Sanna Nielsen om sin uppväxt: “Jag fick lära mig att inte sticka ut”

Vi träffas på Tyresö slott, vilket inte är helt opassande eftersom Sanna Nielsen nu är aktuell som en av stjärnorna på slottet på SVT. Sanna vågar varken kramas eller ta i hand med tanke på att hon inte vill smitta någon.

– Fast jag har varit förkyld och hostat i åtta veckor nu, så det är nog ingen risk, säger Sanna när vi slår oss ner inne på fiket med var sin kopp varmt te.

Sanna har skolat in 2-årige sonen Gibson på förskolan under hösten och just på grund av alla förskolebaciller har hon inte vågat planera in så mycket jobb den senaste tiden – ett klokt beslut med facit i hand.

Det där med att hålla sig frisk är A och O för en sångare som har rösten som sitt levebröd. Hon berättar om en händelse år 2019 då hon stod på scen på Hamburger Börs i Stockholm med Mitt Sanna jag.

– Det är det absolut värsta jag varit med om. Jag tappade rösten redan under andra låten – inför en fullsatt salong. Jag minns att jag fick gå av scenen och där satt jag halvnaken i bh och strumpbyxor och bara grät i min ljudteknikers armar. Min röst hade gått i väggen och jag kände att det inte fanns en chans för mig att fortsätta min show. Det kändes som taggtråd i halsen när jag försökte sjunga, berättar Sanna.

Sanna hade varit dålig i rösten tidigare, men det hon upplevde då var något helt annat. Hon hade gått med en polyp i halsen, och när hon dagen efter den avbrutna showen besökte en läkare bekräftade han att denna polyp hade spruckit.

– Min enda chans att bli bra var fyra veckors ordinerad tystnad. Läkaren betonade vikten av att vara helt tyst. Detta var såklart ett fruktansvärt besked för mig att få just under pågående show. Jag fick också veta att sådant här kan hända vem som helst. Jag hade ju gått till en sångpedagog, tagit hand om min röst och gjort allt rätt, men det var bara att ställa in. Vi började med att ställa in de tre första veckorna.

Sanna Nielsen kunde inte prata på tre veckor

I tre veckor använde sig Sanna av ett kollegieblock. Sambon Jocke pratade och hon svarade genom att skriva. Hon gjorde jobbet och sa inte ett knyst på tre veckor.

– Vissa dagar kändes såklart deppiga eftersom många blev arbetslösa på grund av min åkomma. Samtidigt tänkte jag på min publik. Men under den där tysta perioden kände jag också att jag skulle vara starkare än någonsin när jag väl var tillbaka.

Under Sannas återbesök hos läkaren bekräftade han att hennes disciplin gjort susen och hon kunde återgå till Hamburger Börs och göra klart sin show, som hon sedan också turnerade med.

Därefter opererade hon bort polypen och sedan dess har hon inte haft några problem med rösten.

– Min röst är mitt jag. Det är mitt leverne men också personen jag, barnet i mitt gamla rosa flickrum. Så visst är jag extra nojig vid minsta förkylning, konstaterar Sanna och tar en klunk av sitt gröna örtte.

Den där tävlingsinstinkten, att verkligen göra det hårda jobbet och kämpa, har Sanna på senare tid insett att hon har djupt inom sig. Annars är hon inte så mycket för att tävla, vilket är en av få egenskaper som skilde henne och Pernilla Wiberg åt under inspelningen av Stjärnorna på slottet.

Pernilla älskar att tävla, medan Sanna ”hatar alla slags tävlingsmoment”.

– Vi var ett gott gäng som har fortsatt ha kontakt genom en tråd vi kallar ”Stjärnorna”, men jag klickade speciellt bra med Pernilla. Hon kändes som en storasyster och jag upplever att våra berättelser har många gemensamma komponenter, inte minst när det handlar om prestation och målinriktning.

Pernilla Wiberg blev en mentor för Sanna

Sanna berättar att Pernilla blev lite av en mentor för henne, särskilt under Sannas egen dag. Sanna valde nämligen en aktivitet som skulle utmana hennes egna rädslor.

