp den lilla tårtbit som han lyckats få i sig var inget att göra något åt.

Kunde varken gå eller stå

Det kommande året fortsatte cellgiftsbehandlingarna i kombination med strålbehandlingar. Förhoppningen var att det skulle räcka för att ta död på cancern, men eftersom tumören fortsatte att växa blev det till sist nödvändigt med operation.

Redan före det komplicerade ingreppet, där man var tvungen att skära av nerver ner till hans ben, förvarnades Aron om att han inte skulle kunna spela fotboll mer – han som vid sju års ålder hade vunnit Nacka­mästerskapen i fotboll med sitt klubblag.

Läs även: Linda och Anders fick barn vid 49: ”Ett riktigt underverk”

– Jag fick veta att jag inte heller skulle kunna gå som vanligt. Eventuellt skulle jag bli rullstolsburen. Det var jobbigt att hantera. Samtidigt har jag också en del fina minnen från den där tiden.

– Efter operationen kunde jag varken gå eller stå. Jag låg i en stor barnvagn som min kusin och bästa kompis skjutsade runt mig i. På vårt lantställe fanns en väldigt brant backe som de puttade mig nerför. Min mamma har senare berättat hur hon tittade bort när jag kom störtande nedför backen. Eftersom hon såg hur kul jag hade vågade hon inte förbjuda oss att göra det.

Bättre med rullstol än rollator

Det första året fick Aron inte ens sitta ner.

– Men jag kunde ju stå på knä i alla fall. Om det är något som livet har lärt mig så är det att när vi inte har något val hittar vi sätt att lösa våra problem på, säger han.

När han väl fick börja stödja på de försvagade benen tog han sig tjurskalligt runt med en rollator.

Läs även: Oscar överlevde cancern men förlorade livsglädjen: ”Tennisen blev min räddning”

– Jag tänkte att om jag hamnar i rullstol blir jag handikappad och deprimerad. Men när jag sedan fick testa en rullstol kände jag: Wow, det här är ju tusen gånger bättre än rollator!

Vardagen på två hjul öppnade dörren till en helt ny värld. Hungrigt provade Aron på all sorts parasport, eller handikappidrott som det på den tiden hette. Snart började han tävla i friidrott och kälkhockey.

– Jag tror att idrotten kan ha räddat mitt liv. I stället för att deppa över hur mycket sämre tillvaron hade blivit, upptäckte jag allt jag faktiskt kunde göra. Dessutom fick jag ett nytt socialt sammanhang. De vuxna jag träffade genom idrotten visade mig att det går att ha ett schyst liv med familj, jobb och bil trots att man sitter i rullstol.

Cancern kom tillbaka

Aron har onekligen en ­beundransvärd förmåga att se möjligheterna i stället för ­begränsningarna. Är hans ­optimistiska synsätt en medfödd personlighetsläggning eller snarare produkten av hårt jobb?

– Jag tror att jag tvingades lära mig det för att inte bli ­galen och hamna på psyket som barn. Det var ren överlevnadsstrategi, konstaterar han.

Som 11-åring behövde Aron all positiv tankekraft som fanns att uppbåda. Det var då, när han äntligen hade kommit på banan igen, som återfallen kom. Först upptäcktes en tumör i den högra lungan. Ett halvår senare fann man även en metastas i den vänstra lungan.

– Det blev en otrolig chock när cancern kom tillbaka igen och igen. Mina föräldrar fick beskedet att det var kört, att jag inte skulle överleva. Innan dess hade jag själv inte tänkt tanken att jag kunde dö, men efter återfallen blev den tanken mer närvarande. Det kanske är den som har gett mig eld i baken att göra så mycket jag kan av mitt liv.

Aron Anderson i Paralympics

25 år och två lungoperationer senare har Aron släppt oron för återfall. I alla fall nästan.

– Det är verkligen inget jag går runt och tänker på till vardags. Om jag däremot hamnar i en sjukhusmiljö på grund av att någonting är fel med mig kan rädslan slå till på nytt: Tänk om det här är cancer?

