Charlotte Kallas ångestkamp: ”Tror för mycket om mig själv”

Charlotte Kalla befinner sig i huvudstaden för att göra pr för sin bok Skam den som ger sig. Med sig har hon sonen Alvin, fyra månader, och sambon Fredrik. Hon har längtat efter att få bli mamma men kunde inte fatta vilka starka känslor som uppstår.

– Alvin är utan tvekan den bästa medalj jag någonsin fått, säger Charlotte när vi slår oss ner efter att hon just ammat sin son och lämnat honom till Fredrik i rummet intill.

Hon berättar att Alvin har en tydlig personlighet men att han fortfarande är så liten att det är svårt att veta vad han verkligen vill försöka berätta.

– Största utmaningen är att förstå vad han vill. Gråter han för att han är trött, hungrig eller har ont i magen? Oftast är han glad och det ska bli spännande att få lära känna honom mer och mer. Jag har fått acceptera att saker numera kan bli avbrutna på grund av Alvin som behöver mig – allt ifrån styrkepass till att skriva klart ett mejl.

Charlotte säger att livet som mamma är som att upptäcka en helt ny värld.

– Jag är verkligen här och nu. Det är både spännande och utmanande att inte vara den som sätter agendan, jag som är så van vid att ha kontroll. Nu är det någon annan som bestämmer, menar Charlotte.

Som mamma önskar Charlotte att hon kommer vara närvarande och tydlig.

– Jag vill guida honom och få honom att förstå att det är av omsorg som jag sätter gränser.

Charlotte och hennes sambo Fredrik träffades för fem år sedan genom en gemensam vän. Fredrik visste vem Charlotte var men inte mycket mer än så.

– Han spelade en del fotboll men hade inte så bra koll på skidvärlden. Jag tyckte att han var väldigt trevlig och ödmjuk och dessutom var han otroligt rolig. Fredrik och jag har alltid haft väldigt enkelt för att prata med varandra. Förutom respekten vi har för varandra tror jag att humorn är kärnan mellan oss. Vi har grymt kul ihop men vi är också ett fantastiskt bra team, säger Charlotte.

Charlotte Kalle började åka skidor som 7-åring

Charlotte var 7 år när hon började åka skidor. Hennes stora förebilder var Marit Bjørgen och Lina Andersson men var farfar den som från början introducerade henne för sporten. ”Faffa” har alltid funnits där för henne och var en av de första som peppade och hejade på henne i spåren. Tragiskt nog gick han bort i augusti i fjol.

– Han dog väldigt plötsligt och det blev en enorm chock och stor sorg. Jag kan sakna hans uppriktiga glädje. Han var alltid så okonstlad och ställde alltid upp för allt och alla, en stor hjälpande hand. Till exempel skottade han inte bara snö utanför sitt hus utan även framför sin brors hus och även vårt. Han var den som tog oss med ut på myren och plockade bär, säger Charlotte.

Ett tag drömde Charlotte om att bli läkare men när drömmen om att bli elitidrottare tog fart blev läkaryrket en b-plan.

– Under en annan period ville jag bli artist eller åtminstone känd. Jag älskade Spice Girls. De var populära och, i mina ögon, perfekta. Det var tjejer som vågade ta för sig, lite annorlunda och gränslösa.

Charlotte växte upp Tärendö, en by vackert omsluten av två älvar som var hela hennes värld.

– Tärendö hade inte mer än 600 invånare, ändå hade jag allt jag behövde där: familjen och kompisarna, skolan och skidspåret, Ica och idrottshallen där vi tränade med basketlaget, säger hon.

Det fanns kärlek inom familjen men det var inget som man pratade om.

– Det var aldrig så att mamma och pappa sa till mig och mina systrar att de älskade mig men vi kände det. Jag tror det hörde tiden till att inte prata så mycket om sina känslor. De visade snarare sin kärlek genom handlingar.

Slog igenom under Tour de ski 2008

Tävlingsinstinkten fanns där tidigt, både i spåret och i skolan.

