Ulla Löfven
Ålder: 70 år.
Familj: Maken Stefan Löfven, två barn (från tidigare äktenskap) och fyra barnbarn.
Bor: I Sagerska huset, Harpsund, samt i fritidshuset i Ångermanland.
Gör: Pensionär.
Efter diverse säkerhetsrutiner och id-koll blir jag visad ägorna kring Harpsund. Det är en vacker försommardag då syrenen just slagit ut och Harpsundssjön glittrar magiskt i solskenet. Ulla Löfven kommer gående längs med den krattade grusgången som leder ner mot sjön.
Vi går tillsammans ner mot bryggan med de karaktäristiska och välkända Harpsundsekorna som burit mängder av statschefer, från Nikita Chrusjtjov till Angela Merkel.
– Vi tog faktiskt en tur här på sjön häromdagen, Stefan och jag, säger Ulla.
Hon berättar att där hon växte upp i Ångermanland fanns det en liknande avlång sjö där hon också brukade ro. För Ulla är det en skön stund av reflektion och eftertanke att ro ut en bit och befinna sig där ute mitt på sjön. Annat Ulla och hennes man gör under de få lediga stunder de har tillsammans är att promenera.
– Det är lite annorlunda här ute där vi inte blir lika påpassade som när vi går en promenad mitt i Stockholm. Går jag själv lyssnar jag gärna på ljudböcker eller radio. Ja, då kan jag gå nästan hur långt som helst, säger Ulla.
Hon berättar med ett leende att när Stefan är med händer det, medan de promenerar genom skogarna, att de lite på skoj samstämmigt sjunger “Vi gå över daggstänkta berg fallera…” bara för att det är så härligt i skogen. En bit längre bort från bryggan med ekorna ligger bastun. Där har Ulla och statsministern tillbringat många timmar. De brukar inte bada i sjön under vintern men de kom åtminstone i vattnet häromdagen då det endast var elva grader.
– Och i vintras rullade vi oss faktiskt i snön innan vi kom in i bastun igen, säger Ulla.
Pappa drog tungt lass
I sitt hjärta kommer Ulla alltid vara en ångermanlänning. Även om hon trivs bra i både Sagerska huset och på Harpsund åker hon så ofta hon kan upp till sin barndomsbygd, inte minst om somrarna. Sin uppväxt beskriver hon som trygg och kärleksfull. Hennes pappa var ingenjör och mamman var hemmafru.
– Min mamma hade svår astma och jobbiga eksem, vilket gjorde att hon tillbringade en hel del tid på sjukhuset. Ibland kunde hon spendera flera veckor åt gången på sjukhuset.
– Även om jag kan förstå att detta måste påverkat mig på något vis kan jag inte säga exakt hur. Pappa fyllde den där tomheten ganska bra genom sin trygghet. Det var inte så att jag gick runt och mådde dåligt över att mamma var borta så mycket men jag minns speciellt ett tillfälle. Mamma hade fått permission och skulle komma hem över helgen. Det hann gå en dag men sedan blev hon så jättedålig och hade svårt att andas och fick åka tillbaka med ambulans till sjukhuset. Då minns jag att jag grät, jag kände mig så besviken och ledsen, berättar Ulla.
När Ullas mamma var på sjukhuset drog hennes pappa ett tungt lass i hemmet. Och det var gärna med honom Ulla åkte in till stan för att shoppa.
– Då fick jag ofta välja vilka kläder jag ville, säger Ulla och skrattar åt minnet.
Men när det blev för mycket med både hem och arbete för Ullas pappa kom en hemsyster hem till dem för att sköta hushållssysslorna. Hon var iklädd uniform, grå klänning med ett vitt förkläde, minns Ulla.
Trygghet i tron
En hel del tid tillbringade Ulla hos sina farföräldrar. De hade en bondgård och i granngårdarna bodde en massa jämnåriga barn som Ulla brukade leka med. Det roligaste hon visste var att hoppa från höskullen eller bada och hitta på en massa olika bus.
– Min farmor var en liten jordnära, rund kvinna som älskade matlagning. Hon lagade jättegod mat, minns Ulla och hon tänker att kanske är det från farmor som hon fått sitt matintresse.
Från barndomen har Ulla fått med sig sin tro på Gud. Hennes föräldrar gick i kyrkan och hon har bett aftonbön så länge hon kan minnas.
– I det samhälle vi bodde i, utanför Örnsköldsvik, hölls det gudstjänst en gång i månaden och dessa söndagar missade vi sällan. Jag har varit på nästan varje julotta ända sedan jag var 2 år. I fjol kunde jag inte åka till kyrkan vid julottan på grund av pandemin. Det var inte samma sak att fira den framför datorn, säger Ulla.