– För att minimera cancerrisken gör jag allt jag kan för att ta hand om mig själv. Jag äter bra, tränar regelbundet, dricker väldigt lite alkohol och har aldrig rökt. Visst är återfallsrisken låg efter så här många år, men med tanke på att jag har fått behandlingar som är cancerframkallande kan man aldrig vara säker.

Otaliga gånger har han fått frågan om han skulle ha velat vara utan sin cancer. Svaret blir alltid detsamma:

– Jag hade inte velat vara utan lärdomarna som sjukdomen har gett mig. Allt som jag har fått uppleva och lärt mig om mig själv till följd av cancern har gjort mig starkare. Däremot hade det varit jättepraktiskt att ha en helt fungerande kropp och slippa sitta i rullstol.

Läs även: Fredde Granberg om sin comeback, cancern och sorgen efter dottern: ”Jag tänker på henne än idag”

– Livet i rullstol kommer med en hel del nackdelar. Kroppen blir sliten, man får smärtor, det är svårt att bära saker, etcetera. Men om jag skulle välja att fokusera på avigsidorna skulle mitt liv bli ganska jobbigt.

Efter fyra Paralympics i tre olika sporter – segling, fri­idrott och paraishockey – tvingade en höftledsskada Aron att avsluta sin idrottskarriär. Vad skulle han göra nu när det han levt för i så många år tagits ifrån honom?

Då kom frågan om han ville cykla till Paris för att samla in pengar till Barncancerfonden. Det kunde Aron inte säga nej till. Med armarna trampade han under en veckas tid de 120 milen till den franska ­huvudstaden.

Första rullstolsburna personen att bestiga Kebnekaise

Aron hann knappt hämta ­andan innan det elva dagar ­senare var dags för nästa utmaning. På vännen och äventyraren Johan Ernst Nilsons förslag skulle han som den första rullstolsburna personen någonsin bestiga Sveriges högsta berg, Kebnekaise.

Ömsom på kryckor, ömsom krypande och kravlande tog han sig hela vägen upp till Kebnekaises sydtopp på drygt 2 000 meters höjd. Bedriften fick stor uppmärksamhet i media och blev startskottet för Arons nya karriär som äventyrare.

– Det var Kebnekaise som fick mig att förstå att jag hade något att inspirera andra med. Jag tänkte: Det här var häftigt! Nu är det bäst att smida medan järnet är varmt.

Åkt Vasaloppet elva gånger

Och som han har smitt under de tolv år som gått sedan dess! Efter Kebnekaise har Aron bland mycket annat simmat över Ålands hav, tagit sig över Antarktis till Sydpolen, gjort en svensk klassiker och deltagit i Vasaloppet elva gånger.

– Men min morfar Gustav körde Vasaloppet 27 gånger, så där ligger jag några lopp efter, säger han med ett leende.

Äventyrslusten är i viss mån genetiskt betingad. Innan Aron och hans två yngre ­bröder föddes tog sig deras föräldrar upp på Kilimanjaro och vandrade i Nepal. Pappa Riggert slog följde med Aron när han under ett av sina äventyr cyklade genom Sverige. Annars stöttar han och frun Kerstin helst äldste ­sonen från sidlinjen.

Läs även: Britt fick adhd-diagnos i 60-årsåldern: ”Jag fick äntligen veta varför jag är som jag är”

Simmade över Ålands hav

När Aron i vintras åkte Vasaloppet bistod föräldrarna ­honom med, skjuts, mat och pepp. Och när han 2015 i 14-gradigt vatten tog sig de 37 kilometerna över Ålands hav med enbart armtag satt de i följebåten.

Fast just den gången fick mamma Kerstin bittert ångra beslutet att serva Aron under färden eftersom hon blev våldsamt sjösjuk. När Aron såg sin mamma grön i ansiktet hänga ut över relingen fick han perspektiv på sin egen motiga resa mot land.

