Paracyklisten Anna Beck: ”Även om det känns orättvist ger jag inte upp”

Anna Beck har vunnit allt som går att vinna inom paracykelsporten, sånär som på ett OS-guld. Kanske kommer det efterlängtade guldet i kommande Paralympics i Paris där Anna är en medaljkandidat.

Hennes medaljskörd är redan diger. Åtta VM-medaljer varav sex guld, två Paralympics-silver och två EM-guld har hon skrapat ihop under sina åtta år som paracyklist. Men hur många medaljer Anna än får hänga runt halsen förmår hon inte riktigt betrakta sig själv som den mästarinna hon de facto är.

– Jag har jättesvårt att se att jag är så bra på en idrott att jag kan vinna guld i den. Det är nog något som sitter i sedan barndomen. Att vända synen på sig själv är knepigt, konstaterar hon.

Anna Beck har Charcot-Marie-Tooths sjukdom

Barndomen ja. Kärleken till fysisk träning fanns där redan då. Anna älskade både att titta på idrott och att själv idrotta. Det var bara det att hennes hårda ansträngningar aldrig gav utdelning i resultatlistorna.

– Hur mycket jag än tog i så var jag alltid bland de sista. Jag hade svårt med balansen, trampade snett, ramlade ofta och kunde inte springa lika fort som andra.

Under uppväxten var Anna en hängiven hästtjej. När hon red märkte hon att fötterna hängde. För att hålla dem på plats i stigbyglarna började hon att tejpa fotlederna. Läkaren som vid ett tillfälle uppsöktes gav Anna en balansbräda så att hon skulle kunna träna upp sina vrister.

På den tiden hade ingen någon tanke på att hennes fysiska utmaningar kunde vara symtom på en sjukdom. Den insikten kom inte förrän långt senare. Anna hade hunnit fylla 25 år och föda sina två barn när hennes morbror diagnosticerades med Charcot-Marie-Tooths sjukdom.

Läs även: Pia Salming om sorgen och saknaden efter Börje: ”Vi var själsfränder”

Sjukdomen är neurologisk och kännetecknas framför allt av successiv muskelförtvining. Informationen om att den även är ärftlig fick Anna och flera andra i släkten att låta undersöka sig. Då infann sig också svaret på gåtan varför de i varierande grad begränsats av likartade fysiska symtom.

– Idag är vi ganska många i familjen som har fått diagnosen: Min mamma, jag, två av mina tre syskon, min son Anton och min systers son, summerar Anna.

För egen del var det inte särskilt dramatiskt att ta emot sjukdomsbeskedet.

– Det är klart att det inte kändes roligt, men samtidigt fick jag ju veta att det fanns en orsak till att det hade varit som det hade varit. Jag har aldrig sörjt att jag drabbades av sjukdomen. Däremot kan jag önska att jag hade fått diagnosen tidigare i livet så att jag kunnat inleda min cykelsatsning i yngre ålder. Jag hade gärna velat hinna köra fler Paralympics.

Klassificerad som paracyklist

Under sommarens Paralympics kommer Anna att ha en tillrest supporterskara på runt 25 personer på plats i Paris. Den enda som saknas i hejarklacken är pappa Kjell som dog förra året. Under många decennier var han den stora cykelentusiasten i familjen. 2008 lyckades Kjell övertyga Anna om att hon borde göra honom sällskap under Vätternrundan året därpå.

Träningspassen inför motionsloppet väckte hennes begeistring för cykelsporten.

– Det var en sådan himla wow-känsla att för en gångs skull inte bli frånåkt. Eftersom mina fötter sitter fast i pedalerna när jag cyklar kan jag trampa utan några problem, förklarar hon.

Vätternrundan gav mersmak. Uppfylld av lyckokänslan i att äntligen kunna hävda sig i idrottssammanhang ställde Anna upp i en lokal tävling i Värmland.

– Mina medtävlare var personer utan funktionsnedsättningar. Ändå lyckades jag vinna tävlingen. Då kände jag att det här är nog något för mig.