För Ulla är den kristna tron en stor grundtrygghet i livet och hon fortsatte att be för och med sina barn när de växte upp.
– Det är inget vi pratat om så mycket. Tron på Gud har bara varit väldigt självklar för mig. Jag ber inte så ofta för min egen del men Stefan, barnen och barnbarnen finns ständigt i mina böner om extra hjälp och styrka från Gud, säger Ulla. Och jag kommer också ihåg att tacka när något jag oroat mig för har gått bra.
Som barn gick hon i söndagsskola och juniorerna och som äldre blev hon alltmer engagerad som ledare av olika slag. När Ulla blev vuxen växte hennes kyrkopolitiska engagemang. Hon är idag ledamot av Svenska kyrkans högsta beslutande organ, kyrkomötet. I Stockholm har hon varit kyrkofullmäktiges ordförande och suttit i kyrkorådet i Adolf Fredriks församling. Nu är hon engagerad i Stockholms domkyrkoförsamling.
– Jag sitter med i kyrkomötet sedan en period tillbaka och ställer upp i kyrkovalet även denna gång, säger Ulla.
Tudelade känslor
Ulla och Stefan träffades för första gången 1987 när Ulla jobbade som chefssekreterare på industriföretaget Hägglund & söner i Örnsköldsvik. Stefan var svetsare och facklig representant på företaget.
– Stefan kom plötsligt in på vår vd:s kontor för att leta efter en rapport han blivit ombedd att hämta. Jag minns att jag rusade upp från mitt bord och sa något i stil med: “Vad gör du här?” För mig var han då en okänd person som snokade på chefens kontor, säger Ulla.
Efter detta tillfälle sågs de på jobbet allt oftare. Deras samtal blev allt längre och Ulla beskriver hur hon uppskattade de fina samtalen om både högt och lågt. Ett par år gick och de blev goda vänner. Men Ulla säger att Stefan nog gjorde fler ärenden till hennes kontor än vad som var nödvändigt. Hon ler pillemariskt.
De förstod ganska snart att vänskapen handlade om något mer. Hon lyser upp när hon pratar om den här tiden. Samtidigt var det en period med tudelade känslor. Å ena sidan kände hon sig glad och nykär. Å andra sidan var hon redan gift och tillsammans hade hon och hennes man två barn.
– Det var jättetufft. Jag insåg att mitt äktenskap inte var så bra och samtidigt som äktenskapet knakade i fogarna dog både min mamma och pappa med bara fyra månaders mellanrum, säger Ulla.
Under sorgearbetet blev hennes väninnor det bästa stödet. Att få prata av sig med sina vänner är den absolut bästa terapin, enligt Ulla. Hon beskriver tiden som den tuffaste i sitt liv, inte minst på grund av det dåliga samvete man som mamma alltid känner för sina barn och deras mående.
– Även om barnen bodde kvar med sin pappa och jag några år senare flyttade ihop med Stefan bodde vi inte långt ifrån varandra. Så jag träffade barnen nästan dagligen trots allt, säger Ulla.
År 2003 gifte sig Ulla och Stefan. Hon berättar att det allra första som hon föll för hos Stefan var hans röst.
– I början av vår relation pratade vi mycket i telefon. Jag minns att jag tyckte om våra samtal och att höra hans trygga ton. Men jag fastnade även för att han är en sådan god lyssnare.
Tycker du att du har förändrats som person efter snart 20 år med Stefan?
– Jo, men det skulle nog vara det där med att jag blivit bättre på att lyssna. Sedan är jag en sådan person som pratar först och tänker därefter. Jag försöker nog, likt Stefan, att numera avvakta lite innan jag kastar mig in i ett samtal och jag får ofta bita mig i läppen för att i min iver inte avbryta den som pratar.
– Jag har dessutom lätt för att bli upprörd över vissa personers åsikter. Men Stefan får ofta påminna mig om att tänka på att man inte vet vad människor har i sina “ryggsäckar”, vad de varit med om. Jag tränar på att bli mindre dömande helt enkelt. Annat han har påverkat mig i är väl intresset för politik. Det har ökat.
Vad skulle du säga är kärnan i er relation idag?
– Att vi älskar varandra. Och att vi så fort vi får tillfälle försöker hitta på roliga och mysiga saker tillsammans. Vi har aldrig tråkigt ihop och vi har ständigt pågående bra samtal.
Hur har det känts att ha honom hemma så mycket under pandemin?
