Ingvar Carlsson om pappans död: ”Har påverkat mig mer än jag förstått”

Ingvar Carlsson var säker på sin sak: Den politiska självbiografin Lärdomar som kom ut i samband med att han 2014 skulle fylla 80 år var hans sista bok. Men så kom covid-19-pandemin och med den sömnlösa nätter med efterhängsna tankar om livet och dess obevekliga slut.

– Som den statistiknörd jag är begrep jag att jag prickade in alla riskfaktorerna. Eftersom jag är man, över 80 år och dessutom har hjärtproblem skulle jag vara illa ute om jag blev smittad av covid. Jag såg också hur hårt viruset slog mot andra i min ålder. När jag hösten 2020 fick förkylningssymtom började tankarna snurra: Är det min tur nu? Efter två nätter insåg jag att jag inte kunde hålla på och tänka så, det gjorde mig bara nojig. Varför ska jag vid 86 års ålder bli fixerad vid döden när död och tragedi faktiskt har varit en förutsättning för mitt liv? frågade jag mig.

Det tankemässiga lappkastet är anledningen till att Ingvar och jag två och ett halvt år senare sitter mitt emot varandra i ett mötesrum i Sveriges största förlagshus. En bit bort på samma gata ligger biograf Grand som indirekt spelat en central roll i Ingvars livshistoria.

Men mordet på partikollegan och vännen Olof Palme får vänta till senare i vårt samtal. Startpunkten för Ingvars nya bok I sällskap med döden är nämligen en helt annan tragedi, ett släktdrama som ägde rum 49 år innan han själv föddes.

Pappan gick bort i en hjärtinfarkt

I november 1885 miste hans morfar Johan sin första fru Matilda och deras 4-åriga son i en hjärtskärande olyckshändelse. Sonen och en grannpojke åkte kälke på Svansjön utanför Borås då kälken gick genom isen.

Matilda och byns lärarinna försökte rädda barnen, men det slutade med att alla fyra drunknade. Ett och ett halvt år senare gifte Johan om sig. Tillsammans med sin nya fru fick han sju barn. Nummer tre i syskonskaran var Ingvars mamma Ida.

– Om inte kälktragedin inträffat hade jag inte funnits till. Det var ju till följd av olyckan som min morfar gifte om sig med min mormor, summerar Ingvar ödets nyckfullhet.

Ida hittade med tiden kärleken i fem år äldre Olof. De hade båda passerat 40-årsstrecket då de i november 1934 välkomnade sin tredje son, Ingvar. Olof var en arbetsam man som fick förtroendet att en dag i veckan ensam sköta Borås nya kafferosteri.

Ingvar hälsade ofta på sin pappa på hans arbetsplats, men när han en augustieftermiddag 1946 kom cyklande till rosteriet märkte den uppmärksamme 12-åringen att något inte stämde. Borta var den sedvanliga kaffedoften, i stället luktade det bränt.

På golvet invid den stora maskinen låg pappa Olof livlös. En plötslig hjärtinfarkt hade tagit hans liv. Efter att ha tillkallat hjälp cyklade Ingvar förkrossad hem och gav sin mamma dödsbeskedet.

– Det hade säkert varit oerhört bra med psykologhjälp för min del, men det fanns inte på kartan för en arbetarfamilj på den tiden. Jag tror att förlusten av min pappa har påverkat mig mycket mer än vad jag har förstått. Framför allt har jag burit på en oro över mina närmaste som har varit plågsam för mig. Mina döttrar har nog tyckt att jag haft ett överdrivet kontrollbehov, men i själva verket handlade det om att jag var orolig över att något skulle hända dem.

Barnbidragsfrågan väckte Ingvars politiska intresse

Efter makens död kombinerade Ida en heltidstjänst på den lokala textilfabriken med städuppdrag. Ingvar och brodern Bengt som bodde kvar hemma i familjens spartanska lägenhet jobbade extra vid sidan av studierna. På vintern klev de upp klockan fem på morgnarna för att skotta den långa trottoaren utanför fastigheten i utbyte mot lägre hyra.

– Erfarenheten av att vi i familjen klarade det tillsammans har gett mig livsinställningen att ingen uppgift är för svår. Det går att lösa saker om man bara vill. Kanske det faktum att jag som 12-åring tvingades hantera min pappas bortgång förberedde mig inför de katastrofer som jag senare fick handskas med i rollen som statsminister, funderar Ingvar.

