Annika kämpar sig tillbaka efter hjärnblödningen: ”Vår familj ger inte upp”

Trots att hon var ung och vältränad drabbades Annika Gaardsdal av en massiv hjärnblödning. Läkarna sa att hon aldrig kommer att kunna gå eller leva ett självständigt liv igen. Men Annika vägrade ge upp och hennes kämpaglöd har tagit henne till oanade nivåer.

Hemma i huset i Gislaved är det full rulle. Annika sitter vid köksbordet och spelar spel med två av döttrarna, Ofelia och Magnolia. Anders hjälper de två äldsta, Rafaela och Severina, att pumpa luft i en cykel.

Annika ropar glatt:

Annika Gaardsdal

Ålder: 45 år.
Familj: Maken Anders, 47, barnen Rafaela, 15, Severina, 13, Ofelia, 10, och Magnolia, 7 år.
Bor: I Gislaved.
Gör: Rehabtränar. Följ henne på Instagram, _katastroke_

– Jag vann!

Barnen kontrar:

– Mamma, du hade bara tur!

Det har gått drygt sex år sedan Annika fick en hjärnblödning. Då var hon 38 år och familjen bodde i USA. Hon var tjänstledig från sitt jobb som lärare och Anders var fabrikschef på ett svenskt företag. De trivdes bra och såg fram emot att tillbringa ett par år i USA. Livet var ett äventyr. Men som en blixt från klar himmel förändrades allt den 17 mars 2017.

– Min ålder och mitt hälsosamma liv stämde inte in på profilbilden som fanns för dem som drabbas av stroke. Vad var oddsen, att det skulle hända just mig? säger Annika.

På morgonen lämnade hon i vanlig ordning de två äldsta barnen, Rafaela och Severina, i skolan och Ofelia på förskolan. Senare på eftermiddagen träffade hon sin väninna Amanda, när hon skulle hämta Ofelia.

– Ofelia och Amandas yngsta dotter ville gärna stanna och leka på lekplatsen utanför förskolan. Jag hade också Magnolia, då 16 månader gammal, med mig. Jag mådde lite dåligt på morgonen men det var inget jag reflekterade över då, säger Annika.

Efter en stund på lekplatsen kände hon hur det började ila i öronen.

– Jag minns ingenting, bara att kroppen kändes konstig och inte lydde mig. Det jag har tänkt på efteråt var att det var tur att min väninna var med och kunde ta hand om barnen och ringa larmnumret 911. Jag fick snabbt hjälp och det var tur för annars hade jag inte suttit här, säger Annika.

Glädjen är stor när Annika spelar spel med yngsta döttrarna Magnolia och Ofelia.

Annika drabbades av massiv stroke

Anders var på jobbet när han tog emot samtalet. Han förstod att något hade hänt eftersom väninnan ringde från Annikas telefon.

– Ingen av oss förstod då vidden av Annikas massiva stroke. Det kom senare på sjukhuset, säger Anders.

Väl på plats förstod familjen att det var illa med Annika, men ingen vågade säga hur illa det var, eller ge några som helst prognoser.

– Jag insåg att det enda vi kunde göra var att vänta och se vad tiden hade att utvisa och ge Annika det stöd hon behövde. Livet tog en ny vändning men jag visste att min frus kämpaglöd och målmedvetenhet skulle ta henne tillbaka, säger Anders.

Hennes stroke orsakades av att ett blodkärl sprack i hjärnan, en så kallad aneurysm – ett medfött fel Annika inte kände till att hon hade.

– Med facit i hand hade det inte kunnat undvikas genom exempelvis en operation. Läkarna har förklarat för oss, att eftersom aneurysmen satt i nedre delen av centrala hjärnstammen (pons) är det mycket riskfyllt att operera, säger Anders.

För honom låg nu fokus på att ordna allt praktiskt och packa ihop alla saker i huset i USA. Efter att barnen hade slutat skolan inför sommaren tog han hem dem till Sverige i juni 2017.

– Jag var jättefokuserad på att vi skulle fixa det här, jag tänkte inte negativt. Allt skulle bli bra igen, säger Anders.

Före Annikas stroke bodde familjen i Boone, South Carolina, där Anders var fabrikschef. (Privat bild)

Var fast besluten om att bli återställd

Annika hade förts till Sverige redan i april. Utöver permissioner då och då var hon under sju månader mestadels borta från familjen och fick sjukhusvård och rehabilitering fram till oktober 2017. Under rehabiliteringen var Annika fast besluten att hon skulle bli återställd igen och kämpade varje dag.

– Det är vår familjs signum, vi ser till att klara utmaningarna. Vi ger inte upp, säger Annika och Anders lägger till:

– Hade inte Annika haft en sådan inre glöd, vilja och positivitet, då hade hon definitivt inte varit där hon är idag.

I oktober 2017 kom Annika hem permanent och nu började en tid med rehabilitering på schemat varje dag.

Annika rehabtränar flera timmar varje dag för att bli bättre.

Annika har hela tiden varit fast besluten att kunna gå igen. Hon har många gånger fått höra att det inte är ett mål, utan ett önskemål i kombination med att hon inte ska ha några större förhoppningar eller förväntningar om att bli bättre.

– Tänk om vi hade tagit till oss alla dessa negativa kommentarer. Varför sänka en människa istället för att lyfta och stötta? säger Anders.

Annika bestämde sig för att kunna gå igen och satte upp delmål som hon kämpar för.

Annikas hjärnblödning har inte hindrat familjen att njuta och leva livet fullt ut. De försöker leva vanligt familjeliv där de fyller dagarna med glädje och aktiviteter, även om det kräver lite extra planering och tankeverksamhet. Annika tränar under dagarna med hjälp av sin assistent.

Annika och Anders lyfter och stöttar varandra.

Delar med sig av rehab-resan på Instagram

Anders berättar att i början pratade bekanta och andra ofta med honom, över huvudet på Annika.

– Det gjorde mig ledsen och upprörd. Visst, jag kan inte gå på egen hand, har svårare att prata och röra min högra arm på grund av min hjärnblödning. Men jag är trots allt elände samma person. Annika är kvar här inne, fast i ny förpackning, säger hon och pekar med fingret mot bröstet och huvudet.

Detta var en av anledningarna till att Annika startade sitt Instagram-konto, _katastroke_, där det går att följa hennes resa tillbaka till ett självständigt liv.

Hon dokumenterar sina framgångar genom att lägga ut filmer och bilder. Höjdpunkten för följarna är fredagsdansen.

Hela familjen Gaardsdal, från vänster: Rafaela, Anders, Severina och Ofelia. Längst fram: Annika med Magnolia. (Privat bild)

– Det började med att jag och barnen tränade balans och jag dansade med dem. Men allt eftersom jag blev mer rörlig fick Anders ta över. Han är starkare och kan hjälpa mig att hålla balansen, säger hon.

Både hon och Anders kan ibland ha en dålig dag men det brukar snabbt gå över genom att den ena av dem alltid har humöret på topp.

– På något sätt turas vi om att ha en dipp och det är bra, säger Annika och skrattar.

– För oss är det viktigaste att vi har kvar Annika i livet och att hon är med oss i vardagen. Vi vill fokusera på det som är bra och inte det som är dåligt. Livet är här och nu och ska njutas fullt ut, utifrån de förutsättningar vi har, säger Anders.

Scroll to Top