– Allt jag gjort i vuxen ålder har handlat om att ta för sig i livet och inte låta rädslor hindra mig från att missa olika upplevelser. Och eftersom jag är höjdrädd valde jag höghöjdsbana som aktivitet. Jag ville göra något som kändes läskigt och tänkte att det är lika bra att gå all in. Man lever bara en gång.

Under sin dag pratade Sanna mycket om hur hon var som barn – att hon ofta upplevde att hon behövde ursäkta sig själv – och just därför kändes det naturligt att med denna aktivitet visa vem hon är idag.

– Det hände något med mig runt år 2012, när jag bestämde mig för att byta skivbolag. Det var första gången jag gick från det som kändes tryggt till något som var mer utmanande.

Uppe på toppen av den där höghöjdsbanan grät Sanna ”som en stucken gris”.

– Jag var sist ut och de andra klarade av det galant, speciellt Pernilla. Men jag uppskattar verkligen hur hon såg min rädsla och mötte mig i den och accepterade den, men också hur hon pushade mig framåt.

Sanna Nielsen om Stjärnorna på slottet

Sanna tvekade inte en sekund när hon fick frågan om hon ville vara med i årets säsong av det populära tv-programmet. Däremot fick hon kalla fötter direkt efter.

– Jag tänkte: Vad har jag gjort? Jag har ju så dåligt minne – jag kommer inte att ha något att berätta. Men efter en del samtal kom det upp en hel del berättelser, säger Sanna.

Hon ser på inspelningsperioden som terapeutisk och upplever att hon lärde sig en del nytt om sig själv, fick svar på vissa funderingar och kände att hon vågade visa sig mer sårbar än hon tidigare gjort.

– Jag har alltid haft en sorts spärr och haft det ganska tufft med att vara öppen och släppa in andra människor. Men sedan jag blev mamma har jag vågat prata om allt. Jag vill inte att det ska finnas några hemligheter i vår familj. Om vi vill att Gibson ska våga vara öppen och visa känslor så krävs det ju att vi föräldrar gör det.

Sanna tror att den där spärren har att göra med hennes tidiga genombrott i kombination med att hon var mobbad under högstadiet.

– Jag fick lära mig att inte sticka ut eller visa mig för stolt. Inom familjen upplevde jag att man skulle vara försiktig, för annars kunde man upplevas som skrytig. Lagom var det som gällde. Mamma och pappa var alltid en trygghet för mig, men det är klart att de var lite rädda för att folk skulle tycka och tänka om vissa saker och valde därför att vara lite mer försiktiga.

Visst hade Sanna vänner och även bra dagar på högstadiet, men mobbningen fick henne att må dåligt. Räddningen var musiken.

– Utan musiken tror jag att jag hade varit ganska annorlunda idag, speciellt med tanke på vad jag fick ta emot som barn. Musiken vägde alltid upp och det fanns många som visade att de trodde på mig.

Att komma hem till sången, sätta på Celine Dion och sjunga med, härma och analysera varenda ton, stå framför spegeln i det rosa flickrummet med micken i sin hand, det vägde upp det dåliga i skolan.

– Jag sjöng av glädje men framför allt när jag var ledsen. Det var ett sätt att få ur mig mina känslor. Mamma och pappa lyssnade ofta på mig och de såg att jag mådde bra av sången. Under de där stunderna försvann tid och rum och så är det än idag, berättar Sanna.

Längtade länge efter att bli mamma

Nu, efter att Sanna skolat in Gibson på förskolan, upplever hon att det plötsligt infunnit sig oceaner av tid. Drömmen är att bygga en egen studio intill huset, men just nu använder hon sig av en digital studio när hon skapar sin nya musik. Tanken är ett nytt album på svenska och Sanna lovar en mer personlig touch än tidigare.

– Jag är snart 40 och har hunnit bli mamma, så jag är en helt annan person idag. Jag vill bjuda min publik, som ju följt mig sedan jag slog igenom som 11-åring, på något som känns viktigt och ärligt.

Sanna har ofta känt sig äldre än vad siffran visar. Det var först efter 35 som hon verkligen kände sig som den ålder hon är i.

– Kanske beror den här känslan på att jag började jobba så tidigt, men också på att jag alltid jobbat med äldre människor. Idag känner jag mig bekväm i min ålder och person, men också bekväm i min kropp och personlighet. Det är en härlig känsla och kanske är det en bidragande orsak till att jag numera vågar säga rakt ut vad jag känner och tycker.

