Anna körde Vasaloppet 1,5 år efter hjärntumören: ”Livet är här och nu”

De första symtomen visade sig när Anna Petre i mars år 2018 körde stafettvasan med fyra tjejer. Termometern stod på 25 minusgrader och det var Anna som körde första sträckan.

– När jag kom upp för den första långa backen, alldeles i början av Vasaloppet, drabbades jag plötsligt av en kraftig yrsel och det kändes som om jag simmade under vatten – alla ljud hördes avlägset, säger Anna.

Hon beskriver hur hon tappade all kraft och knappt kunde lyfta armarna. Ändå valde hon att åka vidare ytterligare två mil till den första växlingen.

Med mat i magen och några nätters god sömn kände hon sig piggare igen, men hon hade kvar en yrsel- och ostadighetskänsla. Anna gick till vårdcentralen direkt när hon kom hem från Vasaloppet. Där tog man ett blodtryck, som såg bra ut, och skickade hem henne med orden ”du är ju i den där övergångsåldern”.

Läs även: Erik lärde sig läsa igen efter hjärntumören – läste alla Nobelpristagare på 9 månader

Anna trodde själv till en början att symtomen hade med blodcirkulationen att göra och kanske att det var något med hjärtat. Hon gick därför tillbaka till vårdcentralen några dagar senare och bad att få göra ett EKG, som inte heller visade på något konstigt.

– Den tredje gången jag var på vårdcentralen fick jag diagnosen virus på balansnerven och man sa att det kan ta tid innan det går över. Så jag körde på, jobbade fullt och pendlade till jobbet i Göteborg. Det var en jobbig tid som varade i nästan ett år, säger Anna.

Hjärntumör stor som en golfboll

När Anna, förutom kraftig yrsel, även fick domningar i vänster ansiktshalva kände hon att något var ordentligt fel. Hon fortsatte att må sämre och sämre. I mars 2019 började hon av och till uppleva av ett tryck i huvudet på vänster sida. Anna beskriver känslan som om att hon var berusad hela tiden.

– Jag kände mig som i en glasskål, hade konstant ansiktsförlamning och det kändes som om jag drogs bakåt när jag gick i trappor.

Under hela denna period pendlade Anna till jobbet på Västsvenska handelskammaren i Göteborg. Genom jobbet hade hon en sjukvårdsförsäkring och den hjälpte henne till en tid på Carlanderska sjukhuset.

– Jag ville inte söka hjälp på vårdcentralen någon mer gång utan vände mig istället till en privat läkare. Därefter gick allt i rasande fart. Jag blev magnetröntgad i huvudet och det visade sig att jag hade en tumör stor som en golfboll nära hjärnstammen. Den hade vuxit där länge och var troligen inte av den farligaste sorten, men den satt väldigt illa till, så den behövde opereras bort.

Läs även: Josefine släppte debutroman efter hjärntumören: “Om jag inte blir författare nu, när ska jag då bli det?”

Visst blev Anna både chockad och ledsen över beskedet, men framför allt kände hon en enorm lättnad.

– Det var dubbelbottnat. Självklart blir man orolig, men jag kände också lättnad över att få ett svar på varför jag var yr och trött. Även om beskedet var jobbigt så kan ovisshet vara ännu mer plågsamt.

– Att veta att man har en tumör stor som en golfboll i huvudet är läskigt. Samtidigt fick jag i detta skede en remiss till neurokirurgen på Sahlgrenska och kom till en väldigt bra läkare. Han var lugn och trygg, sa att den här knölen ska vi ta bort så fort det är möjligt. Jag minns att han sa: ”Nu ska du fokusera på att fylla på energi och göra bra saker för din kropp.”

Tog en dag i taget

Anna var som sagt väldigt trött och yr vid det här laget, men trots det gick hon hem och gjorde en lista på saker som hon blir glad av, sådant som gav henne energi: en promenad i skogen, att bada bastu, ett träningspass, att krama sina barn eller att baka en ­äppelpaj.

– Saker som bara tar en halvtimme, men som ger energi. Jag vet inte om jag började leva mitt liv mer annorlunda egentligen, men man blir mer medveten om att livet är här och nu. Men en sak är annorlunda och det är att jag blivit mer uppmärksam på vackra saker som finns runt omkring: fåglarnas kvitter på våren, bladens färg på träden, en liten sten formad till ett hjärta och liknande. Sedan blir man bättre på att inte skjuta på saker som man vet att man mår bra av.

Listan som Anna gjorde är än idag ett levande dokument i hennes liv. Men just då tog hon mest en dag i taget och försökte fokusera på positiva saker.

Samtidigt var Anna medveten om att det var en allvarlig operation och att det fanns stora risker.

Läs även: Paracyklisten Anna Beck: ”Även om det känns orättvist ger jag inte upp”

– Jag skrev ett brev till mina barn utifall att det värsta skulle hända. Men det var egentligen dagen före operationen, som jag förstod, eller tog in, allvaret på riktigt. Jag var väldigt fokuserad på att bara ta mig igenom och få vakna upp efter operationen.

– Så här i efterhand kan jag tänka att jag var ofattbart lugn ändå. Jag vet att jag, precis innan jag sövdes, tänkte: ”Om det här var mitt liv och det tar slut här så är jag ändå väldigt glad och tacksam för allt jag gjort och fått uppleva.”

Lång operation

Operationen tog en hel dag. Man sågade upp i skallbenet bakom vänsterörat och tog bort så mycket av tumören som man kunde. Att tumören växt in i hjärnstammen var en försvårande omständighet. Hörselnerven är borta, så Anna är idag helt döv på vänster öra.

