Peter Stormare om sjukdomstiden: “Det är bara någonting som jag ska klara av”

Skådespelaren Peter Stormare har alltid låtit sin inre röst och starka gudstro vägleda honom. När han i slutet på förra året drabbades av en svår sjukdom såg han även det som ett tecken – ett tecken på att det var dags att sammanfatta sitt liv i en självbiografi.

Peter Stormare har alltid gått sin egen väg i livet. När de stora förlagsjättarna under årens lopp uppvaktat honom med kontraktserbjudanden för en självbiografi har han konsekvent tackat nej. Då uppstickarförlaget Bokfabriken häromåret hörde av sig i samma ärende fick de däremot ett ja till svar.

– Jag tyckte att det var roligt med ett litet förlag som inte betalar ut några stora förskott eller så. Fast under arbetets gång satte jag mig ibland suckande och tittade på mina citron- och grapefruktträd på bakgården och frågade mig vad jag hade gett mig in på.

Peter Stormare

Ålder: 70 år.
Familj: Hustrun Toshimi, gemensamma dottern Kaiya, 14, samt dottern Kelly, 34, från ett tidigare förhållande.
Bor: I West Hollywood, Los Angeles.
Gör: Skådespelare och regissör.
Aktuell: Med självbiografin Pojken från Arbrå (Bokfabriken).

– Det är trist att se tillbaka på sitt liv. Det finns ju ingenting man kan ändra på genom att gå bakåt, konstaterar Peter över telefon från hemmet i West Hollywood utanför Los Angeles.

Även formmässigt valde Peter att frångå normen för en självbiografi. Istället för att schematiskt berätta om sitt liv från A till Ö avbryter han emellanåt sina redogörelser för att vända sig direkt till läsaren, som om han i största förtrolighet delade sina innersta tankar med en nära vän.

– Jag ville göra något annorlunda och skriva ett personligt brev till mottagaren. Det är nog något som sitter i ryggmärgen sedan jag började spela teater. När jag gick in på scenen valde jag alltid ut en person som jag spelade för. Man kan inte förändra alla, men jag resonerade att om en enda människa går härifrån lika förändrad och omskakad som jag var efter att ha sett min första teaterpjäs på Dramaten, och gör val i livet som man annars inte skulle ha gjort, då är det värt allting.

De som Peter i första hand hoppas ska ta intryck av hans livsberättelse är unga glesbygdsbor som liksom han själv växt upp långt ifrån storstädernas finkulturella arenor.

– Privilegierade storstadsbor som fått allt serverat för sig har nog inget intresse av min bok. De jag istället vänder mig till är de osynliga läsarna som finns någonstans där ute på landsbygden. Det är dem som jag vill inspirera. Kanske blev du född i den där lilla byn just för att du skulle förverkliga dina drömmar.

Peter träffade sin hustru Toshimi 1995. Här är de på en bild från 2002. Foto: TT

Peter Stormare förlorade sin bästa vän

Att Peter själv kom att växa upp i det lilla brukssamhället Arbrå berodde på att pappa Ingvar året efter Peters födelse fick anställning på Arbrå verkstad. Även om Peter alltid haft starka band till den lilla hälsingeorten visste han från tidig ålder att hans framtid var ämnad för en helt annan plats. Gudsrösten, som väglett honom genom livet, sa honom redan som barn att det var i USA som han en dag skulle slå ner bopålarna.

– Jag föddes nog med en längtan till det som fanns bortom bergen – och en gudstro. Mamma berättade att jag som 5-åring klättrade upp på en stol och tog ner Bibeln från bokhyllan. Sedan gick jag omkring med den bland grannarna och välsignade maten innan de skulle äta. Mamma och pappa skämdes för mig, påminner han sig med ett skratt.

En i övrigt huvudsakligen harmonisk uppväxt förmörkades av en händelse som ägde rum när Peter gick i tredje klass. Hans första och bästa vän, jämngamla Ann-Britt, rycktes hastigt bort efter att ha drabbats av blindtarmsinflammation.

– På fredagen satt vi tillsammans i Filadelfiakyrkan, och på måndagen fick jag bud om att Ann-Britt hade dött. Det var svårt för mig som 8–9-åring att ta in. Ann-Britts död kändes som ett svek. Jag var väldigt arg över att vi aldrig hann säga farväl till varandra innan hon försvann.

– Samtidigt gav hon mig en enorm styrka genom sin bortgång. När jag såg Ann-Britt ligga i sin kista kände jag: Hon är en ängel som kommer att visa mig vägen och en dag kommer vi att mötas igen. Ann-Britt finns fortfarande med mig. Det går nästan inte en dag utan att jag skänker henne en tanke.

