Pernilla Wiberg om viktiga operationen: ”Ingen återvändo”

Det har gått 30 år sedan Pernilla flyttade till Monaco — främst för att kunna ha kvar en del av pengarna från sin karriär. Då kände Pernilla inte jättestor entusiasm inför flytten. Hon hamnade i en 18 kvadratmeter trång lägenhet långt ifrån sin familj och sina vänner.

– ”Är det så här livet ska se ut som elitidrottare?” tänkte jag där jag satt ensam under den första tiden i nya hemlandet. Det kändes jättetrist.

– Jag trodde aldrig jag skulle bli kvar och jag kunde väl aldrig ana att jag skulle föda och låta mina barn växa upp där eller att jag skulle gifta mig med en man som lämnade hela sitt liv i Norge för att komma och bo med mig här. Men hela mitt vuxna liv har Monaco varit min vardag, säger Pernilla när vi träffas på ett fik i Stockholm.

Hon är i Sverige för att spela in ett avsnitt till Vinterstudion på SVT, ett uppdrag hon haft i över 17 år och trivs bra med, träffa kompisar och även hänga lite med sin mamma som kommit upp från Norrköping för att bo med dottern i hennes hus i Åkersberga.

Pernilla berättar att hon lämnade Monaco i 20 grader och möttes av minusgrader när hon landade på Arlanda.

– Klimatet är en av faktorerna som gjort att vi stannat kvar så länge. Man kan ju faktiskt gå i T-shirt nästan året runt. En annan fördel med att bo där är att våra barn har blivit flerspråkiga.

Och en tredje fördel med att bo i Monaco, är enligt Pernilla tryggheten, inte minst om vi jämför med hur det ser ut i Sverige just nu. Det finns ingen kriminalitet alls att räkna med i Monaco.

– För ett par år sedan försökte någon råna en Cartier-butik, men de blev tagna på bar gärning. Staden är full av synliga patrullerande poliser, säger Pernilla.

Varje dag inleder Pernilla och hennes vänner på stammisfiket på torget där de bor för att ta en kaffe med kompisarna.

– Ibland är det många som kommer, ibland är vi bara några stycken. Men vi har en bestämd tid då vem som helst i gänget, som består av folk från världens alla hörn, kan dyka upp.

Pernilla Wiberg är delägare i ett hotell

– Vi pratar om allt från att försöka lösa världsproblemen till hur vi kan hjälpa varandra med olika vardagssysslor. Vi är som ett enda stort nätverk där alla ställer upp för varandra.

Efter den här sociala stunden brukar Pernilla och hennes man gå till sina respektive gym för att träna. Därefter sätter sig Pernilla med datorn och jobbar med sina olika administrativa uppgifter. Hon är en affärskvinna och entreprenör som bland annat är delägare i ett hotell som bär hennes namn i Idre.

Hon inser att hon är privilegierad som kan bo som hon gör och har varit tydlig med sina barn att verkligheten inte ser ut som i Monaco.

– De är medvetna om att världen inte ser ut så där i övrigt. Det är ett väldigt speciellt samhälle. Jag har samtidigt tänkt att, när man ändå har chansen så varför inte unna sig att bo kvar så här?

Nackdelar hittar hon inga alls. Visst, familj och släkt bor i Sverige men det tar inte längre tid att åka och hälsa på dem än vad det gör att åka från södra till norra Sverige.

Barnen Sofia och Alex tar olika vägar

Sedan ett par år tillbaka bor endast dottern Sofia kvar hemma. Sonen Axel flyttade först hem till Sverige för att satsa på fotboll och numera går han på college i Iowa i USA.

– Det går väldigt bra för honom med fotbollen och jag tycker det är kul att han satsar. Han har fått min tävlingsinstinkt.

Sofia sysslade med gymnastik under många år och är enligt Pernilla ”otroligt atletisk med fantastiska förutsättningar”.

– Hon slutade med gymnastiken för att hon inte gillade att tävla, säger Pernilla och medger att hon fick bita sig i läppen när dottern en dag kom hem och sa detta.

– Sofia är mer kreativt lagd och tycker om design av olika slag. Vid sidan av skolan jobbar hon i en affär som säljer secondhand och trivs jättebra med det.

Största utmaningen som förälder till vuxna barn tycker Pernilla är tilliten, både när det kommer till att lita på dem och vice versa.

