Elin kämpade sig tillbaka efter stroken: ”Jag kände livsglädjen inom mig”

Det har gått lite mer än ett år sedan Elin Andersson föll ihop på gymmet och hennes liv vändes upp och ner på en sekund.

Hon kände sig stark och glad och var så förväntansfull inför träningen den där lördagsmorgonen i januari 2023. Hon hade som vanligt stigit upp tidigt, gått morgonpromenaden med hunden Bosse, vinkat av döttrarna Olivia och Moa och kört till gymmet för att möta sina träningskompisar. Maken Christian hade jobbat natt och sov hemma i villan i Vellinge, två mil söder om Malmö. Men precis innan passet händer något som ändrade livet radikalt.

– Jag känner att det snurrar till rejält i huvudet och tänker först att jag fått ett blodtrycksfall och sätter mig ner på golvet.

Men det hjälpte inte. Elin tog sig runt huvudet och tyckte att något kändes väldigt, väldigt fel.

Läs även: Sivan fiskade sig frisk efter stroken: “Blev bättre efter en vecka”

– Kroppen kändes som spagetti, det var precis som att den lade av, berättar Elin, och hon ropade: ”Hjälp mig, jag dör, hjälp mig”.

Elin var febrilt upptagen med att försöka förstå vad det var som hände. Sin typ 1-diabetes som hon levt med sedan hon var nio år hade hon stenkoll på. Läkaren berömde henne alltid för att hon levde, åt och motionerade exemplariskt. Hon visste att hennes blodsocker var jättebra. Hennes långtidsvärden var minst lika bra som hos en frisk person.

Hade hon fått ett aortabråck och skulle förblöda? Elin minns det inte själv men hennes handlingskraftiga träningskompisar fattade snabbt beslutet att larma ambulansen och försöka få tag på Christian. Han hann fram lagom i tid för att följa med i ambulansen och det bar av med blåljus mot Lasarettet i Trelleborg.

Drabbades av hjärnblödning

Under hela färden var Elin livrädd för att tappa medvetandet och inte hinna ta farväl av Olivia och Moa. Läkarna gjorde en snabb hjärnröntgen och såg att Elin fått en hjärnblödning och hon skickades vidare till neurointensiven i Lund.

Där mötte döttrarna sin mamma, som låg uppkopplad mot bland annat EKG och dropp under ständig observation. Elin var vid medvetande men kunde inte röra sig, hon pratade sluddrigt, kunde inte stänga vänster öga och var helt förlamad i sin vänstra kroppshalva.

Läs även: Annika drabbades av stroke: “Jag är trots allt elände samma person”

– När jag låg på intensiven undrade jag hur jag skulle ta hand om barnen och hunden och om Christian skulle vilja fortsätta att vara gift med mig om jag inte var till någon nytta. Där och då kände jag att det vore bättre om jag hamnade på ett vårdboende och min familj slapp bekymra sig om mig och ha mig som en börda, säger Elin och berättar att hon tänkte katastroftankar.

– Jag kände mig som ett kolli och sa till Christian: ”Det är helt okej om du hittar någon annan”. Men han svarade lugnt och tryggt: ”Det vill jag inte, du kommer igen, jag känner dig”. Christian sade att han älskade mig, att han inte tänkte lämna mig och att han vet vilken envis kämpe jag är. Vi träffades unga och har varit ihop i 27 år. Vi skulle klara det här tillsammans.

Skulle kämpa sig tillbaka efter stroken

Innan hjärnblödningen levde Elin ett aktivt liv. Hon var en framgångsrik konsult med en hektisk vardag och dagarna var fyllda med arbete, träning och familjetid. Livet skulle helst gå i raketfart.

Nu var hon tvungen att möta en ny okänd framtid.

Efter en vecka i Lund, där man konstaterat att blödningen i hjärnan upphört av sig själv och ingen akut operation behövdes, flyttades hon till Trelleborg. Och redan andra veckan på rehabiliteringen väcktes fightern inom Elin. Hon bestämde sig för att kämpa sig tillbaka.