Läs även: Kajsa Bergqvist om saknaden efter pappan: ”En av mina bästa vänner

Att Anna var en handikappidrottare, eller paraidrottare som det numera kallas, slog henne inte förrän hon läste en artikel om Henrik Marvig som efter en allvarlig MC-olycka tävlade för det svenska paralandslaget i cykel.

– Det ledde till att jag tog kontakt med förbundskaptenen för landslaget i paracykel, Michael Lindgren. Han upplyste mig om vilka läkarintyg som krävdes. Det var en jättelång process att bli klassificerad som paracyklist, men jag bestämde mig för att fånga möjligheten. Jag tror att det var den starka önskan från barndomen om att få vara bra i en idrott som motiverade mig. När jag väl fick chansen ville jag verkligen ta den.

Funktionsnedsättning som inte syns

För Anna är det viktigt att belysa att paraidrotten inte bara omfattar personer med framträdande funktionsnedsättningar utan att många liksom hon själv lever med skador som inte är lika uppenbara för ögat.

När man ser Anna med snabba spänstiga steg röra sig över huset är det svårt att urskilja någon avvikelse från det normala. Den enda lilla skillnaden jag noterar är att hon inte sätter ner hela foten i golvet utan snarare tycks sväva fram på framfötterna. Min iakttagelse bekräftas senare av Anna:

– Nervsignalerna som går ut till mina händer och fötter är skadade. När musklerna förtvinar blir fötterna ofta snedställda. Jag och många andra med sjukdomen har också höga fotvalv, vilket medför att vi egentligen bara går på hälen och framfoten, medan mellanfoten hela tiden är i luften. Eftersom vi har mindre yta att stå och gå på får vi också sämre balans.

Något botemedel finns inte i dagsläget. Sjukdomen är progressiv, men i Annas fall sker försämringen osedvanligt långsamt.

– Jag väljer att tro att det är för att jag tränar så intensivt. I vardagslivet påverkas jag inte så mycket av sjukdomen. Jag kan vara ute och cykla tio mil och jag kan sköta ett hushåll, men det går lite långsammare än för en frisk person och jag får mer ont. På kvällar och nätter är nervsmärtorna som värst. Det är liksom en brännande känsla kombinerat med en invärtes klåda.

Anna är inte den som ömkar sig själv i onödan. En del av nyckeln till hennes framgångar tror hon är att hon alltid har tränat med personer utan fysiska begränsningar, däribland maken Patrik som också har låtit sig förföras av cyklingen och numera är Annas främsta sparringpartner.

Anna Beck tog VM-guld

Men det finns en baksida av att jämföra sig med personer med helt andra förutsättningar.

– Hur mycket tid jag än lägger ner kan jag inte få samma utdelning som de flesta andra. Jag kommer aldrig att nå samma siffror eller samma fart. En vältränad motionär kan köra ifrån mig ganska lätt. Många gånger är det frustrerande. Men även om jag ibland vill gråta för att det känns så orättvist ger jag inte upp.

Under VM 2018 var Anna mer betjänt av sitt hårda pannben än någonsin förr. Med henne på mästerskapet i Italien fanns familjen. Den då 14-åriga sonen Anton hade fått samma diagnos som Anna flera år tidigare, men det var först i samband med miljöombytet som det blev uppenbart att hans tillstånd kraftigt hade förvärrats.

– Hans fötter hade blivit så deformerade att han nästan inte hade någon yta kvar att gå på. Att se hur Anton fick slita för att ta sig fram var oerhört jobbigt, säger Anna allvarligt.

Läs även: Ove, 81, tränar sig ur sorgen efter sambon – ska ställa upp i veteran-VM

På självaste tävlingsdagen infann sig en känslostorm. Innan loppet satt Anna och grät. Väl på startlinjen lyckades hon dock ta sig samman. Tankarna på hennes kämpe på hotellrummet fick Anna att kavla upp ärmarna och prestera på yppersta toppnivå. Trots sin dystra sinnesstämning lyckades hon bärga hem ett VM-guld. Och inte bara det, hon blev också första svensk i historien att vinna VM i ett tempolopp i paracykel.