– Vi har gett barnen ganska fria tyglar men har reglerna inte kunnat hållas har det fått konsekvenser och då har vi fått dra åt tyglarna hårdare än innan. Har vi till exempel sagt att Axel ska vara hemma klockan tolv på natten, men han kommer hem vid halv ett, har vi istället satt klockan 23 som en ny gräns inför nästa utekväll.

Pernilla berättar att i deras föräldraskap har hon och Bödvar turats om att vara ja- och nej-sägare.

– Jag tror att det är bra för barn att ha en förälder av varje sida. Men överlag är nog jag den mer striktare av oss båda. Bödvar är nog lite mer förlåtande.

Har varit ihop med Bödvar i 30 år

Träning utgör än idag en stor del av Pernillas liv.

– Genom min karriär har jag dragit på mig en hel del skador och hoppar jag över träningen så får jag jätteont. Jag har till exempel ett vänsterknä som måste bytas ut snart. Min läkare säger att det är upp till mig när operationen ska ske, men det finns ingen återvändo.

Pernilla berättar att hennes mamma bytt båda sina leder i höfter och knän, så även hennes mormor. Så smärtan hon lever med är nog en kombination av gamla skador och genetik. Pernilla kan inte springa, inte heller gå i trappor.

– Jag tänker på min värk hela tiden, varje dag. Samtidigt är jag så van vid att leva med smärta. Det gör alltid ont någonstans i min kropp och just därför tror jag att jag har fått en högre smärttröskel än många andra, säger Pernilla.

Pernilla och Bödvar blev ett par redan 1996. Efter snart 30 år tillsammans är relationen fortfarande lika stark, om inte ännu starkare. Pernilla tänker tillbaka på sin man då hon såg honom för första gången.

De möttes i Lake Louise i Kanada. Så fort Bödvar kom innanför dörren till träningslokalen de skulle samlas i kände Pernilla att han var den rätte. Hon berättar att det var som att blixten slog ner och kärleken var besvarad.

– Iklädd norska träningskläder med en stor bag och rockringar på båda axlarna stod han där, blond som en fornnordisk viking, säger Pernilla.

Pernilla Wiberg om svartsjukan

De möts i det gemensamma intresset för idrott, men till skillnad från Pernilla gillar inte Bödvar, precis som dottern sin, själva tävlingsmomenten. Innan han slutade jobba var han assisterande tränare.

– Han trivs med den där rollen, att vara bakom. Han tog huvudansvaret för barnen och blev hemmapappa i Monaco, medan jag arbetade. Jag älskar den där prestigelösheten hos honom, säger Pernilla.

En annan orsak till den långlivade kärleksrelationen är samtalen. Pernilla berättar att de är bra på att prata om saker, även om Bödvar, enligt Pernilla själv, kanske inte är lika bra som sin fru.

– Han är uppvuxen på en bondgård med två bröder som alltid hjälpte till på gården. I den familjen fanns det inte lika mycket plats för diskussioner och samtal som det kanske gjorde hos oss. Båda mina föräldrar jobbade som lärare och det var alltid högt i tak och högljudda diskussioner kring allt från religion till politik hemma vid matbordet hos oss.

En sak som Pernilla fått jobba med är sin svartsjuka.

– Det är ingen rolig egenskap och var något som jag i början av relationen försökte dölja. Min man kunde inte alls fatta varför jag så lätt blev svartsjuk och det hade egentligen aldrig med honom att göra, mer med tidigare erfarenheter. Det finns en del i min historia som utlöst den här svartsjukan inom mig, berättar Pernilla.

Klickade med Caroline af Ugglas i Stjärnorna på Slottet

När Pernilla fick frågan om hon ville vara med i årets Stjärnorna på slottet tvekade hon inte en sekund.

– Det var lika självklart som det var att säga ja till Mästarnas mästare. Jag tycker det är ett fantastiskt programformat och det känns extra kul att jag är den första sportmänniskan som är med. Kanske det börjar sina bland skådespelarna och artisterna, säger Pernilla och skrattar.

Självklart skulle det finnas med något slags tävlingsformat på hennes dag. Först funderade hon på gokart och därefter vattenskoter.

– Det där med att åka skoter på sjön gick bort eftersom det skulle bli alldeles för svårfilmat. Så det slutade med discgolf, vilket alla tyckte var jättekul. Dessutom visade det ju sig att även Marcus Samuelsson och Caroline af Ugglas är riktiga tävlingsmänniskor.

