Carl-Axels mamma var simmaren Sally Bauer: ”Hon bangade inte för något”

Öresund, Kattegatt, Ålands hav och Engelska kanalen. Sally Bauer simmade över dem allihop och blev en svensk idrottslegendar som lät tala om sig i hela världen.

Snart 24 år efter långdistansdrottningens död lever hennes pionjärinsatser fortfarande vidare i det folkliga minnet. En som gläds lite extra över det starka historiska avtryck som Sally gjort är hennes enda barn, Carl-Axel Bauer. Vi träffas i hans lägenhet i skånska Lomma med magnifik panoramautsikt över Öresund.

– Där, lite norr om Öresundsbron, simmade Sally när hon tog sig över sundet, säger Carl-Axel och pekar.

Det var inte för inte som brittisk media gav hans mamma smeknamnet ”den svenska torpeden”, vilket också är titeln på regissören Frida Kempffs spelfilm om Sally som nyligen hade premiär.

Läs även: Ingrid och Svetlana blev brevvänner på 80-talet: ”Idag är vi som systrar”

Efter att i flera års tid ha har bistått filmteamet med upplysningar om Sally och hennes familj blev Carl-Axel inbjuden till filminspelningen i Estland.

– När jag väl var på plats undrade de om jag kanske ville vara med i någon liten scen. ”Ja, det kunde ju vara jättekul”, svarade jag. Såg du mig när du tittade på filmen? Jag skulle föreställa en läkare som satt i följebåten när Sally simmade över Engelska kanalen.

Filmen om Sally Bauer

Även om Carl-Axel är positiv till filmen och skådespelarinsatserna understryker han att filmberättelsen gör många avsteg från verkligheten. Sallys son i filmen, som där är döpt till Lars, är exempelvis 13 år äldre än Carl-Axel. Filmens Sally slits mellan simkarriären och föräldraskapet. Verklighetens Sally hade inte detta dilemma att hantera eftersom Carl-Axel ännu inte var född när hon gjorde merparten av sina långsimningar.

Själv kom Sally till världen i Halmstad 1908, som den fjärde dottern till fastighetsmäklaren Carl Bauer och hans polskfödda hustru Minna. Året efter hennes födelse bosatte sig familjen i Helsingborg.

– Föräldrarna hade nog hoppats på en pojke när Sally föddes. Jag tror att hon kom bäst överens med pappan. Han brukade ta med henne på Helsingborgs IF:s fotbollsmatcher. Sallys äldre systrar Carla och Paula var båda duktiga simmare och tog med sin lillasyster till badhuset och bryggan, berättar Carl-Axel.

Läs även: Lars vågade skaffa valp efter 80: ”Någon jag kan krama om och prata med”

Sally hade både fysiken och passionen som krävdes för att lyckas i vattnet. Att bli professionell simmare var emellertid inte hennes förstahandsval. Egentligen ville hon utbilda sig till läkare, men eftersom föräldrarna inte hade ekonomisk möjlighet att bekosta några läkarstudier tvingades hon kasta den drömmen över bord.

I stället valde hon att satsa helhjärtat på simningen. Satsningen gav riklig utdelning. Sammanlagt slog Sally under 1930-talet 17 svenska banrekord på alltifrån 200 meter till en engelsk mil (1 609 meter).

Simmade över Öresund som 23-åring

Men att tävlingssimma i stillsamma inomhusbassänger var inte utmaning nog för Sally. Hon ville ut på öppet hav och övervinna de upproriska vågorna. Som 23-åring deltog hon i en simtävling över Öresund – från Limhamn till Dragør. Efter dryga sex timmars crawlsimning över sundet gick Sally i mål som segrare, med fem minuter till godo på tvåan som var en man.

– Att hon lyckades sätta männen på plats tror jag hon tyckte var lite läckert. På den tiden togs ju inte alltid kvinnliga idrottsprestationer på allvar. Sally kunde bli mycket arg på sådant. Det fanns exempelvis en manlig journalist som hon ogillade eftersom hon ansåg att han hade skrivit ner henne, erinrar sig Carl-Axel.

Läs även: Curt bekostade 100 ögonoperationer: ”Människor ska inte förlora synen för att de är fattiga”

Den negativa publiciteten var dock en västanfläkt i jämförelse med ett missat mästerskap. 1936 spräcktes Sallys förhoppningar om en olympisk medalj då hon inte blev uttagen till OS i Berlin.

– Det var surt för henne. Den missade OS-platsen är det enda jag har hört Sally själv benämna som en motgång och säga att hon var ledsen över. Hon menade att det var en orättvis uttagning och att hon var minst lika duktig som de som hade kvalificerat sig. Däremot har jag inget minne av att hon berättade för mig om den första misslyckade simningen över Kattegatt.

Tvingades avbryta simningen över Kattegatt

Upptakten till Kattegattsimningen 1938 var att en dansk firma utlovade en prissumma på 5 000 kronor – vilket i dagens penningvärde motsvarar över 180 000 kronor – till den som slog det dåvarande danska rekordet på 29 timmar.