Barnbidragsfrågan var det som på allvar väckte hans politiska intresse.

– Socialdemokraterna ville ha barnbidrag för alla barn, medan högern argumenterade för att föräldrarna istället skulle få göra avdrag för sina barn i deklarationen. Som 13-åring klurade jag ut att den sistnämnda reformen skulle gynna mina mer välbeställda kompisar mer än mig. Själv skulle jag inte bli något stort avdrag i min lågavlönade mammas deklaration, minns han med ett litet leende.

Lärde känna Olof Palme

De närmaste åren hade dock fotbollen företräde framför politiken. Vid 17 års ålder drabbades Ingvar av en långdragen knäskada som tvingade honom att ge upp sin plats i Elfsborgs juniorlag.

När han inte längre var uppbunden av fotbollsträningar och matcher bestämde han sig för att omgående engagera sig i Socialdemokraternas ungdomsförbund.

Redan året därpå lärde han känna Olof Palme som vid den tiden var politisk sekreterare till den dåvarande statsministern Tage Erlander. Palme kom till Ingvars hemstad Borås för att medverka på SSU-distriktets årskonferens. Ingvar fick i uppdrag att möta honom vid tåget.

– Vi hittade varandra direkt och inledde ett samtal som inte slutade förrän mordnatten 30 år senare.

Det var Olof Palme som såg till att Ingvar blott 23 år gammal värvades till Statsrådsberedningen där han i sällskap av Palme biträdde statsminister Erlander.

Se också:

– Utan att han själv visste om det lärde Erlander upp två blivande statsministrar, konstaterar Ingvar roat.

Att Ingvar skulle bli statsminister ingick dock aldrig i planerna, allra minst i hans egna.

– Jag kan ärligt säga att jag aldrig hade en tanke på att bli partiordförande. Jag var helt klar över att när Olof Palme slutade skulle jag också sluta. Då ville jag prova på något helt nytt. Jag tyckte det räckte med nästan 30 år inom politiken. Att delta i någon maktkamp för att få efterträda Olof var uteslutet för mig.

Men som bekant förändrades premisserna drastiskt den 28 februari 1986. Sent på fredagskvällen fick Ingvar veta att läromästaren, kollegan och nära vännen Olof Palme skjutits till döds. Kvart över fem på morgonen höll han presskonferens.

Ingvar Carlsson ville inte bli statsminister

Efteråt tog partisekreteraren Bo Toresson honom åt sidan med orden: ”Du får vara beredd att ta över.”

– Jag noterade vad han sa, men inte mer. Jag orkade inte ta in det. När den formella frågan kom senare samma dag bad jag om 15 minuters betänketid så att jag kunde ringa hem till Ingrid. Men i realiteten hade jag inget val. Jag var den som var bäst praktiskt förberedd för uppdraget. Mentalt var jag däremot inte alls förberedd. Det fanns ingen glädje för mig i att efterträda Olof. Jag ville inte att det skulle ha skett överhuvudtaget.

Arbetsglädjen lyste länge med sin frånvaro men infann sig med tiden. År 1991 förlorade Socialdemokraterna valet. År 1994 återtog partiet makten och Ingvar blev återigen statsminister.

Även denna regeringsperiod inleddes med ett stort nationellt trauma, Estoniakatastrofen. En av de 852 omkomna var Ingvars barndomsvän Lennart Pettersson som han umgåtts med genom hela livet. Den personliga förlusten var dock något som Ingvar valde att hemlighålla offentligt.

– Det kändes som om jag skulle förminska de anhörigas sorg om jag började tala om min egen. Idag anser jag att jag gjorde fel där. Det hade varit bättre om jag hade varit öppen med att jag också hade förlorat någon som stod mig nära, särskilt med tanke på det såriga efterspelet. Jag tror att många anhöriga, som var ­besvikna och arga över vårt beslut att inte bärga Estonia, hade reagerat annorlunda om de hade fått veta att jag befann mig i en liknande situation som dem.

Trodde att Anna Lindh kunde blivit framgångsrik

År 1994 var också året då Ingvar utsåg det socialdemokratiska stjärnskottet Anna Lindh till miljöminister. Ett knappt decennium senare mottog han beskedet att en samvetslös mördare satt punkt för Annas politiska gärning.

– Inte en gång till! var min första tanke när jag fick veta det.

