Lars vågade skaffa valp efter 80: ”Någon jag kan krama om och prata med”

Det är söndag i Vinslöv och 93-årige Lars tar ut sin trehjuliga cykel ur garaget, sätter på elmotorn och så bär det iväg. Först en kort runda på cykelvägen genom skogen så att hans hundar får springa av sig lite, sedan är det dags för veckans höjdpunkt – hundträff i rastgården.

– Det är 8–10 hundar som träffas medan vi ägare står här inne och småpratar någon timme. Träffarna började i vintras med en blänkare på Facebook och har växt med nya hundar varje vecka, säger Lars.

Skaffa hundvalp på äldre dagar

Han flyttade till Vinslöv tillsammans med sin fru Elisabeth för drygt 20 år sedan. De två barnen var utflugna sedan länge och det fanns inga husdjur i familjen.

– Vi hade varit utan hund i nästan 30 år, men när vi flyttade hit såg jag en massa människor som var ute på slingan med sina hundar och det såg så trevligt ut. Så då tänkte jag att jag måste ha hund igen.

Lars var då 81 år gammal. Hur tänkte han när han valde valp?

– Jag tänkte inte ”men tänk om jag dör” utan ”tänk om jag lever”. Och det gör jag ju.

Läs även: Katterna hjälpte Niklas ur mörkret: ”De fick mig att vilja leva vidare”

Han hade en backup-plan. Innan han skaffade Smilla pratade han med båda sina barn och de var helt med noterna. De lovade att ta över Smilla om Lars inte skulle orka.

– Så det var inte mycket att tveka om. Någon säkerhet måste man ha men det kan ju också finnas andra i ens nätverk som man kan prata med, en granne kanske som vill vara med på hundresan eller någon annan släkting.

Har haft flera hundar genom åren

Lars är född på Stora Sköndal i Stockholm där hans föräldrar arbetade, pappa Carl som föreståndare och diakon, mamma Ruth som sjuksköterska. Det var där han skaffade sin första hund när han var fem år.

– Han hette Roy, en brun tyghund som gick på hjul. Jag hade tjänat ihop pengarna själv genom att gå och hämta mjölk i ladugården på sjukhusområdet, säger Lars och skrattar.

När Lars var 17 år flyttade familjen till Hässleholm i Skåne. Lars jobbade extra som vårdare och sparade ihop till sin första hund av kött och blod.

– Det blev en långhårig collie som fick namnet Puck, men en dag när han hunnit bli tre så försvann han. Någon hade sett att det stannat en bil utanför muren och att Puck hade blivit inlyft. Han blev stulen helt enkelt.

Läs även: Puppy shower: Fira din nya valp med en fest

Efter Puck har Lars och familjen haft schäfern Arras, terriern Jessica, cockerspanieln Sherry och blandraserna Ngwee och Bella. De båda sistnämnda var familjens vakthundar i Zambia, där Lars arbetade med specialundervisning på 1980-talet.

Arras har behållit en särskild plats i Lars hjärta.

– Honom hade jag när jag träffade Elisabeth som egentligen var lite hundrädd, men han charmade henne snabbt genom att hjälpa henne plocka ut papiljotterna ur håret.

Rastar hundarna med hjälp av trehjuling

Smilla hittade han hos en uppfödare utanför Vinslöv. Hon är mest jaktlabrador och lite drever. Skotträdd och helt ointresserad av vilt, så en perfekt pensionärshund.

– De första två åren var hon vild, men det visste jag ju att hon skulle vara. Vi fick anpassa aktiviteterna efter hennes behov och mina förmågor. Eftersom vi bor på landet kunde hon vara lös ofta på promenaderna. Jag lärde henne inkallning långt innan hon kunde gå fint i koppel.

Läs även: Hunden Rambo hjälpte Veronica ur depressionen – nu är han diabeteshund

I början gick han fort och långt, upp och nerför backar. Året innan Smilla kom var Lars på en tredagars fjällvandring med sina två barn, en sen 80-årspresent, så långa promenader var inget problem.

– Det höll jag på med fram till för bara ett par år sedan. Sedan fick jag börja korta av slingan när jag inte orkade riktigt, så då började vi cykla istället. Jag provade först med min vanliga cykel men kände att det var lite riskabelt.

Istället letade han upp en begagnad trehjuling på Blocket och hittade en elmotor som man kan sätta på sin egen cykel och slog till.

– Kissrundorna morgon och kväll går vi till fots. Då går jag med rullator och hundarna får chansen att dofta på alla nya spår.

Hundarna betyder mycket

Emotionellt och socialt har Smilla betytt oerhört mycket för Lars, särskilt när Elisabeth gick bort för två år sedan.

– Det betydde väldigt mycket att jag hade Smilla då. Jag hade någon jag kunde krama om och prata om Elisabeth med. Hon har varit en samtalspartner, ibland kommer jag på mig själv med att läsa en artikel ur morgontidningen för Smilla, säger han och skrattar.

– Sedan har jag ju gjort många bekantskaper ute på slingan som jag kan vända mig till i olika situationer och det är alltid så med hundägare, att även om det är ytliga bekantskaper så känner man en social samhörighet.

Läs även: Hunden Nisse blev Stigs räddning i sorgen: ”Det är skillnad som natt och dag”

Med valpen Yngve Larsson har Lars ett annat upplägg. Dottern är delägare från början och ibland har hon en av hundarna i Malmö. Oftast blir det Smilla eftersom hon klarar att vara ensam lite längre stunder.

– I hundår är hon 77 år gammal och fungerar bättre i en lägenhet i stan än Yngve, som har större behov av att få springa fritt i skogen.

Men en valp till, när man fyllt 90, det är väl ändå att ta i?

– Vi skulle åka till Smillas uppfödare och köpa tomatplantor förra våren. När vi kom dit visade det sig att de hade valpar. Och det är ju mitt främsta råd, att vill du inte ha en hund då ska du inte titta på valpar, för då är det kört!