Trots att rekordet ansågs vara oslagbart kände sig Sally manad att försöka. Efter 16,5 timmars simning och med bara 800 meter kvar till land beordrade den medföljande läkaren upp henne i följebåten. Hon var så blå och stelfrusen att det fanns fara för hennes liv om hon fortsatte.

Läs även: Helenas farmor överlevde Förintelsen: ”Jag har lovat att berätta hennes historia så länge jag kan”

Synnerligen motvilligt lät sig Sally övertalas att avbryta simningen. Carl-Axel, som kände sin mamma bättre än någon annan, har svårt att tro att hon hade gjort någon riskkalkyl innan hon vadade ut i det iskalla vattnet.

– Hon hade stark självtillit och visste att hon var en jätteskicklig simmerska. Jag tror inte hon var uppfylld av några tankar om att det kunde hända henne något hemskt.

Första person att simma mellan Sverige och Finland

Förmodligen var det tanken på revansch i kombination med de välbehövliga prispengarna som fick Sally att tio dagar senare göra ett nytt försök att besegra Kattegatt. Trots hög sjögång tog hon sig denna gång hela vägen in till målgången på Jylland och det på en tid som var tolv timmar snabbare än den föregående rekordhållarens.

Sally tillät sig bara åtta dagars vila efter kraftprovet innan det var dags för nästa utmaning –att som första person någonsin simma mellan Sverige och Finland – från Grisslehamn i Roslagen till Åland.

När hon kom i land blev hon intervjuad av radioprofilen Sven Jerring som nyfiket undrade: ”Hur känns det i knävecken fröken Bauer, efter de 13 timmarna i vattnet?” Oberört svarade Sally: ”Ja det känns ingenting alls, för jag använder inte knäna när jag simmar.”

Carl-Axel blir full i skratt så snart han påminns om sin mammas dräpande kommentar.

– Vid något tillfälle lyssnade jag på intervjun tillsammans med Sally. Då sa hon förvånat: ”Är det där verkligen jag?” Hon hade svårt att förstå hur hon hade kunnat vara så näbbig och respektlös mot Sven Jerring som var en ikon.

Läs även: Lena Linderholm om att leva med sin sjukdom: ”Viktigt att hitta de små glädjeämnena”

Sally tog sig an Engelska kanalen

Året därpå var turen kommen till simningens motsvarighet till att bestiga Mount Everest, Engelska kanalen. Över 500 simmare hade försökt korsa kanalen, endast 15 hade lyckats. Det var inte bara de besvärliga tidvattenströmmarna som bjöd Sally motstånd utan också det annalkande andra världskriget. Den brittiska flottan beslagtog hennes oumbärliga följebåt.

Hur Sally lyckades få loss båten finns det olika berättelser om. Enligt en av dem ringde hon personligen upp självaste amiralen och bönföll honom att ge henne båten tillbaka.

– Det är en bra historia, men om den verkligen är sann ställer mig lite tveksam till. Fast visst låter det som något Sally absolut skulle ha kunnat göra. Hon bangade inte för något, fastslår Carl-Axel leende.

Över Engelska kanalen tog sig Sally Bauer hur som helst – som den första skandinaven i historien.

– Det var en enorm tillfredsställelse för henne. Jag upplevde inte att hon var någon utpräglad kvinnosakskvinna, men jag tror ändå hon tyckte det var häftigt att få visa att hon som kvinna hade klarat något som ingen skandinavisk man hade gjort.

Läs även: Bagaren Clara blev kakelugnsmakare: ”Det är inte så stor skillnad på deg och lera”

Hyllades av 30 000 i Malmö

När Sally återvände till hemstaden Malmö hyllades hon av 30 000 människor som kantade gatorna då hon kom åkande i en blomsterprydd bil. Under de närmaste åren satte andra världskriget stopp för fortsatta långdistanssimningar. Dessutom fick Sally viktigare saker att tänka på. I januari 1945 födde hon Carl-Axel.

– Min biologiska pappa ville inte vara med på det hela. Jag träffade honom över huvud taget aldrig. Sallys syster Carla och hennes man Alfred var så godhjärtade att de lät oss flytta in hos dem när jag bara var tre veckor.

– I deras stora villa bodde både jag och Sally kvar ända tills jag började på universitet. Då flyttade även Sally till ett eget boende. Under hela min uppväxt och ända fram till att hon sent om sider gick i pension arbetade hon som sekreterare.

Läs även: Sara plockar plast i skärgården: ”Hur mycket som helst”

Eftersom Carla och Alfred inte fick några gemensamma barn blev Carl-Axel medelpunkten i hemmet.

– Om jag var bortskämd? Ja, det kan du tro. Gränslöst, säger han eftertryckligt och tillägger:

– Sally, Carla och Alfred var jättesnälla mot mig. Jag älskade dem alla tre.

