Britt fick adhd-diagnos i 60-årsåldern: ”Jag fick äntligen veta varför jag är som jag är”

När Britt Berglund Högström växte upp fanns inte begreppet adhd. Barn som troligtvis hade diagnosen sågs bara som olydiga, som att de saknade hyfs och hade problem med inlärning i skolan. Föräldrarna straffade barnen med stryk, trots att det var verkningslöst.

Precis så var det för Britt.

– Jag gjorde tvärtemot mot vad mina föräldrar sa, utan att jag riktigt förstod varför. Jag ville göra rätt men det blev fel. Då blev mamma arg och slog mig. Det är klart att jag ofta undrade varför bara det var jag som fick stryk och nästan aldrig mina båda syskon, säger hon.

Det skulle dröja 60 år innan hon fick svaret.

Läs även: Hanne sänkte sin biologiska ålder: Så blev hon fem år yngre på ett år

Glömde bort regler

Där Britts familj bodde i Sundsvall fanns ett industriområde på andra sidan gatan.

I en 6-årings ögon hände det massvis med spännande saker där. Samtidigt var det förstås ett farligt område för barn.

– Mamma hade förbjudit mig att gå dit. Men jag glömde bort det hon sagt och sprang dit ändå. Hon kom på mig och jag fick stryk för att jag inte lytt henne. Jag funderade själv över varför jag hade gjort som jag gjorde, det var ju inte meningen.

Britt berättar om när hon fått nya lackskor och hennes mamma förbjudit henne att gå ut med dem. Det gjorde hon ändå, fastnade på ett järngaller, ramlade och slog sig.

Läs även: Daniel mobbades för sin dyslexi – nu hjälper han andra: ”En viktig kamp”

Saknar impulskontroll

En sak hon inte heller förstod var varför det bara lades papper runt hennes tallrik och där hon satt när de var på släktkalas. Runt de andra barnens tallrikar fanns inget papper.

– Fumlighet och att tappa saker är en del av adhd-diagnosen, säger Britt.

Liksom avsaknaden av impulskontroll, som när ett kakfat sattes fram på ett kalas.

– Mamma hade förbjudit mig att ta från kakfatet innan det blev min tur. Men jag kunde inte låta bli och tog en kaka så fort det kom på bordet och fick mammas arga blick.

Läs även: Anna om livet som npf-förälder: ”Jag har brutit ihop så många gånger”

Svårt att sitta still

I skolan gick det bra fram till fjärde klass. Då fick hon stora problem med koncentrationen och hörde inte vad läraren sa. Hon hade också svårt att sitta still, vilket gjorde att hon hamnade i det som kallades hjälpklass.

– Det blev min räddning. Läraren jag hade tog hand om mig på ett väldigt fint sätt och jag trivdes bättre i en mindre klass. Men samtidigt skämdes jag lite för att jag tvingades gå där.

Hennes problem eskalerade när hon kom upp i tonåren, med ätstörning och självskadebeteende.

– Jag skar mig själv med en glasbit på armen, dock på ställen där det inte skulle synas. Det var också i den här åldern jag fick mina första panikångestattacker.

Läs även: Måns Möller: ”Viggo är min stora livsglädje”

Blev gravid som 15-åring

Hon berättar att föräldrarna alltid höll ett vakande öga på henne. När hon var ute sent satt de uppe och väntade tills hon kom hem. Och då fick hon andas på dem för att de skulle vara säkra på att hon inte druckit alkohol.

Hon blev gravid redan när hon var 15 år och fick barn när hon var 16.

– Kanske en följd av att jag saknade konsekvenstänk, funderar hon.

– Jag var oerhört rädd för att berätta det för mina föräldrar och främst då pappa. När det började synas berättade jag för mamma och hon skulle sedan berätta för pappa. Jag minns att jag var inne på mitt rum när jag hörde honom komma. Jag förberedde mig på det värsta, men i stället hade han en påse med barnkläder som han köpt. ”Barnet måste ju ha kläder”, sa han.

Läs även: Jonas & Petra Björkman: ”Barnens diagnoser har berikat våra liv så mycket”

Panikångesten är en del av diagnosen

Pappan till barnet försvann snabbt ut bilden och Britt fick bo hemma hos föräldrarna med sin son.

– Efter att jag fött barn kom panikångestattackerna oftare och jag var tvungen att uppsöka läkare. Jag fick tabletter. Mamma slutade jobba för att hjälpa mig ta hand om mitt barn så att jag själv kunde komma ut och få ett jobb. Jag började som vårdbiträde, jobbade som hembiträde ett tag innan jag utbildade mig till kopist.

Det var strax innan hon 1967 träffade sitt livs stora kärlek, Bertil. De gifte sig året efter och fick tillsammans fyra barn.