Att bli mamma var något Sanna länge hade längtat efter.

– Jocke och jag hade pratat om det en hel del, men eftersom man som artist ofta lägger upp femårsplaner kändes det aldrig som att det blev läge. Sedan kom pandemin och då insåg vi att vi behövde passa på, för annars skulle det bli för sent.

Joakim Ramsell och Sanna Nielsen har varit ett par i 15 år

Hon tycker fortfarande att det är en omvälvande känsla att vara mamma och ha ansvar för ett litet barn.

– Jag kan fortfarande undra var handboken för hur man sköter ett barn finns. Jag är inte så nojig som mamma. Däremot kan jag känna mig nervös över om jag alltid gör det absolut bästa för att han ska lära sig att ha en egen uppfattning och våga ta egna beslut.

Sanna läser en hel del böcker om känslor och hur man på bästa sätt kan fostra sitt barn för att få så bra självkänsla och självförtroende som möjligt.

– Jag vill ju att han ska älska sig själv och att han inte ska bli så där ursäktande över sig själv som jag var.

De senaste två åren beskriver Sanna som de absolut tuffaste och mest omvälvande, men framför allt de vackraste, bästa och finaste.

– Jag vill bara ha mer och mer av Gibson. Det känns lite vemodigt att bebistiden är över. Samtidigt känner jag mig nyfiken på hans personlighet och vem han kommer att bli.

Hon tycker att livet blivit komplett sedan Gibson kom och trivs med att någon annan numera är viktigare än hon själv och jobbet. Tillsammans med Jocke har hon skapat den familj hon drömt om och hon älskar villalivet de nu lever. Kanske hade hon hoppats på att ha mer tid för trädgård och odling, men den tiden får komma när Gibson är äldre.

Och trots, eller tack vare, att Sanna och Jocke nu varit ett par i 15 år älskar de fortfarande att tillbringa så mycket tid som möjligt tillsammans, både privat och yrkesmässigt.

– Jag fastnade för Jockes sätt att vara. Han är en mjuk och varm kille, klädd som en hårdrockskille. Han ser mig och vi har väldigt roligt ihop.

Kärnan i deras relation är att de har en förståelse för varandra och det faktum att man kan förändras med tiden, tror Sanna.

– Man är kanske inte samma person som när man träffades, men vi har följt med varandra i våra respektive förändringsprocesser.

Sjöng Undo under Gibsons förlossning

Vad är det absolut bästa du upplevt?
– Det måste vara Gibsons förlossning. Jag visste ju inte vad jag hade att vänta mig, men det blev helt underbart! Det var faktiskt en kompis som förlöste mig och det kändes tryggt. Hon jobbade på stället jag skulle föda, så jag blev så glad att jag fick ha henne som barnmorska.

– Jag hade planerat att ta all bedövning som gick att få men hann bara med lustgasen. Men oj vad skön den var att få. Jag fick i efterhand höra att jag hade agerat ståuppkomiker, dragit en massa skämt och sjungit på min låt Undo för hög hals, haha!

– Jobbmässigt så är utan tvekan att sjunga på Eurovision för fullsatt arena det bästa jag gjort!

Vad är du mest stolt över?
– Att jag vågar gå min egen väg idag, både privat och i jobbet. Jag tar chansen när jag får den och ber inte om ursäkt för mig själv längre.

Har du någon last?
– Jamen, alltså, jag äter godis varje dag. Jag är helt galen i choklad. Jag vill ju leva länge och hälsosamt, inte minst för min sons skull, men man måste ju få njuta.

Tycker du, efter snart 30 år på scen, att det är lika roligt idag?
– Jag skulle nog säga att det är roligare än någonsin nu. Jag älskar det kreativa och hårda jobbet innan man får stå på scen, men när jag väl står där uppe njuter jag verkligen. Det är en enorm belöning att se publiken framför sig och leverera sin egen musik.

Har du något motto du lever efter?
– Mitt motto är att försöka njuta så mycket jag kan. Jag tycker att man ska fira livet, leva här och nu och inte skjuta saker framför sig.