Med sonen i barnsadeln cyklade Sally om somrarna ner till Ribersborgsstranden.

– Så småningom blev hon min simlärare och lärde mig alla simsätt utom fjärilssim som hon inte var förtjust i. Jag började tävlingssimma men slutade rätt tidigt. Idag kan jag tycka det var synd att jag inte ansträngde mig hårdare och att Sally inte var lite mer påstridig. Jag har ett medfött hjärtfel. Även om det aldrig har påverkat mig misstänker jag att det var därför som Sally inte ville pusha mig för hårt.

Korsade Engelska kanalen en andra gång

Sally må stundtals ha varit oaktsam om sig själv när hon riskerade liv och hälsa för att ta sig över de stora haven, men ögonstenen Carl-Axel var hon desto räddare om.

– Hon var mån om att jag inte skulle simma för långt från land och förmanade mig att det kunde finnas farliga strömmar längre ut.

Själv hade Sally ingenting kvar att bevisa inom simningen. Så varför hela världen skulle hon ge sig på Engelska kanalen en gång till? Det undrade nog många när hon vid 43 års ålder bestämde sig för att simma samma distans, men nu i motsatt riktning jämfört med tolv år tidigare.

Svaret står att finna i en radiointervju från 1983 där Sally skrattande förklarade sitt beslut på följande sätt: ”Det var någon som var dum nog att tvivla på mig och då så tänkte jag: Nej, absolut inte, de vet inte vem Sally Bauer är.” Naturligtvis tog sig Sally hela vägen mellan Dover och Calais. Och ingen förvånas nog över att hon därtill simmade 42 minuter snabbare än första gången.

Läs även: Sune, 82, är naturguide i Härjedalen: ”När jag bodde i Stockholm längtade jag efter skogen”

Carl-Axel Bauer om sin mammas prestationer

Kvar hemma i Malmö fanns den då 6-årige Carl-Axel som har ett vagt minne av att han hörde ett radiomeddelande om att hans mamma hade erövrat Engelska kanalen för andra gången. Betydligt klarare är hans minnesbilder från det stora pressuppbådet som mötte Sally när hon återvände till jugendhuset på Amicitiagatan 25 i stadsdelen Bellevue.

– Jag kommer ihåg att det var en massa blommor överallt och att jag tyckte det var väldigt spännande med alla journalister och kameror som trängdes i vårt hem.

Med stigande ålder har Carl-Axel förstått vidden av sin mammas prestationerna. Att hennes kamp mot vågorna inte bara var ett bevis på stort idrottsmannaskap utan också manifesterade att det mesta är möjligt om man bara har den rätta viljan och beslutsamheten. Själv säger han sig dock inte ha ärvt Sallys vinnarskalle.

– Nej, hon var på många sätt en mycket tuffare person än vad jag är. Jag är väldigt imponerad över hennes idrottsliga prestationer, men också över att hon vågade vara uppriktig och säga sin mening. Det är något som jag själv har haft lite svårt för.

Sally Bauer somnade in när sonen var bortrest

Vad som däremot har gått i arv från mor till son är reslusten. Efter simkarriärens slut gjorde Sally flera långväga resor, däribland en som tog henne jorden runt. Carl-Axel har ett brinnande fågel- och naturintresse och anordnar sedan många år tillbaka resor för likasinnade.

Det var på en sådan expedition – den gången till Borneo – han befann sig när budet kom om att Sally hade somnat in i juni 2001, månaden innan hon skulle ha fyllt 93 år.

– Jag bannar fortfarande mig själv för att jag reste iväg, trots att Sally var inlagd på sjukhus. När jag några dagar före hemresan fick veta att hon gått bort tyckte jag att jag hade varit en riktigt dålig son. Det är klart att jag borde ha suttit vid hennes sida och hållit handen när hon dog. Men ibland gör man saker som man får ångra, konstaterar han med en suck.

Läs även: Ensamresenären Ingvar, 76, har åkt på 200 gruppresor: ”Inget blir bättre av att sitta hemma”

Sallyprovet – simmärket till Sally Bauers minne

En tröst är att Sally i det stora hela verkade nöjd med det långa rika liv som hon fick. Inte minst kände hon sig hedrad över alla hyllningar som kom hennes väg. När Sally Bauerskolan i Helsingborg invigdes 1996 fanns hon på plats tillsammans med Carl-Axel.

Efter sin död har hon fått ett av de skånska pågatågen uppkallat efter sig. Och så sent som i augusti kom ett simmärke i hennes namn.

När Carl-Axel hade fått märket i sin hand gick han ner till havet och simmade de 200 metrarna i öppet vatten, varav 50 meter i ryggläge, som krävs för att klara provet.

– Det kändes kul att jag som inte hade simmat långt på länge och var 79 år klarade av det. Till sommaren planerar jag att ta märket under översyn av en kontrollant. Det ska förhoppningsvis också gå bra. Bara det är inte är för kallt i vattnet. Jag är mer frusen än vad morsan var.