Hans är rullstolsburen PT: ”Det finns inte några hinder, bara möjligheter”

Redan när han var en liten pojke stod det klart att Hans hade en neurologisk åkomma. Man visste inte då vad det var, men hans mamma och storebror hade svårigheter att gå. Av det skälet fick han redan i förskoleåldern extra gympa och rörlighetsträning.

− Jag har haft tur på det sättet, säger Hans.

Träning kom alltså in som en självklar och viktig del i hans liv redan i unga år. Att han redan som barn visste att han en dag skulle hamna i rullstol ser han också som något positivt.

− Det gav mig möjligheten att förbereda mig mentalt på att det är så mitt liv en dag kommer att bli, berättar han. Frågan har bara varit när.

Läs även: Hunden Panda räddade diabetessjuka Moa: ”Jag är evigt tacksam”

Hereditär spastisk parapares

I 12-årsåldern blev det klarlagt att Hans, flera av hans syskon samt hans mamma hade den sällsynta, genetiska diagnosen hereditär spastisk parapares, även kallad HSP, något som drabbar bara 5 personer av 100 000.

− Under tonåren började jag träna på gym tillsammans med en kompis. Sedan 2006 har jag tränat i princip dagligen och det har blivit som ett beroende. Endorfinkicken det ger är lite som ett knark, säger han.

Efter att ha tagit studenten arbetade han lite inom industrin och i butiksvärlden. När hans pappa, som hade varit möbelsnickare på en av Tibros möbelindustrier, gick bort 2008, blev en möbelsnickarutbilning nästa steg för Hans som ständigt letat efter nya utmaningar i livet.

− Jag brukar säga att det inte finns några hinder, bara möjligheter.

Läs även: Elin kämpade sig tillbaka efter stroken: ”Jag kände livsglädjen inom mig”

Utbildade sig till personlig tränare

En tid efter pappans bortgång började det bli allt svårare för Hans att gå. Genom en vän som jobbade på gym fick han en praktikplats i fyra månader, som receptionist och gyminstruktör, vilket sedan resulterade i ett fast jobb.

− Jag fortsatte under tiden att träna hårt, allt för att skjuta upp rullstolen som jag visste väntade mig, berättar Hans.

Efter en tid som anställd på gymmet började en tanke växa hos honom om att utbilda sig till personlig tränare och några år senare byttes tanken till handling.

− Det tog några år, sedan hade jag fått i gång verksamheten ordentligt och de senaste två åren har jag haft fullt med klienter, säger han.

Att han inte alltid kan visa klienterna hur olika övningar ska utföras spelar inte så stor roll.

− Jag brukar förklara hur man ska göra. Jag känner mig helt trygg i min roll. Jag är personlig tränare ut i fingerspetsarna. Jag motiverar många genom att vara den jag är. Jag är lika frisk som någon annan egentligen. Det är kanske lite krångligare för mig ibland, men det fungerar.

Läs även: Ätstörningen tog nästan Elsas liv – idag är hon läkare: ”Vill hjälpa andra”

Accepterade rullstolen till sist

Om det skulle behövas så kan han ta hjälp av mobilen eller surfplattan för att visa hur en rörelse ska utföras.

− Det har jag dock bara gjort en enda gång, med en engelsktalande klient.

Det är nu sju år sedan Hans fattade beslutet att acceptera rullstolen.

− Det var skönt att sätta sig i den. Varför gjorde jag inte det tidigare?

Men allt är inte skönt förstås. Det som ser enkelt ut kräver mycket av armar och psyke vilket man kanske inte riktigt tänker på som gående

− Snön är många gånger en utmaning! Liksom att alla vägar sluttar för att vattnet ska rinna av. Det är väldigt påfrestande för armar och axlar. Affärer är inte alltid tillgängliga. Många har trappor. Och det vara trångt och svårt att ta sig fram då rullstolen är så pass bred. Det finns mycket att jobba på vad gäller tillgänglighet, säger han.

Läs även: Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

Gillar utmaningar

Samma år som Hans valde att sätta sig ner i rullstolen träffade han Emma som numera är hans fru. De bor i en villa i Tibro med sina två söner, 3 och 17 år gamla. Hans har på egen hand sett till att ett nytt staket omgärdar tomten. På fritiden snickrar han gärna.

− Att sitta ner och tänka ut lösningar är något jag gillar. Att hitta möjligheter. Gå förbi hindren.

Har Hans några nya mål för framtiden?

− Ja, jag skulle vilja jobba ännu mer med det mentala för att lyfta andra människor att må bra, berättar han.

Han har också vissa tankar på att börja plugga igen, kanske läsa till automationstekniker inom el.

− Utmaningar, att göra något nytt, det gillar jag, säger han.

Läs även: Lennie fick nya lungor – pingisen hjälpte honom tillbaka till livet

Vad är HSP?

Hereditär spastisk parapares (HSP) är ärftligt och orsakas av mutationer i en eller flera gener. Man uppskattar att fem personer per 100 000 invånare har sjukdomen. Symtomen och svårighetsgraden varierar mycket. Sjukdomen kännetecknas av en långsamt ökande muskelspänning och svaghet i underbenen och fötterna som gör det svårt att gå.

Källa: Socialstyrelsen