– Det gällde inte bara i skidåkningen. Min tävlingsdjävul märktes i skolan. Jag ville ligga först i matteboken, ha flest rätt på proven och sticka färdigt lovikkavanten i syslöjden först av alla. Samtidigt som jag aldrig har känt mig bekväm med att stå i rampljuset så ville jag prestera och få bra beröm, säger Charlotte.

Hon blev varken artist eller läkare men rampljuset och kändisskapet fick hon, vare sig hon tyckte om det eller inte, ganska snart stor erfarenhet av.

Det var år 2008 under Tour de ski som Charlotte slog igenom. Inte ens hon själv insåg då vilken kapacitet hon bar på.

– Jag överraskade och chockade både mig själv och omgivningen. Jag fattade inte att jag kunde åka så snabbt som jag gjorde. Det var en superhäftig känsla, något man bara upplever en gång i livet. Det var under julledigheten då alla satt hemma i sina tv-soffor och tittade, helt klart bästa exponeringstiden. Ett genombrott gör man bara en gång och rent yrkesmässigt är det bland det mäktigaste jag varit med om.

Efter den dagen blev livet sig aldrig likt igen. Inom hennes familj var det viktigt att inte sticka ut eller lyfta fram sig själv för mycket. Men det blev svårt för Charlotte att återvända till sin hemort och fortsätta bara ”vara sig själv”, för plötsligt ville alla ha en bit av skidåkerskan från Tornedalen och hon behandlades annorlunda av sin omgivning. Allt eftersom Charlottes karriär tog fart växte också hennes värld och alla visste från en dag till en annan vem hon var.

– Sponsorer ringde, tidningar och tv ville göra intervjuer. Jag skulle vara prisutdelare i olika sammanhang, bingoutropare och allt möjligt. Jag har alltid tyckt att det varit svårt att säga nej, mest för att jag inte vill göra andra besvikna. Men det blev orimligt att säga ja till allt och samtidigt försöka fokusera på skidloppen.

2020 var ett lågvattenmärke

Sin första världscup körde Charlotte 2006 och den sista 2022. Idag känner hon sig stolt över att hon under 16 år levererade på så hög nivå, inte minst med den press som hela tiden låg på henne.

– Det fanns ett sådant enormt sug efter att ha framgångar på distanssidan hos damerna eftersom det var länge sedan Sverige haft den positionen. Men allt eftersom fanns där samtidigt en ökad medial press.

I sin allra bästa form säger hon att hon var under OS i Pyeongchang år 2018.

– Då hade jag tillsammans med mitt team fått ut det allra bästa ur min kropp. Det var häftigt att ta skiathlon-guldet där.

Sämsta år utnämner hon 2020 till.

– Det var ett riktigt lågvattenmärke. Jag blev drabbad av covid redan innan tävlingssäsongen satte igång och det var en enorm stress att försöka bli frisk, bygga upp mig och försöka kvala till VM det året.

Litade inte på sig själv

Så hände det som inte får hända. I slutet av sin karriär var Charlotte bara en missad vistelserapportering från att bli straffad för dopingbrott. Som aktiv skulle hon tre månader i förväg skriva upp en plats där hon under en timme varje enskild dag skulle vara anträffbar för en dopningskontroll.

Tre veckor tidigare hade hon glömt att ändra plats från hemmet i Sundsvall till Östersund, där hon befann sig för en träff inför OS i Peking 2022. Den som har tre missar i vistelserapporteringen inom en tolvmånadersperiod blir avstängd i minst tolv månader.

– Även om jag inte hade något förbjudet preparat i kroppen så hade jag inte fullföljt mina plikter med rapporteringen. Jag som älskar att ha kontroll, är strukturerad och bra på att planera blev rädd för mig själv. Det var inte likt mig att slarva med det här. Om det hade nu hänt två gånger på kort tid kunde det kanske hända igen?

Charlotte var livrädd för att få en tredje prick och kände att hon inte kunde lita på sig själv.