– Stackars mamma mådde så dåligt att hon satt och skrek att hon ville dö. Då tänkte jag: Ska hon genomlida det här får jag se till att klara av simningen. När jag konstaterat att jag inte skulle vilja byta plats med mamma tystnade rösterna i mitt huvud som sa att jag aldrig skulle klara av att ta mig till Åland utan att det var lika bra att ge upp.

Efter 13 timmars simning och sammanlagt 40 000 armtag kunde Aron korka upp champagnen. Den fullbordade utmaningen genererade dryga 353 000 kronor till Barncancerfonden. Aron har inte nöjt sig med att enbart på finansiell väg stödja cancerdrabbade barn och ungdomar, han har även engagerat sig personligen i flera av dem.

Mötet med Aron Anderson förändrade allt

Tidigare i år berättade Oscar Tarantino i Hemmets Journal om hur mötet med Aron blev en livsavgörande vändpunkt för honom som nyamputerad och deprimerad 13-åring. Numera tillhör Oscar det svenska elitskiktet i rullstolstennis. Han och Aron har fortfarande kontakt med varandra.

– Det är en fantastisk känsla varje gång jag får ett sådant konkret exempel som Oscar på att jag har inspirerat någon. Det är det som ger mig energi att fortsätta driva den här verksamheten. Jag vet att det är möjligt att få ett fenomenalt liv oavsett vad man har gått igenom. Med rätt mentala strategier går det att vända sina svårigheter och göra något bra av dem. Det är det jag vill förmedla till andra.

Aron Anderson: ”Måste leverera i det här livet”

Aron har också själv blivit inspirerad av flera av ungdomarna han träffat. Den som har lämnat djupast avtryck i honom är tonårstjejen Saga som tog kontakt med Aron ­efter att ha drabbats av en liknande cancerform som han själv. Snart stod det klart att cancern upptäckts för sent och att Sara inte skulle överleva.

När hon förstod att tiden höll på att rinna henne ur händerna gjorde Saga en ”bucket list” över saker hon ville hinna med. Aron hjälpte henne att förverkliga en av drömmarna – att få sitta längst ut på den norska klippan Trolltunga. Ett knappt år efter att de tillsammans från klippan beundrat det betagande landskapet somnade Saga in för gott vid 17 års ålder.

Läs även: Charlotte fick sin makes barn efter hans död: ”Sam lever vidare i vår son”

– Det är fortfarande en stor sorg att hon inte klarade sig. Eftersom jag till skillnad från Saga har fått leva vidare känns det extra mycket som att jag verkligen måste ­leverera i det här livet som jag har fått.

– När jag härom året drabbades av sittsår och inte fick sitta på två månader gjorde tanken på Saga situationen mer hanterbar. Om Saga kunde vara den goa glada tjej som hon var trots allt hon gick ­igenom kunde jag också vara glad fast jag inte fick sitta ner.

145 fallskärmshopp på ett dygn

I mångas ögon är det kanske något av en paradox att Aron, som fått kämpa så hårt för sin överlevnad, utmanar döden genom att hoppa fallskärm. Sommaren 2021 gjorde han 145 fallskärmshopp inom loppet av ett dygn och slog därmed svenskt rekord.

Efter att såväl ha mist vänner i sporten som själv fått ta sig ner med hjälp av reservskärmen vid två tillfällen, då huvudfallskärmen inte vecklat ut sig, är Aron själv en smula betänksam inför riskerna.

– Men samtidigt är det en sådan otroligt häftig upplevelse. Det är få gånger jag känner mig så levande som när jag hoppar fallskärm.

En som sannolikt håller med är Arons flickvän Maria som han för ett par år sedan träffade genom fallskärmshoppningen. I somras gjorde de tillsammans ett försök att bestiga Matterhorn i Alperna, men ett oväder tvingade dem att vända om. Snart väntar ett nytt försök. Och i sommar planerar Aron att genomföra något som han lite anspråkslöst kallar för ”en kul stunt”.

–Jag ska hoppa fallskärm från en luftballong sittande i rullstolen. Så vitt jag vet är det ingen som har gjort det förut. Det vore väl coolt om det lyckades?