– Det var nog då känslan kom och jag bestämde mig. ”Jag ska fixa det här”. En sjuksköterska berättade för mig att ingen inom vården kan säga hur pass återställd du blir: ”Du kanske inte ska räkna med 100 procent, men om du når 50, 70 eller 90 beror främst på din egen kämparglöd och hur mycket du är beredd att jobba för att komma tillbaka, vad du har för nätverk omkring dig och vikten av en bra livsstil, med kost, motion och sömn”. Det här skulle inte få knäcka mig.

Maken har varit ett stort stöd för Elin

Elin känner tacksamhet över att hon hela tiden haft sin hejarklack runt sig. Maken, döttrarna, hennes mamma och syskon och alla vänner som stöttat och peppat. Särskilt viktig på resan på väg tillbaka har Christian varit.

– Från dag ett har han sagt: ”Det här fixar vi tillsammans. Jag finns här och stöttar dig så mycket jag bara kan”. Och det har han verkligen gjort och gör. Utan honom hade jag verkligen inte varit där jag är idag. Han är lugn och positiv och tränar med mig på gymmet, säger Elin.

Läs även: Anna körde Vasaloppet 1,5 år efter hjärntumören: ”Livet är här och nu”

Efter tio veckor på sjukhus och rehab kom hon hem till en vardag med familjen. Glädjen var förstås stor över att vara hemma. Men kroppen strejkade. Nervsmärtan i vänstra handen gjorde sig ständigt påmind och hon fick problem att sova. Och hon behövde be om hjälp med allt den första tiden.

– Det kändes jättejobbigt, men jag kände glöden och livsglädjen inom mig. Men det har inte varit lätt. Det har varit många mindre bra dagar då jag känt mig nere, gråtit och varit förtvivlad. Men då har jag påmint mig om att det är okej att känna så ibland och att det går över.

Missbildat blodkärl i hjärnan

Redan efter några månader kunde hon lämna tillbaka larmet till hemtjänsten och alla handikapphjälpmedel. Elin har hela tiden siktat mot delmål och långsiktiga mål.

Ett stort mål var att kunna vara med på dottern Moas konfirmation i maj och hålla tal vid Olivias studentfirande i juni 2023, fem månader efter stroken. Hon nådde sina mål. Och efter midsommar gav neurologen klartecken för Elin att köra bil igen.

Elin svävade länge i ovisshet om vad som orsakat hjärnblödningen. Till en början hittade man ingen förklaring. Men läkaren på neurokirurgen vägrade ge upp och ville hitta orsaken. ”Du är alldeles för ung, frisk och vältränad för att få en stroke”. Det visade sig vara en kärlmissbildning, en fistel, i hjärnan.

– Jag hade gått runt med en tickande bomb.

Elin har fått en ny syn på livet

Elin har opererats två gånger under året som gått. I ett första försök gick läkarna in via ljumsken och limmade ihop fisteln. Vid en röntgen för att kontrollera att allt såg fint ut efter operationen, hittade läkarna en rest av fisteln och denna gång måste fisteln opereras bort. Efter allt som hänt har Elin en helt ny syn på livet.

– Även om jag så klart önskar att det här inte hade hänt så mår jag rent mentalt bättre än före stroken. Jag är inte alls lika stressad. Jag lever mer här och nu och kan njuta av de små sakerna i vardagen.

Under resans gång startade Elin ett Instagramkonto för att dela med sig av sin resa.

– Det har betytt supermycket kunna inspirera andra. Jag har nästan 36 000 följare på Instagram och min kompis Ann-Sofie Berg och jag har startat Strokepodden, där jag delar med mig av tips och bjuder in gäster.

Läs även: Erik lärde sig läsa igen efter hjärntumören – läste alla Nobelpristagare på 9 månader

Elin har också börjat jobba igen, 50 procent.

– Idag mår jag bra både psykiskt och fysiskt, är pigg och kry och älskar livet. Jag kan gå hyfsat och målet är att kunna springa och cykla igen, säger hon.

– Så länge ingen säger att det är omöjligt kommer jag att försöka.

Nu väntar en rehabresa till Spanien, semesterresa till Toscana och en flytt till ett enplanshus i närheten.

– Jag vill visa mina barn att man inte behöver ge upp bara för att man får en motgång i livet. Allt går att komma runt.