Även om det var ett härligt gäng där alla hade kul ihop säger Pernilla att Caroline var en av dem som hon klickade bäst med.

– Det var inget jag trodde innan vi lärde känna varandra därför blev jag ganska förvånad att vi fann varandra så bra. Vi är extremt olika men förutom tävlingsinstinkten har vi faktiskt en hel del gemensamt. Till exempel delar jag hennes passion för musiken.

När Pernilla växte upp i Norrköping gick hon i musikklass och sången har alltid varit ett stort intresse. Hon har kvar sitt piano i Åkersberga och då och då sätter hon sig och sjunger och spelar. Pernilla har aldrig varit rädd för nya utmaningar och år 1991 släppte hon låten Privilege. I efterhand har hon upplevt att hon, som vågade kastade sig ut på ett nytt område, fick ta emot en hel del oförtjänt kritik.

– Bara för att jag var elitidrottare blev det otroligt mycket kritik i media. Jag gjorde ju det där mest som en rolig grej och man ska kanske inte ta åt sig men självförtroendet fick sig en rejäl törn, kan man säga. Att ta kritik gällande min skidåkning har jag däremot aldrig haft några problem med. Nej, musiken är något jag får pyssla med på min egen lilla kammare.

9 snabba frågor till Pernilla Wiberg

Vad gör dig genuint lycklig i livet?

– För något år sedan åkte min och mina syskons familjer tillsammans med mamma till Teneriffa en vecka. Vid sådana där tillfällen, när alla i storfamiljen är samlade, är jag som lyckligast.

Vad skrämmer dig?

– Trots alla flygningar som jag har gjort blir jag otroligt rädd när det är turbulens. Ju äldre jag blivit och sedan jag blev mamma tycker jag att det bara blir mer och mer läskigt.

Förutom träning och musik, vad har du då för intressen?

– Åh, jag är en periodare. Vill hela tiden lära mig nytt och provar på allt möjligt. Jag har till exempel haft en period där jag bakar mycket och en annan period då jag har stickat en massa.

Vilken person är viktigast i livet för dig?

– Min man och min mamma. Min man brukar säga att mammas och min relation är väldigt speciell för att han tycker att vi både bråkar och kramas så mycket. Det är helt enkelt mycket känslor och vi har båda ett hett temperament men jag står min mamma oerhört nära.

Har du någon fobi?

– Jag hade spindelfobi men efter den gången Gunde Svan tvingade in mig i spindelhålan under Fångarna på fortet slutade jag vara rädd. Jag tror jag blev botad från fobin där och då, värsta KBT:n ju.

Har du någon last?

– Som liten var glass och godis min stora last. Och även som elitidrottare åt jag en hel del socker faktiskt. Man behöver den där energin för alla timmar av träning. På 90-talet fanns det heller inte en massa strikta regler.

– Jag har alltid lyssnat på min kropp. Tränar jag inte gör kroppen ont, är jag hungrig så äter jag och är jag sugen på en chokladboll så äter jag en. Min träning är ett aktivt val. Jag har alltid älskat att träna och tycker inte att jag, som många verkar tro, har försakat något annat.

Vilka frågor engagerar dig extra mycket?

– Orättvisor i alla dess former. I grundskolan fanns det en kille som satt i rullstol. Han blev rätt mobbad men jag blev hans beskyddare och jag stod alltid upp för honom. Jag var också den som slog alla killar i 60 meter så ingen vågade sätta sig upp mot mig.

– Under karriären på en världscuptävling i Sierra Nevada var det så dåliga förhållanden och dåligt med snö i backarna att det var en fara för knäskador eller brutna ben. Då samlade jag alla skidåkare, topp 15 bästa i världen, och drog igång en strejk. Så det finns ett driv mot orättvisor oavsett vad det handlar om.

Tror du på en högre makt?

– Nej, jag är inte religiös. Jag tror på ödet. Jag har tänkt att allt händer av en orsak, vilket har hjälpt mig en hel del under min karriär.

Vad är du mest stolt över i ditt liv?

– Jag har alltid följt mitt hjärta och sover gott om natten. Jag har ibland tagit tuffa beslut, men är magkänslan rätt så sover jag gott ändå. Jag har mått bra av att följa mitt hjärta.