• Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!

  • Josefine släppte debutroman efter hjärntumören: "Om jag inte blir författare nu, när ska jag då bli det?"

    Redan som 15-åring började Josefine Hektor skriva på en roman som utspelade sig under tekokrisen. Efter att ha återhämtat sig efter en hjärntumör visste hon att hon ville förverkliga sin författardröm. Och nu ligger deckaren Sömmerskorna på bokhandelsdiskarna.

    Josefine släppte debutroman efter hjärntumören: "Om jag inte blir författare nu, när ska jag då bli det?"

    Den svenska textil- och konfektionsindustrin blomstrade under efterkrigstiden. Som mest sysselsatte den 115 000 personer. De flesta anställda var kvinnor som i sitt anletes svett slet på ackord i landets textilfabriker.

    Men så i mitten av 1950-talet kom tekokrisen som blev första spiken i kistan för branschen. Fottrampet avtog och symaskinerna tystnade en efter en. Några decennier senare var det bara nedlagda fabriker och öde industrilokaler som återstod från forna dagar.

    Med dessa spökstadsliknande områden inpå knuten växte Josefine Hektor upp. Människorna som drabbades av krisen har alltid pockat på hennes uppmärksamhet.

    – Det är en bortglömd del i kvinnohistorien som är intressant och spännande och som jag tycker är viktig att skildra, säger hon.

    Nyss har Josefine avslutat en arbetsdag som lokalreporter på Skaraborgs Läns Tidning. Hon började som ungdomsreporter redan på högstadiet och har sedan dess sommarjobbat och vikarierat på olika tidningar i området. Nu är hon anställd på heltid och är tacksam över att få göra det som hon tycker allra mest om – att skriva.

    Skrivit har hon alltid gjort. Redan som 15-åring påbörjade hon arbetet med boken Sömmerskorna (Visto förlag) som hon debuterade med tidigare i höst. Länge var det ett projekt som oftast förpassades till skrivbordslådan och det har tagit henne åtta år att bli färdig med boken.

    För skrivandet kom av sig när hon 2018 drabbades av en livshotande hjärntumör. Endast 21 år gammal ställdes Josefine inför det faktum att livet inte är oändligt. För henne kunde allt ha tagit slut där och då. Men hon överlevde och boken blev ett konkret mål på vägen tillbaka.

    Arbete i textilfabriken då den ännu var i drift. Kvinnan i vit blus längst fram till höger i bild är Josefines farmor.
    Foto: Privat

    Ihållande huvudvärk

    Vi stannar till i maj 2018.

    Josefine hade just påbörjat ett vikariat som reporter när huvudvärken slog till. Den gick inte över och hon bokade en tid på vårdcentralen.

    – Det var inget allvarligt, sa de. "Ta Ipren!" Det är svårt att förklara men jag kände att det var fel. Värken satt inne i hjärnan.

    Huvudvärken blev bara värre. En natt vaknade hon och var avdomnad i vänster sida av kroppen. Under ett morgonmöte på jobbet blev hon plötsligt mycket sämre och sinnesfunktionerna försämrades. Bland annat tappade hon talet och minnet svek henne. Och så en huvudvärk som hon inte trodde var möjlig.

    – Det kändes som att något höll på att gå sönder i hjärnan. I ambulansen på väg till sjukhuset i Skövde kunde jag inte svara på någonting och jag såg hur personalen tittade på varandra med miner som sa: "Det här är inte bra." Jag kände inte heller igen mina föräldrar. Jag var som ett barn.

    Josefine skickades till Sahlgrenska sjukhuset i Göteborg. Först misstänkte man att det var en cysta men datortomografi och magnetröntgen avslöjade en tumör som tryckte på hjärnstammen. Den var av en golfbolls storlek och stoppade upp flödet av vätska till hjärnan.

    – Det var ett trauma att gå till jobbet på morgonen som fullt frisk och få en livshotande diagnos på kvällen.

    Josefine opererades redan nästa dag. Tumören var godartad och hon kan ha haft den ända sedan hon var tio år utan att ha känt av den. Operationen var svår och drog ut på tiden.

    – Kirurgen fick bort det mesta av tumören. Det är otroligt hur skickliga de är. Minsta lilla fel hade förändrat allt.

    För Josefine låg ett års sjukskrivning framför henne efter operationen.