Britt tittar på honom och skrattar.

– Du är min motpol: lugn, trygg och cool. Du har alltid ställt upp för mig och det har varit lite av min räddning i många situationer, säger hon.

För det har varit jobbiga år med många ångestattacker och annat som är en del av diagnosen adhd.

– I hela mitt liv har det varit ”fort, fort” som gäller, vilket också gör att man blir klantigare. Jag har till exempel tappat saker i golvet bara för att det ska gå fort och att jag inte är koncentrerad. Då har Bertil kommit och plockat upp det jag tappat. Han har varit så snäll och förstående.

Läs även: Markus diagnostiserades med OCD som 9-åring: ”Tvånget tog över hela familjen”

Svårt att fokusera och göra klart

Avsaknaden av impulskontroll har gjort att hon tagit felaktiga beslut och sagt fel saker i fel sammanhang.

Filtret mellan vad som dyker upp i hjärnan och vad som sedan kommer ut genom munnen har inte funnits.

Det har kunnat bli pinsamt ibland.

– Som när jag satt på ett kalas och det bjöds på chokladpudding. Jag tittade i skålen och tyckte konsistensen påminde om en komocka. Sekunden senare sa jag rakt ut att chokladpuddingen ser ut som koskit. Först efteråt kom jag på mig med att det inte var särskilt lämpligt att säga just då. Mina barn ville bara sjunka genom golvet.

Att inte kunna fokusera och slutföra saker har varit genomgående i hennes liv.

– Har jag hållit på att städa och någon kompis ringt och frågat om jag ska hänga med ut på stan har jag sagt ja och bara lämnat dammsugaren. Om jag hållit på att byta jord på blommorna, har det plötsligt dykt upp en tanke att jag vill sätta mig och sticka. Då gör jag det och blommorna får ingen ny jord. Jag har aldrig kunnat läsa mer än en sida i en bok, sedan har andra tankar tagit över koncentrationen. Det är så mitt liv har sett ut.

Läs även: Hans är rullstolsburen PT: ”Det finns inte några hinder, bara möjligheter”

Britt fick kämpa sig till en utredning

Men det har inte begränsat sig till detta, utan en allvarligare sida är att hon genom åren åkt ut och in på psykiatrin för sina panikångestattacker. Hjälpen hon fick var lugnande mediciner.

– Det var där som de slutligen misstänkte att jag hade någon diagnos.

Britt var drygt 60 år och psykiatrin var till att börja med tveksamma till att göra en utredning enligt Britt.

– Jag fick tjata länge för jag ville verkligen få ett svar på varför jag drabbades av panikångest. Det tog två år innan jag fick utredningen.

Lättnad att få en diagnos

Utredningen gjordes 2010 och tog ett halvår. Där ingick psykologsamtal, skanning som mätte aktiviteten i hennes hjärna med mera. Och äntligen fick hon svaret på alla frågor hon burit med sig genom livet – hon fick diagnosen adhd.

Det var en lättnad.

– Hela livet hade jag gått och funderat över varför jag är som jag är. Nu hade jag fått ett svar och det kändes skönt. Plötsligt förstod jag varför jag fått stryk, varför jag inte kunnat sitta still, varför jag inte kunnat hantera mina impulser och varför jag alltid haft svårt att koncentrera mig.

Läs även: Lena Linderholm om att leva med sin sjukdom: ”Viktigt att hitta de små glädjeämnena”

Adhd-medicinen medförde ett nytt liv

Något som Britt tycker är konstigt är att många i hennes omgivning har uppfattat henne som lugn.

– Ingen vet hur det har sett ute inne i min hjärna. Där har det varit som i en torktumlare, säger hon.

När diagnosen var konstaterad fick Britt medicin mot sin adhd. Det innebar att ett nytt liv uppenbarade sig, utan panikångestattacker, och det blev lättare att fungera i sociala sammanhang.

– Torktumlaren i hjärnan stannade, säger hon. Det innebar att jag fick lättare att koncentrera mig, och att jag inte blev så trött. Tidigare kunde jag inte vara ute med vänner på restaurang för jag blev bara trött och ville gå hem.

– Jag klarade inte av en sådan enkel sak som att sitta ned och spela kort för jag inte kunde koncentrera mig – det kan jag nu. Och jag har inte lika bråttom längre. Allt som kan kopplas till adhd har förstås inte försvunnit, men jag har lättare att hantera det.

Britt har under flera år varit med i Riksförbundet Attention, en organisation för människor med adhd-diagnos. Hon har även suttit i styrelsen.

– När jag fick prata med medlemmarna i föreningen förstod jag att jag inte var ensam om att ha undrat över varför jag har betett mig som jag har gjort.

Läs även: Hunden Panda räddade diabetessjuka Moa: ”Jag är evigt tacksam”