Ingvar tillhör dem som tror att Anna Lindh hade blivit Socialdemokraternas nästa partiledare och Sveriges första kvinnliga statsminister. Enligt honom hade hon många egenskaper som skulle ha kommit henne till nytta i den rollen.

– Anna var handlingskraftig och hade bestämda åsikter som hon drev stenhårt. Efteråt kunde hon lätta upp stämningen med ett skratt. Det är hemskt svårt att spekulera i hur hon hade varit som statsminister, men jag tror att hon hade blivit väldigt framgångsrik.

Genom alla orkaner under yrkeslivets gång stod hustrun Ingrid som en stadig fura vid Ingvars sida. I boken har Ingrid tillägnats ett eget kapitel där Ingvar bland annat hyllar hennes avväpnande personlighet som tog udden av den överdrivna respekt som han som före detta statsminister ibland möttes av.

Fast framför allt handlar kapitlet om Alzheimers sjukdom som tagit Ingrids hjärna i besittning. Ingvar beskriver hur han inledningsvis försökte avfärda de första tecknen på att hustruns minne börjat svikta. Det kunde ju finnas en naturlig förklaring till att hon upprepade samma fråga flera gånger eller att en gaffel ibland råkade hamna i knivlådan, försökte han intala sig själv.

Hustrun drabbades av alzheimers

Med tiden blev det allt svårare att blunda för sanningen. När alzheimerbeskedet till slut kom hade Ingvar för länge sedan förstått hur det var fatt. Det svåra var inte att acceptera diagnosen, förklarar han, utan att komma till insikt om att det var dags att lämna över ansvaret för Ingrid till utomstående.

– Det blev en kamp mellan förnuft och känsla. Förnuftsmässigt vet du att du inte kan fortsätta på samma sätt längre. Men så kommer tanken: Om jag ger upp och Ingrid tvingas flytta hemifrån så är det oåterkalleligt, då kommer hon aldrig mer hem igen. Det är sådant där som man vaknar upp mitt i natten och får ångest över.

In i det sista kämpade Ingvar för att de skulle kunna fortsätta bo tillsammans, trots att krafterna var på upphällningen.

– Jag var totalt slut i sista skedet. Vi provade tillfällig avlastning. Var fjärde vecka bodde Ingrid på ett vårdboende. Men jag hann aldrig återhämta mig under den lediga veckan utan gick bara ner mig ännu mer. Jag åkte till vårt hus på Gotland för att vila upp mig, men det slutade med att jag tillbringade hela veckan liggande på soffan i ett apatiskt tillstånd.

Efter påtryckningar från döttrarna och samtal med en läkare tog Ingvar 2019 beslutet att låta Ingrid flytta till ett närbeläget demensboende.

– När jag ser tillbaka inser jag att det var absolut nödvändigt för oss båda två. Man blir inte en tillräckligt bra vårdare om man ska ta hand om någon 24 timmar om dygnet och dessutom inte får sova ordentligt på nätterna.

Tacksam för tiden som återstår

Vanligtvis besöker Ingvar sin fru tre dagar i veckan. Den ­övriga tiden ägnar han åt sina fyra stora intressen: Natur, kultur, politik och idrott. Och så älskar han att vara med barn och barnbarn.

– De är tjejer allesammans, så jag är omgiven av kvinnor. De brukar skämtsamt kalla mig för hövdingen, berättar han med ett förtjust skratt.

Gamla partivänner umgås Ingvar fortfarande med i olika konstellationer. När jag undrar hur han hoppas bli ihågkommen som politiker kommer svaret raskt:

– Som någon som levde som han lärde. Det är i grunden det viktigaste för en ledare. Du kan hålla lysande tal och skriva fantastiska debattartiklar, men om du sedan agerar i strid med det du sagt genomskådar människor dig väldigt, väldigt snabbt.

Det genomgående temat i Ingvars bok är hur olika dödsfall i hans närhet har påverkat honom. Men hur tänker han 88 år gammal kring sin egen förestående död?

– Väldigt länge var jag snabb att lägga alla tankar på döden bakom mig efter att någon jag känt gått bort. När man kommer upp i åldern är det inte längre lika lätt att skjuta det där ifrån sig. Bokskrivandet har hjälpt mig att bearbeta döden och se den som den naturliga del av livet den är. Samtidigt är jag tacksam för varje ytterligare liten tid som jag får vara kvar här. Jag kan fortfarande göra en massa saker och leva ett rikt och njutbart liv.