    – Jag var väldigt trött första året. Jag sov mest. Det var frustrerande att vara 20 år och sova bort sitt liv. Men jag orkade ingenting och att lyfta ett mjölkpaket var omöjligt. Men sakta men säkert blev jag bättre. I början hade jag lapp för ena ögat på grund av dubbelseende men nu kan jag köra bil igen. Hjärnan har återgått till sin normala funktion och jag arbetar heltid.

    Josefines deckare utspelar sig under tekokrisen i 1960-talets Sverige.

    Svårt för föräldrarna

    Det hörs stråk av tacksamhet i hennes röst. Tacksamhet över att ha fått tillbaka livet och över stödet hon har från vänner och föräldrar. Som enda barnet står hon sina föräldrar nära. För dem har det varit jättetufft och de pendlade mellan hopp och förtvivlan när Josefine var som mest illa däran.

    – Jag tror nästan att det kan vara värre för omgivningen när någon drabbas. Mina vänner har berättat hur pappa grät när han ringde upp dem för att berätta att jag var sjuk. Jag har pratat mycket med mina föräldrar. Efter det som vi har gått igenom står vi varandra ännu närmre.

    Hon känner sig klokare idag, säger hon efter att ha funderat en stund på hur det hon har varit med om de senaste åren har påverkat henne. Hon skjuter inte upp saker till morgondagen. En följd av det är att hon tog tag i författardrömmarna.

    – Jag har lärt mig att man inte vet vad som händer. När jag var sjuk tänkte jag på boken och frågade mig om den verkligen bara skulle ligga i skrivbordslådan? Om jag inte blir författare nu, när ska jag då bli det? Jag har velat bli författare så länge jag kan minnas.

    Så hon gjorde slag i saken. Att hon valde spänningsgenren är inte en slump. Hon älskar deckare och är inspirerad av svenska deckarförfattare. Sömmerskorna utspelar sig i både nutid och dåtid. I den samtida berättelsen är Martina huvudkaraktären, en ung arbetslös kvinna i samhällets marginal med ångest och flera prickar i brottsregistret. I dåtidens berättelse skildras sömmerskorna under den pågående tekokrisen i 1960-talets slut.

    – Det finns en dynamik på en nedläggningshotad textilfabrik, där kvinnor blev överflödiga, med en direktörsfamilj i förnekelse och med mördande konkurrens, som utgör en perfekt bakgrund för ond bråd död.

     

    Josefine vill lyfta en bortglömd del ur kvinnohistorien.
    Foto: Falköpings Museum

    Jobbade på ackord

    Hon har gjort mycket research inför boken. Det mesta av kunskapen har hon inhämtat från böcker men också genom långa intervjuer med kvinnor som arbetade som sömmerskor då det begav sig.

    – Tidigare tillverkades kläder i Sverige av människor av kött och blod. Här i min egen hemstad fanns en hel yrkeskår med kvinnor som i en starkt hierarkisk miljö sydde på ackord och slet ut sig med piskan vinande i luften. Men det fanns sammanhållning och ett starkt systerskap mellan kvinnorna.

    – Så plötsligt ersattes de av maskiner och en del fick gå på dagen med en klapp på axeln. Det är en spännande och viktig berättelse att lyfta fram, tycker jag. Inte minst ur ett kvinnoperspektiv.

    Nu när hennes debut ligger på bokdiskarna befinner hon sig rent känslomässigt någonstans mellan att vara skräckslagen och förtjust. Hon skrattar till. Rollen som författare är utlämnande men också kul, konstaterar hon.

    Annars är hon inte en person som tappar fattningen i första taget.

    Josefine pratar lugnt och uttrycker sig på ett sätt som den som drabbats hårt av livet ofta gör. Det 15 centimeter långa operationsärret i nacken påminner henne varje dag om att livet inte är för evigt.

    – Jag är inte rädd för att dö. Jag har förlikat mig med det.

    Hon funderar mycket på tiden vi lever i och tycker ibland att hon har svårt att förstå sin egen generation.

    – Många unga är besatta av sociala medier och att synas där. Det är nästan som att om man inte lägger upp en bild på en händelse så har det inte hänt eller om man inte finns på sociala medier så finns man inte. Jag tänker på kvinnorna i textilindustrin som slet och inte behövde tänka på likes. De kvinnorna gick helt obemärkta förbi. De var i princip bara ett nummer. När man tänker på det får man perspektiv på tillvaron.

  • Få hemmetsjournal.se's nyhetsbrev

    Skriv upp dig på vårt nyhetsbrev för senaste informationen!