Ann-Britts öde vidgade Peters vyer och fick honom att mer aktivt börja drömma om ett liv utanför Arbrå. Som 21-åring flyttade han till Stockholm för att läsa en kurs i filmhistoria. När några av kurskamraterna skrävlade om att de skulle söka till scenskolan bestämde sig Peter för att göra samma sak.

Dottern Kaiya och Peter har ett nära förhållande. Foto: TT

Lärde känna Sissela Kyle på scenskolan

Strax innan hade han sett sin första teateruppsättning någonsin, Gropen på Dramatens stora scen, och blivit bergtagen. I 2007 års upplaga av Stjärnorna på slottet fick Peter Jan Malmsjö och de andra medverkande att ligga dubbelvikta av skratt när han berättade om hur han som fullkomlig gröngöling på området gjorde scenskoleproven utan att ha en aning om vad som förväntades av honom.

Som tur var kunde antagningsjuryn skönja en häpnadsväckande talang bakom den bortkomna ytan. Avgående scenskolerektorn Hans Wigren tog sig an den oslipade diamanten och började ge honom privatlektioner i skådespeleri. På Hans inrådan sökte Peter jobb som attributör på Dramaten för att även få praktisk erfarenhet av branschen.

Det hårda arbetet gav utdelning. På tredje försöket antogs Peter till scenskolan i Stockholm. I samma årskull fanns den några år yngre Sissela Kyle. I henne hittade Peter en tvillingsjäl.

– Redan tidigt kunde jag tala med Sissela om livet, mitt förhållande till sexualitet och kvinnor, min tro och min längtan bort från Sverige. Det var saker som jag inte kunde prata med mina manliga kamrater om. Jag rekommenderar alla att skaffa sig en tvillingsjäl som man varken har några sexuella eller ekonomiska förpliktelser gentemot. Har man en sådan behöver man inte gå till någon psykiatriker.

Peter har skrivit självbiografin Pojken från Arbrå. Foto: Thomas Carlgren

Peter Stormare om sin andliga sida

Scenskoleåren blev betydelsefulla på flera sätt. Ända sedan barnsben har Peter haft en andlig sida som går utöver hans kristna tro. Tidigt förstod han att han kunde se saker som andra inte såg. Vissa gånger ingav synerna lugn och harmoni, andra gånger efterlämnade de en känsla av hotfullhet.

Under åren på scenskolan blev Peter hemsökt av några figurer som skrämde honom. Upplevelserna var så plågsamma att han under en period trodde att han blivit psykiskt sjuk. När Peter till slut vågade anförtro sig till sin talpedagog på scenskolan sammanförde hon honom med Doris Ankarberg som gjort sig känd som klärvoajant medium.

– Man behöver vägvisare i livet. Det var en lycka för mig att komma i kontakt med Doris. Hon bejakade min andliga gåva och fick mig samtidigt att förstå vikten av att kunna kontrollera den. Tack vare Doris lärde jag mig att inte låta min mediala begåvning ta för stor plats så att den urholkade mig.

När Peter öppet delger andra sina andliga upplevelser får han ibland mothugg av skeptiker som hävdar att det bara är fantasier.

– När det händer ber jag personen ifråga förklara för mig vad fantasi är. Då blir det tyst. För mig är det här en övertygelse som det har varit underbart att få leva med. Jag tror att många upplever saker som inte finns i vår reella värld – så som att exempelvis möta en död förälder eller få besök av ett syskon som gått bort. Det är inte alls ovanligt. Det ovanliga är att vi i Sverige inte vill prata om det.

Ingmar Bergman och Peter Stormare var goda vänner

En av de hädangångna personer som Peter står i andlig kontakt med är mästerregissören Ingmar Bergman som har tillägnats ett eget ömsint kapitel i hans självbiografi. Peter och Ingmar samarbetade inte bara flitigt på teaterscenen och vita duken, de blev också nära vänner.

Deras relation var så innerlig att Ingmar till och med lät inkludera Peter i sin stora barnaskara när det i samband med hans 70-årsfirande skulle tas familjefoton på Fårö.

– Det var alltid någonting unikt och kul med Ingmar. Han var rolig att vara med och det var också därför som jag ville dela med mig av några av mina minnen av honom i boken. Innan jag började skriva frågade jag Ingmar andligen om jag hade hans tillåtelse att göra det. ”Ja, berätta du!”, svarade han. Men efter ett tag tyckte han att det fick vara nog. ”Du måste avsluta nu, annars tröttar du ut dina läsare”, uppmanade han mig.

Att vara stjärnregissörens gunstling, som tilldelades huvudroll efter huvudroll på nationalscenen, hade sitt pris. Bakom ryggen kallades Peter för ”Bergmans stjärtpojke” av vissa manliga teaterkollegor som inte såg på favoriseringen av honom med blida ögon. Emellanåt fick han utstå utfrysning och regelrätta trakasserier.