– Det är mest på gott skulle jag säga. Egentligen är det inte så stor skillnad. Han har ju ideliga digitala möten, även på kvällstid. Men när han är hemma och äter lunch med mig så känns det som att jag själv ställer krav på mig att vi ska äta något mer speciellt. När jag äter lunch själv kan det vara av lite enklare slag. Men de där kraven kommer inte från Stefan utan enbart från mig själv.
Vilka fördelar finns det med att vara gift med en statsminister?
– Att man får vara med om så många roliga saker, resor som man till exempel aldrig skulle gjort eller upplevelser man aldrig skulle ha varit med om annars. Som en middag i Vita huset till exempel. Jag får vara med och träffa så otroligt många spännande människor. Att få tillgång till Harpsund är ju såklart också en stor fördel.
Och nackdelar, det måste också finnas?
– Största baksidan är att vårt liv är så styrt. Vi kan inte själva bestämma vad vi vill göra och det finns inte särskilt mycket utrymme för flexibilitet. Det är Stefans almanacka som styr. Ta midsommar till exempel. Den dagen ligger nästan alltid samtidigt som vissa viktiga EU-möten. Det är lite trist att vi sällan får tillbringa den tillsammans.
– Jag tar också illa vid mig om Stefan får orättvis kritik eller blir påhoppad. Kan bli ledsen eller arg för hans skull.
– En annan del, som både kan vara positiv och negativ på samma gång är alla Nobel- och kungamiddagar jag är med på. Positivt för att det är trevliga tillställningar med god mat och intressanta människor, negativt för att jag tänker på att jag hela tiden blir bedömd för klädsel och utseende.
Hur var första middagen på slottet?
– Det var redan 2007 och var väldigt trevligt. Men allt var så nytt för mig. Tack och lov fanns det folk som sa till mig vart jag skulle gå och liknande. Efter den middagen minns jag att jag sa: “Detta var kul, men det räcker med en gång.” Det har naturligtvis blivit fler tillfällen och formella middagar likt den. Jag har vant mig och det är oftast riktigt trevligt. Man vänjer sig vid det mesta, även vid Säpo som ständigt finns vid vår sida.
Ja, hur är vakterna egentligen?
– De är alla väldigt trevliga och sympatiska. De har tipsat mig om att komma och träna med dem och gett mig ett och annat träningstips! Jag har faktiskt en egen PT sedan ett tag tillbaka och tränar allt från styrka och balans till smidighet. Ju äldre jag blir desto viktigare har det blivit för mig att känna att kroppen orkar.
Hur vill du beskriva din relation till dina barn?
– Den är bra. Jag jobbade mycket när de var små och brottades en hel del med dåligt samvete medan min man, som var lärare, var den som oftast lämnade och hämtade dem från förskola och skola. Jag tyckte om att jobba och ville arbeta, vilket min mamma uppmuntrade. Kanske för att hon själv aldrig fick möjlighet till utbildning eller arbete. Men när vi alla var lediga brukade vi hitta på mycket skoj tillsammans och jag skulle säga att vi var en väldigt aktiv familj.
– Min son och hans familj bor i Örnsköldsvik så dem träffar jag inte lika ofta som min dotter och hennes familj, som bor i Stockholm. Båda mina barn har blivit väldigt självständiga och kärleksfulla personer. Och när vi alla får vara tillsammans då är jag som lyckligast.
Finns det något som skrämmer dig?
– Att det ska hända mina närmaste eller mig själv något allvarligt förstås. Samhällsutvecklingen och att vi tappat hela bygemenskapen. Det känns som om miljön blivit mer egotrippad med större spänningar och ökade klasskillnader i samhället. Nog klarar sig vår generation men jag tänker på kommande generationer. Vad är det våra barnbarn växer upp till?
Just fyllda 70, hur känner du inför åldrandet?
– Jag tycker inte det har varit så jobbigt att fylla år tidigare men så här när man går in i ett nytt decennium då tänker jag extra mycket på det. Framför allt känner jag en enorm tacksamhet för att jag faktiskt får bli 70, det fick inte mamma och pappa hade precis fyllt 70 när han dog. Åldern är en påminnelse om att tiden är begränsad.
– Jag känner fortfarande att jag har saker kvar att göra innan jag dör. Det kan vara allt ifrån att gå igenom mina föräldrars gamla flyttlådor till att sy kläder till barnbarnens dockor. Det finns också en massa resor jag känner jag skulle vilja göra. Till exempel har jag alltid drömt om att åka till San Francisco. Och få besöka Taj Mahal i Indien. Jag kan absolut känna en viss oro över att inte hinna göra allt det där jag drömmer om. Samtidigt njuter jag av livet som är här och nu.
Fotnot: Intervjun med Ulla Löfven gjordes före sommarens regeringskris.