– Tänk konsekvenserna! Att avsluta min karriär på det villkoret var ju inget jag önskade. Alla mina medaljer och framgångar skulle tappa i värde om jag hade blivit dömd.

SM-tävlingarna hemma i Norrbotten blev Charlottes sista som elitidrottare.

– Där tog jag mina första stavtag som 7-åring och det kändes fint att få avsluta karriären på samma plats.

Charlotte Kalla om sin ångest

Att skriva en bok är en tanke som slog Charlotte redan mitt under karriären.

– Jag kände att det vore fint, inte minst för mig själv, att få summera vad jag själv varit med om. Efter att ha sommarpratat i radio upplevde jag att det fanns så mycket jag ville utveckla men som det inte fanns utrymme för. Då hade jag inte heller lika mycket distans till allt som jag kanske hade nu.

I sin bok beskriver Charlotte ångesten som kommit till henne under nattetid och den så kallade ”skamröst” som alltid ropat inom henne.

– Ja, det är ju utifrån den här inre rösten som titeln på boken kommer. Jag har aldrig velat tysta den men jag har behövt lära mig att hantera den. När jag blev äldre och pratade med mina mentala rådgivare om den här rösten som hela tiden sa elaka saker om mig – som fick mig att älta, må dåligt och tro att jag inte duger – höll de med mig om att den inte skulle raderas från min personlighet. Däremot behövde jag hitta verktyg för att stå ut med mig själv och därmed inte vara så hård mot mig.

– Det var superjobbigt för självkänslan att hela tiden höra någon inom mig säga att jag är värdelös eller tror för mycket om mig själv. Men samtidigt har skamrösten också gjort mig till den jag är, en ”doer”. Jag får saker och ting att hända och jag är beredd att jobba hårt för att nå resultat.

Har formats av Tornedalens historia

Vad skulle du säga att dina största tvivel handlat om?
– Att vara tillräcklig både i mina och andras ögon och att leva upp till de krav som jag ställer på mig själv. Men också att vara lite mer förlåtande mot mig själv. Allt går inte att kontrollera och jag har behövt jobba mycket på att försöka lägga ribban på en lagom hög nivå. Det är så himla viktigt att ta hand om sig själv för att kunna finnas där för andra. Det är så lätt att tillgodose alla andras behov men man får inte glömma sig själv och sitt eget mående.

Vad vill du att man som läsare ska känna när man läser din bok?
– Jag vill dela med mig av mina tvivel så att man som läsare ska kunna identifiera sig och tänka efter vad som verkligen är viktigt i livet. Kanske jag kan påverka någon annan att göra förändringar som krävs i en annan människas liv för att må lite bättre?

– Med min berättelse vill jag även visa att vi elitidrottare må vara framgångsrika men vi är också mänskliga. Vid sidan av våra yrkesliv har vi ett annat pågående liv, saker som händer mellan våra framgångar. Vi är inga robotar eller maskiner, även om det kanske är det som mediabilden visar.

Vad har du fått med dig från Tornedalen?
– Min envishet och mitt tålamod. Man vet att saker och ting tar tid. Det är egentligen under senaste tid som jag insett hur mycket jag formats av Tornedalens historia. För ett par år sedan inledde Sannings- och försoningskommissionen en utredning där de intervjuade tornedalingar och det gjorde att jag förstod mer.

– Jag fick veta att min minoritet har blivit skallmätt och setts som en ras som varit mindre värd. Jag kände att det var viktigt att fler får kunskap om det. Vi ska kanske inte vara så stolta över vissa delar av svensk historia. Rapporten släpptes i november i fjol.

Talar du tornedalsfinska?
– Mamma och pappa kan prata meänkieli (tornedalsfinska), men de tyckte inte att jag och mina systrar skulle lära oss det. De tänkte att det skulle bli rörigt för oss att blanda språken när vi var små. De bar även med sig en hel del skam och smärta som de tvingades uppleva på grund av språket.