Sporadisk kontakt med dottern Kelly

Med tiden gav den stora frihetslängtan som alltid funnits inom Peter sig återigen till känna. År 1991 sa han upp sig från Dramaten, packade resväskan och for till USA. Kvar i Stockholm fanns 2-åriga dottern Kelly som kom att växa upp med hela Atlanten mellan sig och sin pappa.

– Det var lite sorgligt att jag inte kunde vara med henne. Där känner jag fortfarande en liten tagg. Men jag hade ju övertygelsen att jag vandrade den väg som Gud hade lagt ut åt mig. Givetvis var det kämpigt ibland men jag försökte göra det bästa av det. Vi hade ju i alla fall telefon och fax att kommunicera via.

Umgänget har under alla år varit sporadiskt. För att komma närmare Kelly tog Peter för några år sedan med henne till sin barndoms Hälsingland. Tillsammans vandrade de upp på Åsbergets topp. Där, 372 meter över havet och med en vidunderlig utsikt i alla väderstreck, förenades far och dotter i en lång omfamning.

– För mig var det en stor upplevelse att få hålla Kelly i min famn så som jag höll henne hennes första år i livet men som jag aldrig riktigt hade fått göra de senaste åren eftersom det inte funnits tid för det. När vi träffats har det varit för att fira någon födelsedag eller jul tillsammans med andra, inte bara hon och jag på tu man hand i mina hemtrakter, förklarar Peter.

I yngsta dottern Kaiyas liv har han varit desto mer närvarande.

– Hon är ju född på den här sidan av sjön, vilket har gjort det betydligt lättare.

Peter och hans äldsta dotter Kelly har fått ett gott förhållande sedan hon blev vuxen. Foto: Per Trané

Peter Stormare drabbades av farlig sjukdom

Kaiya lät vänta på sig i många år. Redan 1995 träffade Peter hennes mamma Toshimi i Japan där han vid den tidpunkten regisserade en teateruppsättning. Hur kommer det sig att deras kärlek har bestått över snart tre decennier? Frågan är svårbesvarad, menar Peter.

– Men jag tror att det handlar om att man är någon sorts tvillingsjälar. Att man träffar en människa som inte bara är en förälskelse utan att man också hittar en unik samhörighet. Toshimi är liksom jag intresserad av det andliga och kommer från ett långt släktled av präster. Det finns en kulturell tradition inympad djupt i hennes själ som jag respekterar och har lärt mig mycket av.

Det senaste året i familjen Stormares liv har varit lite extra utmanande. Efter att under en tid ha känt sig krasslig och valsat runt mellan olika läkare fick Peter i början av året diagnosen nokardios. En farlig jordbakterie hade satt sig i hans lungor.

– De säger att jag är kurerad nu men eftersom jag fortfarande har för hög puls kanske infektionen finns kvar. Förmodligen kommer jag att behöva gå på kontroller var tredje månad under återstoden av mitt liv.

– Visst är det skrämmande att ha en sjukdom som en dag kan släcka ner hela kroppen men samtidigt är det ju någonting som jag är långt ifrån ensam om. Jag har varit lyckligt lottad med god hälsa så länge i mitt liv. Att jag nu har drabbats av det här tar jag som att det bara är någonting som jag ska klara av.

I dagsläget mår Peter om inte tipptopp så åtminstone förhållandevis bra.

– Ja, jag inbillar mig det i alla fall. Jag tittar mig i spegeln varje morgon och säger: ”Fan vad bra du mår. Det här ska vi fixa!” Och så sänder jag kärlek till mitt immunförsvar för att det ska bli starkt och kasta ut de onda bakterierna från kroppen.

I vintras tvingades Peter motvilligt tacka nej till flera jobb efter att hans läkare avrått honom från att flyga.

– När jag argumenterade att jag behövde ut och tjäna pengar sa min doktor: ”Vad är viktigast i ditt liv just nu, Peter, att bli botad så att du kan leva vidare eller att åka och jobba?” Det gjorde valet enkelt. Under åtta veckor fick jag medicin intravenöst mellan klockan fyra och sju på kvällen. På dagarna försökte jag skriva på min självbiografi. Jag tänkte att det kanske är så att Gud har gett mig den här sjukdomen just för att jag ska få tid att skriva.

Nu när både författargärningen och behandlingen är avslutad flackar Peter återigen runt jorden å yrkets vägnar. Pensionering är inget som lockar den nyblivna 70-åringen.

– Nej, att fortfarande bli erbjuden jobb är kul. Det finns inget roligare än att börja en filminspelning och möta nya människor. Det håller nyfikenheten och hjärnan vid liv. Vi skådespelare har ju den stora lyckan att få hålla på och leka hela livet.

Scroll to Top