– Även balansnerven tog de bort och då blir det lite fel i orienteringen, så när jag var uppe och gick första gången efter operationen fick jag hålla mig i väggarna.

Anna berättar att hon kände att ”hon blev hållen” under operation.

Läs även: Ätstörningen tog nästan Elsas liv – idag är hon läkare: ”Vill hjälpa andra”

– Det var som att jag låg i en stor hand och jag vet att jag tänkte på känslan när jag kramar mina barn och känslan när jag höll min farmors hand. Den där varma känslan av kärlek. Sedan minns jag inte mer förrän jag vaknade sju timmar senare. Min kirurg höll min hand och sa: ”Det har gått bra.” Den känslan, det var en enorm lycka.

Det gick inte ens en vecka efter operationen innan Anna åter var hemma.

– Jag minns att jag satt i ­duschen första morgonen och undrade hur jag hade kunnat undgå att uppskatta det här tidigare. En dusch – den är ju helt underbar!

Och snart kunde hon ge sig ut på promenader. Väldigt korta till en början, men sedan blev rundorna längre och längre.

Åkte Vasaloppet

Det var en tuff rehabiliteringsperiod som följde. Eftersom Anna förlorade både ­hörsel- och balansnerv vid operationen, behövde hon mycket träning för att kunna gå igen. Men ungefär tre månader efter operationen började hon jobba igen och då kom tankarna på att byta jobb.

Anna hade börjat fundera över livet och vad som är ­viktigt och att livet inte går i repris. Det slutade med att hon sa upp sig från jobbet i Göteborg och i stället började leta styrelseuppdrag.

– Idag sitter jag i tio olika bolagsstyrelser och är dess­utom vd för Västflyg, så jag jobbar mer än jag någonsin har gjort.

Vasaloppet satte hon upp på listan ungefär ett år efter operationen, men det kändes nästan omöjligt.

Sedan var det en vän till Anna som några månader senare frågade om de skulle åka ihop.

Läs även: Jenny var steril efter cancern – blev gravid mot alla odds: ”Inget annat än ett mirakel”

– Det var mer ett infall och bara några dagar före loppet. Så Vasaloppet åkte jag utan att ha tränat på snö alls och bara ett och ett halvt år efter operationen. Jag trodde ärligt talat inte att det var möjligt med min balans. Men det här var under pandemin och med färre åkare i spåret vågade jag ge det en chans. Fast jag trillade i varenda backe.

Under operationen klarade sig ansiktsnerven hyfsat, men där sitter en liten tumörrest kvar. Vid en årlig kontroll förra året såg man att den lilla tumörresten på ansiktsnerven fördubblats i storlek. Det beslutades då att hon skulle strålas, vilket gjordes i maj 2023. Ett år senare gjorde hon en magnetröntgen som gav positiva besked.

Tror på högre makt

Anna tror att hela den här upplevelsen har gjort henne mentalt starkare. Hon lägger betydligt mer fokus på ”här och nu” och mindre fokus på att oroa sig för vad som ska hända.

– Egentligen vet vi ju alla att vi ska dö en dag och vi har ju ingen aning om när den ­dagen kommer. Det är liksom ingen idé att gå och oroa sig. Och visst, jag har en liten tumör kvar i huvudet, men den växer väldigt långsamt och man har koll på den. Visst tänker jag på det, men jag ligger inte vaken om natten och oroar mig.

Vad ger dig livsglädje?
– Jag tror att jag skulle ­kunna räkna upp hundratals saker. Mina barn, min stora familj, mina vänner, min lilla hund Myran, att resa, att träna, att jobba med roliga och utvecklande saker, att vara ute i naturen, att vända näsan mot solen på våren, fågelkvitter, färgerna på hösten, att få krypa ner under nytvättade lakan …

Vad finns kvar på listan att göra?
– Det finns några resor kvar där, till exempel till Syd­afrika. Och att gå upp på Kebnekajse, vilket är planerat till i sommar (Anna besteg Kebnekajse i slutet av augusti. Reds. anm.).

Vad skrämmer dig allra mest?
– Det är nog att bli allvarligt sjuk och oförmögen att leva ­någon form av liv.

Läs även: Frida och Martin fann varandra i sorgen: ”Hjärtat kan ta in så mycket mer kärlek än jag trodde”

Är du rädd för döden?
– Nej, men jag vill helst inte att den ska komma än på många år.

Tror du på en högre makt?
– Ja, jag tror på en högre makt, på kärleken som en ­energi som binder oss männi­skor samman och som vi inte kan kontrollera. Jag tror på att det goda är starkare än det onda. Jag ber ofta en bön på kvällen, som ett sätt att summera dagen, sätter ord på det jag är tacksam för och ber om stöd i sådant jag inte kan påverka själv. Det ger mig ett lugn.

Hur lever du ditt liv idag?
– Mitt liv på ytan ser ju egentligen likadant ut och jag är ju samma person, men faktum är att jag är en lyckligare och lättsammare person idag. Jag tar inte lika allvarligt på saker och ting och jag är mer noga med att välja var jag lägger min energi och vilka människor jag omger mig med.

Vad vill du säga till andra som drabbas av traumatiska besked?
– Du klarar mer än du tror. Du är starkare än du tror. En dag i taget och en fot framför den andra. Gör en lista på sådant som gör dig glad och ger dig energi och tvinga dig att göra något på listan – varje dag. Krama dina barn och dina nära. Var i naturen så mycket det bara går.