Kort därpå genomgick Anton en omfattande operation med lyckat resultat. 18-åriga dottern Cornelia har hittills valt att inte ta reda på om hon har Charcot-Marie-Tooths sjukdom.

– Men även om Cornelia inte skulle utveckla sjukdomen själv kan hon vara bärare av genen och föra den vidare till sina eventuella framtida barn, betonar Anna.

Förlorade alla ägodelar när huset brann ner

Själv var Anna som sagt redan färdig med barnafödandet när hon fick sin diagnos. Tror hon att hon hade vågat skaffa barn om hon hade vetat om att hon bar på genetisk sjukdom?

– Det är svårt att svara på, men kanske var det bra att det blev det som det blev ändå, konstaterar hon eftertänksamt.

En annan omständighet som Anna i efterhand tackar högre makter för är att Paralympics i Tokyo flyttades fram ett år. I maj 2020, några få månader innan mästerskapet egentligen skulle ha hållits, självantände nämligen ett batteri i familjen Becks vita tegelvilla. Anna låg på en massagebänk då det kom ett sms från larmföretaget.

– Där stod att det var full rökutveckling på vår adress. När jag och Patrik kom hem möttes vi av brandkår och ambulans. Anton var ensam hemma när branden startade. Han lyckades ta sig ut genom dörren. Några minuter senare spred sig elden till hans rum där han hade suttit och haft och en lektion över nätet. Det enda som blev kvar av huset var teglet och yttertaket.
Familjens älskade katt Svea omkom i lågorna. Även den splitternya tempocykeln som Anna som en försiktighetsåtgärd förvarade i vardagsrummet brann upp, liksom de flesta av familjens ägodelar.

– Vi fick börja om från grunden. De första två veckorna bodde vi hos släktingar. Sedan kom en ängel till granne och erbjöd oss att få hyra en möblerad femrummare centralt i Kil. Det tog över nio månader innan huset var återuppbyggt och vi kunde flytta tillbaka.

Även om Anna helst hade varit utan branden och haft kelgrisen Svea kvar i livet kan hon så här i efterhand se att eldsvådan ändå förde något positivt med sig.

– Den har lärt mig att man kan leva med väldigt mycket färre ägodelar än man tror. Det blev lite av en själslig rensning. Många av sakerna som försvann var överflödiga, fast givetvis hade jag gärna själv velat få bestämma vad jag ville behålla. Barnens dagisteckningar, våra bröllopsbilder och vissa andra fotografier som förstördes i branden är ju oersättliga.

Tog två silver i OS i Tokyo

I brandens efterdyningar fortsatte Anna resolut att träna för OS året därpå. På grund av arrangörernas pandemirestriktioner kunde hennes familj inte vara närvarande i Tokyo då hon två gånger om gick i mål som silvermedaljör. Men den här gången kommer de alltså stå och heja fram henne på Paris gator. I Patrik har Anna sin allra största anhängare.

– Patrik backar mig på alla sätt som finns. Först och främst är han ute och tränar med mig, sedan mekar han med mina cyklar, och därtill jobbar han heltid för att täcka upp för inkomstbortfallet som uppstår när jag på grund av min elitsatsning bara kan arbeta deltid. Och aldrig någonsin klagar han över att jag är borta mycket på träningsläger och tävlingar, tillägger hon imponerat.

Läs även: Charlotte Kallas ångestkamp: ”Tror för mycket om mig själv”

Prispengarna inom paracykelsporten är i det närmaste obefintliga. De knapra ekonomiska villkoren är en av anledningarna till att Anna planerar att avrunda sin cykelkarriär efter Paralympics. Cykla kommer hon dock att fortsätta göra, liksom att arbeta för att höja paraidrottens status.

– Det är lika viktigt för en paraidrottare att uppnå sina drömmar som det är för vilken annan person som helst. Jag vill att allas drömmar ska ha samma värde.

Fotnot: Paralympics äger rum mellan 28 augusti och 8 september. Annas tävlingsdatum är 29 augusti, 4 september och 7 september.